Stadens dolda sexbusiness

Fredag kväll, klockan 20. Kaffepannan i Böle polisstation har precis puttrat klart och det nybryggda kaffet avnjuts i ett litet sällskap medan kriminalöverkonstapel Kenneth Eriksson går igenom nattens program. Först massageinrättningarna i Berghäll, sedan några av stans stora nattklubbar där man vet att det rör sig utländska kvinnor och senare i natt kontroll av stadens gator. Resten, tillägger han, tar vi i morgon natt.

Det är mitten av april och Erikssons enhet, specialiserad på organiserad brottslighet, står i beredskap att inleda en av årets två stora razzior på de utländska kvinnor, som befinner sig i den undanskymda värld man vet att döljer prostitution. Helgens massoperation är initierad av ledningen och handlar inte så mycket om att pricka brottslingar som den handlar om att samla information om dem som finns där ute och om att markera sin existens. Det riktiga polisjobbet, det görs med ett annat slags fotarbete, men eventuellt kan den information man får tag på under dessa helgnätter vara till någon nytta i framtiden.

– Åtminstone får vi under razziorna en överblick av vem som finns i Helsingfors just nu. Den största delen av kvinnorna känner jag från tidigare men nu handlar det om att kolla om det kommit några nya, säger Eriksson.

Han har jobbat på Helsingfors gator i över tjugo år och betecknar den här lilla enheten inom Helsingforspolisen som en av de få som har fria tyglar att knega på för sig själva. Så länge man levererar verkar ledningen gilla läget.

Och levererar gör man.

Effektiviteten hos Eriksson och hans gäng kan exempelvis räknas enligt hur många häktade man har på sitt konto. Just nu är de 30 stycken. Ett av de bästa åren var de 90. Det är många för en sju personer stor enhet, säger Eriksson. Han säger inte, men det har vi hört från annat håll, att deras utredningsprocent är synnerligen god. En orsak är säkert att man är ett garvat gäng, en annan att gruppen av resursskäl prioriterar och fokuserar på att faktiskt lösa de mest uppenbara fallen.

Utöver prostitutionsmarknaden och den brottslighet som gömmer sig där sysslar man också, och främst, med olika slag av kriminella gäng, rånarligor och annan form av organiserad brottslighet. Men allt hinner man inte ta tag i.

– Nog vet vi för det mesta vad som händer men det hjälper inte. Nån måste hinna undersöka det också. Man måste alltid bedöma om det går att öppna en utredning på något och det blir oftast worst case för spaningsarbete är utdraget och svårt. Vi är tyvärr ganska få som jobbar så här på fältet och samlar uppgifter.

När det gäller den här helgens razzior handlar det om att kontrollera hurudana dokument de utländska kvinnor som finns i Helsingfors har. Likaså vill man kartlägga omständigheterna de jobbar i, främst vem som äger lokalen och hur mycket den kostar. Vi vet redan på förhand att vi kommer att besöka en rad suspekta inrättningar där man balanserar på eller redan ramlat över gränserna till koppleribrott. Vi vet också att om det inte handlar om något synnerligen alarmerande så vidtas inga åtgärder under den här razzian.

– Problemet är att det i Helsingfors finns över 50 thaimassageinrättningar. Det finns lite gatuprostitution och det finns flera nattklubbar där det jobbar kvinnor. Sedan finns nätet där den största delen av sexhandeln äger rum. Vi har inte möjlighet att ingripa i allt, säger Eriksson.

Han är den Helsingforspolis som sannolikt känner kvinnomarknaden och dess utveckling bäst och det är bland annat tack vare ett idogt fotarbete som han fått nys om den lilla mängd fall som senare lett till fällande domar för människohandel med sexuella förtecken. Dessutom har han varit inblandad i en lång rad av de betydligt fler fall som lett till fällande domar för grovt koppleri, och koppleri.
Bland de kritiker som talat om att polisen inte kan, eller vill, se brottsligheten som finns på sexmarknaden finns nationella rapportören för människohandel. I sin senaste rapport talar myndigheten bland annat om risken för utnyttjande bland thailändskor som jobbar som ”massörer” och om risken för att de nigerianskor som arbetar på gator och via nätet i Finland är offer för människohandel.

