"Dags att förstå klimathotets allvar"
Om vi ska hindra arter från att duka under för klimatförändringen kan vi flytta på dem. Det är ändå ingen optimal lösning, säger en expert på assisterad migration.
När klimatet förändras måste alla levande organismer antingen anpassa sig eller flytta till ett gynnsammare område, om det finns ett. Annars dör de.
Så har skett under tidigare klimatförändringar och så sker under den pågående. Enligt en studie i Science riskerar 2,8 procent av världens arter att dö ut av den klimatförändring som redan skett. Om inget görs hotar klimatförändringen att slå ut var sjätte art på sikt.
– Siffrorna är alarmerande men det blir lätt all fokus på globala utdöenden. Många populationer kommer därtill att försvinna regionalt, andra kommer att minska. Klimatförändringen reducerar helt enkelt livets mångfald, säger Jessica Hellmann.
Hon är professor och forskningsdirektör vid University of Notre Dame nära Chicago, och ett stort namn inom den gren av ekologin som studerar klimatförändringens effekter på arter och ekosystem. Det innefattar också människan och vår förmåga att anpassa oss.
– Folk glömmer ofta att ekosystemen bestämmer våra livsförutsättningar. Vi tror fortfarande att vi inte är en del av naturen, säger Hellmann.
Helsingfors universitet och Naturhistoriska museet som forskar i samma tema har bjudit in henne som så kallad Fulbright-föreläsare, men överlag vill Hellmann nå ut till den stora allmänheten. Med tanke på vad som står på spel diskuteras klimatanpassning sparsamt.
– Det är delvis vårt eget fel. När ekologer pratar naturskydd betonas enstaka utrotningshotade arter. Klimatförändringen berör alla. Den kommer att påverka vanliga trädslags tillväxt, och därmed skogsbrukets ekonomi, men också bakteriers förutsättningar för att spridas, och därmed folkhälsan, särskilt i sårbara länder.
Globalt och lokalt
Som forskare anser Jessica Hellmann sig ha ett ansvar för att kommunicera budskapet till makthavare, främst till myndigheter, utan att förespråka givna politiska lösningar.
– Självklart ska forskare hålla kontakt med makthavarna. Vår forskning är delvis samhällsfinansierad, det är vår skyldighet att berätta vad vi kommit fram till, så att det kan nyttjas för det allmänna bästa, säger hon.
Vissa makthavare är, i synnerhet i USA, inte precis kända för att ta klimatforskningen på orden. Men det är inte hela sanningen, säger Hellmann. På lokal nivå, inte minst i Chicago, finns en stark framåtanda.
– Där finns ett uppenbart ledarskap. Klimatåtgärderna växer fram nerifrån och upp.
Det sägs ofta att klimatpolitiken kräver globala lösningar. Det, säger Hellmann, är bara delvis sant.
– Att hejda utsläppen är en global fråga, men att anpassa sig är en i högsta grad lokal fråga, eftersom klimatförändringen slår ojämnt.
Hellmanns team har utvecklat ett index som visar hur välanpassade vart och ett av världens länder är med beaktande av kapacitet och sårbarhet.
– Generellt är utvecklade länder bättre förberedda, men både bland rikare och fattigare länder finns det de som presterar förvånansvärt väl i relation till sin kapacitet och såbarhet, och de som underpresterar. USA hör till de sistnämnda, säger hon.
Påven och rättvisan
Indexet kan tjäna som underlag för FN:s klimatpolitik. Den i sin tur utgår från en moraluppfattning att de som bidragit mest till klimatförändringen har mest ansvar för att hjälpa de hårdast drabbade. Det anses troligt att påven Franciskus ska betona social klimaträttvisa i sin encyklika.
– Jag hoppas han gör det, det kunde påverka debatten, säger Hellmann.
De rikare länderna har hittills dragit sig för att hjälpa de drabbade. Om samma linje fortsätter och utsatta samhällen inte kan klimatanpassa sig kan människor tvingas fly.
Samma mönster gäller för djur- och växtarter. Klimatförändringen förskjuter deras utbredningsområden norrut, eller uppåt med bergssluttningarna. Arter som varken kan anpassa sig eller hinner flytta på sig kan eventuellt räddas med vad ekologerna kallar assisterad migration.
– Det är bara en anpassningsmetod, och ohjälpligen en bristfällig sådan även om den kan vara en sista utväg. Att flytta en art till en bättre livsmiljö kan hjälpa just den arten men skada andra arter, säger Hellmann och påpekar att inte bara klimatförändringen utan också främmande arter hotar den biologiska mångfalden.
Samhällena har inte heller råd att flytta runt alla nödställda arter. Risken finns att människan prioriterar "sympatiska" arter och förbiser mindre tilltalande men lika värdefulla arter.