al Fakir: IS örfil mot mänskligheten
Det knackar på hotelldörren. Min tyska väninna kliver in och börjar gråta. Hennes syriske pojkvän har just slagit henne. Svartsjuka igen. Vi packar våra saker och ger oss ut i natten. Det blåser en torr vind från öknen som får dadelpalmerna att rassla. Så sitter vi i en minibuss på väg tillbaka mot Damaskus.
Åtta år senare är det den där örfilen som blir mitt bestående minne av den legendariska ruinstaden Palmyra.
Nu avancerar Islamiska staten i Irak och Syrien (IS) mot Palmyra. Efter hårda strider i helgen mot regeringstrupper har terroristerna förskansat sig en kilometer utanför området.
Tudmor, som staden heter på arabiska, ligger i hjärtat av Syrien, lika strategiskt i dag som under antiken. Det finns några gasfält i närheten och vapenförråd för armén. Men framför allt finns det något annat som lockar för IS – möjligheten att krossa, plundra och vanära ännu ett av Levantens främsta kulturarv.
Här gick karavanvägarna mot orienten och handeln fick oasen att blomstra. Främre orientens alla härskare har lämnat sina spår vilket formade en unik eklektisk kultur med eget pantheon. Storhetstiden var kanske runt 200-talet då krigardrottningen Zenobia styrde och gjorde revolt mot självaste Rom.
I hundratals år låg staden övergiven. Pelarkolonnerna stack upp ur sanden och beduinerna flyttade in i det stora Baaltemplet. Ända tills fransmännen började göra utgrävningar på 1930-talet.
Men nu rör sig helt andra barbarer genom öknen. När Mosul föll så gick IS in i stadens museum för att förstöra vad som sades vara avgudadyrkan. Det som inte gick att sälja på svarta marknaden krossades med slägga. I själva verket utgör plundringen av Irak och Syriens antikviteter en mångmiljoninkomst för terrorgruppen. Antikviteterna smugglas med taxi till Libanon och Turkiet där mellanhänder säljer dem vidare till rika européer och araber.
För att gömma undan något från bulldozrarna har lokalbor i Tudmor bildat ett garde som skämtsamt kallar för "the Monuments Men". Inspirationen kommer från George Clooneys film om hur några allierade soldater försöker rädda konstverk undan nazisternas plundringar. Men de är inte ensamma. Flera nätverk har startats i Syrien där frivilliga dokumenterar värdefulla fornlämningar med GPS, eller för bort museiföremål i säkerhet innan attacker.
Parallellen med nazisterna kommer ganska nära. Essensen av begreppet genocid handlar inte bara om människoliv, utan även om folkets kultur.
IS vill inte bara bryta ner motståndet genom våld utan även radera varje spår av civilisation som existerat innan det nya kalifatet. Särskilt en kulturlämning där frontfiguren var en stark kvinnlig ledare och förebild.
Men för att vara vår tids största ikonoklaster är också IS förvånansvärt skickliga i att skapa nya sinnebilder som präntas in i våra medvetanden. Halshuggningarna framför kameran på hjälparbetare och journalister. Den svarta illavarslande fanan. Kyrkor som sprängs. Barnsoldater som avrättar krigsfångar. Folkmordet på yazidierna. Kvinnorna som utnyttjas som sexslavar.
Det är ett cyniskt spel med mediernas nyhetsvärdering. Förmodligen kommer det inte att dröja länge innan IS förstår att för att få maximal exponering i västmedier så ska de börja tortera kattungar i stället för journalister.
Jag kommer att tänka på den där örfilen i Palmyra när jag hör om hur granaterna slår ner bland tempelruinerna. För när IS till slut har besegrats är det knappast alla tusentals dödade vi i väst kommer att minnas, utan hur en hord fanatiker nästan totalt utplånade vår gemensamma kulturhistoria. Våldets makt över skönheten. IS örfil mot mänskligheten.
Skribenten är frilansjournalist i Stockholm.