Eriksson håller med om att rättsväsendet är dåligt på att döma enligt den strängare brottsskalan.

En del av de brott han själv utrett har exempelvis utretts som männi­skohandel men dömts som kopplerifall.

– Finland dömer hellre för grovt koppleri än människohandel. Det kan hända att den här saken ändras när lagen nu skrivs om så att man tydligare delar upp brottsrubriceringarna. Jag har också tjatat ganska många år om att det måste finnas poliser som på riktigt är specialiserade på de här sakerna om man ska hitta offren. Nu heter det att alla poliser ska lära sig identifiera människohandelsoffer men alla blir ju inte hjärnkirurger för att de är läkare. Fast jag känner branschen så medger jag ärligt att jag inte alls alltid kan identifiera människohandelsoffer. Det är omöjligt att göra det för många gånger ser de inte själva att de är det. Inte berättar de genast heller hur sakerna ligger till. Vill man ha effektivitet inom den här brottstypen måste man satsa på det. Det räcker inte med möten utan det behövs hederligt fotarbete.

Samtidigt har han i olika sammanhang påpekat att det han kallar  byråkraterna i vissa fall målar upp lite för dystra bilder av sexmarknaden.

Även om väldigt få kvinnor i första hand skulle ha valt ett yrke som prostituerad så menar han att många funnit sig i sin verklighet och den verkligheten kan han bättre än en skrivbordsarbetare. Hans uppgift – och det säger han många gånger – är att hålla kontakterna till fältet öppna för på det sättet garanterar han att alla tips om misstänkt aktivitet når hans grupp så att man får upp spåret på sutenörsverksamheten, den brottsliga delen av helheten.

– Orsaken till att någon jobbar med denna bransch är många. Vårt jobb är inte att jaga dem utan att hitta folket som utnyttjat och drar nytta av kvinnorna.

Han framstår också som en realist. Den här gruppen utreder inte brott som skett utomlands, utan man fokuserar på sin egen trädgård och håller rent i den.

– Hela idén bygger på att ta bort ogräs för att hålla trädgården snygg.

Det är också med den utgångspunkten silen för de nigerianskor som figurerar på den finländska sexmarknaden har stora hål. Men nigerianskorna återkommer vi till lite senare.

Vi åker ut i natten. Strax efter klockan 21 startar vi i sällskap av knappt tio poliser.

I Berghäll, vår första destination, ligger de mytomspunna massage- och stripteaselokalerna utspridda längs några huvudstråk och på bakgator dit man bara hittar då man vet vart man är på väg.
Varken på gatorna eller i närheten av inrättningarna finns någon nämnvärd annan aktivitet än några rökande gäng utanför de lokala barerna.

Någon förbipasserande tittar avmätt åt vårt håll då vi står och ringer på dörrklockan till det första stället, till synes ointresserade av vilket vårt ärende till flickorna där innanför egentligen är.

– Polisen, öppna, ropar Eriksson då det hörs ett svagt ”hello” bakom den stängda dörren.

Smått förvirrad backar den halvt avklädda thailändska kvinnan bakåt i lokalen då vi stiger in i den första lokalen.

– Är du ensam, frågar han på finska.

– What? svarar kvinnan.

– Are you alone?

– No.

Två andra kvinnor dyker upp från den dunkla lokalens bakre rum. De börjar gräva efter sina papper, i det här fallet arbetstillståndet och giltigt uppehållstillstånd. Det uppstår lite förvirring medan Eriksson redogör för vad han vill se och den beror främst på att kvinnorna talar synnerligen dålig finska och engelska.

– Ja, pass. Arbetstillstånd. Workingpermit. You need a workingpermit to work in Finland.

– I have paperit in Pasilan poliisi. Everything inside.

Efter att alla bistått med tolkning kommer man fram till att en kvinna, som påstår att hennes man äger lokalen, saknar arbetstillstånd.

– Vad heter din man? frågar Eriksson.

– I don’t remember.

– Du minns inte vad din man heter?

