"Arkitekterna glömmer barnens behov"
Hur intressanta och pedagogiska är de lekparker som finns i en stadsmiljö? När bostadshusen byggs allt tätare och får allt mindre tomter så krymper också de områden som finns till för barnen. Barnens behov borde tas i beaktande redan i det första planeringsskedet, säger landskapsarkitekten Camilla Rosengren.
Inom stadsplaneringen finns trender som försvinner och kommer tillbaka. För tillfället är lekparker för barn inte särskilt populära att satsa på. Dessutom tar våra bilar alltmer plats. Det säger Camilla Rosengren som är landskapsarkitekt i Helsingfors.
Hon kan sakna pedagogiken som fanns på 70-talet och som gick ut på att barnen behöver få utlopp för sin kreativitet och vara nära naturen. Lekparker borde vara soliga och tillräckligt stora för att barnen ska kunna springa omkring. I dag är det ofta raka linjer och små lekparker som syns i stadsbilden.
– Hur givande är det för ett barn att leka i en platt, kvadratisk inhägnad? Jag tycker det känns som att man stuvar undan barnen någonstans. Den där konstgjorda kullen, till exempel, den föreställer ett kattansikte. Men det ser man bara uppifrån. Vad har barnen för nytta av det? Det känns som om man glömt att tänka ur barnens perspektiv.
Lekparken som Rosengren pratar om är Barnlunden som finns i Kampen i Helsingfors. I parken finns sammanlagt tre inhägnade lekparker med lekredskap för barn i olika åldrar. Rosengren tycker inte att lekparkerna borde vara så strikt indelade enligt åldrar. Det borde vara enklare att röra sig fritt mellan lekparkerna.
Överdriven säkerhet
I Smedsparken i Rödbergen står Anna-Maria Rönnqvist med sina tre barn. Ida fyller snart sju och går i förskolan, Rasmus är fem år och Elias är två. Ida gillar att leka i sandlådan medan Rasmus föredrar att cykla omkring på den röda cykeln som finns i parken. Elias sitter på där bak och skrattar förtjust när Elias krockar med väggar och träd.
Anna-Maria Rönnqvist är själv uppvuxen i samma område och tycker att reglerna i lekparkerna har blivit fler med åren. En del säkerhetsåtgärder fungerar kontraproduktivt och försvårar den fria leken. Rönnqvist pekar ut de metallräcken som finns på marken runt gungorna som ett exempel. Räckena ska hindra de minsta barnen från att springa under gungande barn men när barnen som gungar hoppar av i farten så landar de rakt på räcket.
– Barn vill alltid hoppa och klättra högt. Förut fanns det träklossar på taken över rutschkanorna så att barnen kunde greppa dem när de klättrade. Nu får de inte längre klättra på taken, men när de ändå gör det så är det mycket farligare utan klossarna.
Rönnqvist skulle gärna se en lekpark med mer växtlighet och flera platser för barnen att krypa i. Buskarna som finns i parken är bakom staket och bland dem får man inte leka. Att det finns en egen inhägnad för de allra minsta barnen tycker Rönnqvist också att är konstigt.
– Jag undrar var alla bänkar är. I den här parken finns det nästan inga alls och det är konstigt. Jag efterlyser också flera gungor, för det är alltid populärt.
Stillasittande intressen kräver roligare lekparker
Det är viktigt för barn att få gunga, säger barnpsykolog Ann-Christin Qvarnström-Obrey.
– Att gunga kan vara givande för alla människor. Det är rytmiskt och skönt. Jag kan nästan kalla det för ett basbehov för barn.
Qvarnström-Obrey har i sitt arbete märkt av att barn rör allt mindre på sig. De har hobbyer som inte kräver rörelse, och barn förflyttar sig alltmer sällan till fots eller på cykel när de ska någonstans. Som en kompensation önskar Qvarnström-Obrey att lekparkerna skulle vara så bra att de inbjuder till spontan motion.
– Barnen behöver utrymme för att springa och leka. Ju yngre de är desto viktigare är den fysiska leken. Genom att röra på sig lär de känna sig själva, vad de kan och vad de vågar. En del barn är mer försiktiga och behöver inte leka så vilda lekar. En lekpark ska ha någonting för alla.