Efter ytterligare konfunderade utläggningar kommer vi fram till att kvinnan har en pojkvän som hon inte minns namnet på eftersom de sällskapat en vecka. Men de bor tillsammans, säger hon.
Eriksson suckar.

Han säger det inte denna kväll men han säger det nästa kväll, då vi redan tröskat igenom tiotals motsvarande lokaler och mött tiotals motsvarande förvirrade halvnakna kvinnor – den äldsta född 1951 – som knappt talar några språk alls.

– Och de bor här i de här lokalerna. Skriv det i tidningen. Det är ju olagligt, man får inte bo i affärslokaler. Men vart ska de fara om vi börjar städa upp allt detta? Inom thaimassageverksamheten talar de flesta mycket dålig finska, fast många bott i Finland en längre tid. Många har kommit hit till finska män och väntat sig guld och gröna skogar. Här har sedan sanningen kommit fram och kärleken har tagit slut. Så vart tar de sedan vägen? De kan inte språket, vet inget om kulturen och då är det lättast att vända sig till egna landsmän. Men är det polisens problem? Borde inte samhället ha kunnat skola dem, lära dem språket och se till att de har ordentliga bostäder?

Vi åker vidare. Inte i något skede, varken i den första eller de senare lokalerna, säger polisen någonting till kvinnorna om vad alla de som utger sig för att vara massörer, strippor eller turister egentligen arbetar med. Det är inte den här razzians uppdrag att ta ställning till arbetets art. Men den finns hela tiden där mellan raderna, vetskapen om att alla mer eller mindre slitna kvinnor som sitter bakom låsta dörrar i kundtomma och oengagerat inredda affärslokaler denna fredags- och lördagsnatt också erbjuder annan service än den som finns uppräknad på prislistorna.

– Hur tror du att det här går runt? Inte en enda kund någonstans. Hyran ett par hundra euro per vecka. Det är klart att de säljer sex. Men i princip är det ju inte olagligt. Däremot är det är olagligt av den som äger lokalen att tillåta det för det är ju koppleribrott och vi har stängt ett antal platser för att de fortsätter ha flickor med olagliga papper, trots att jag delat ut gult kort flera gånger. Men vi kan inte ta fast dem alla, säger Eriksson.

Lokalerna de håller till i är förvillande lika varandra. De finns bakom låsta dörrar och igentejpade fönsterluckor.

Väl inne döljer det sig trånga små korridorer med dämpad belysning, och små ”massagerum” som har trängts in bakom hopsnickrade fanérväggar.

På golven ligger madrasser som ser sunkiga ut och kring mottagningsdiskarna finns lite för mycket dekorationer som består av thailändska små prylar, julgransglitter och små altarförsedda tavlor på kung Bhumibol Adulyadej.

I en del av rummen ser vi sängar där nattygsbordens lådor döljer oljor, servetter och små burkar. Det är förstås inte så att det är uppenbart att det också säljs sextjänster i alla dessa små lokaler.
Teoretiskt är det möjligt att massören vill göra sitt jobb klädd i genomskinkligt spetsnattlinne inför bilder på nakna kvinnor som pryder många av väggarna. Teoretiskt, tillägger Erikssons mannar, då de plockar fram oanvända och använda kondomer ur påsar och skräpkorgar på flera av ställena.

– De här ingår ju inte i massage, konstaterar poliserna lakoniskt.

Under besöken i just de här massagelokalerna, öppna i stort sett dygnet runt, stöter vi bara på två kunder. Den ena ligger med sin nakna bak i vädret på en madrass på golvet i ett sunkigt rum och simulerar medvetslös då polisen ringer på. Den andra ligger naken på rygg i ett motsvarande kyffe och förklarar att han är massörens vän och att de brukar massera varandra.

– Satan att de aldrig kan vara ärliga. Varför ska de alltid ljuga samma saker. Varför kan de inte säga som det är: jag kom hit för lite massage och sex, säger Eriksson och spär på med några fler svordomar.

Bland kvinnorna i alla dessa rum finns inte bara thailändare. Här finns också ryskor, ester – och så fyra kvinnor från Nigeria.

Två av dem hittar vi bakom en dörr där en handskriven reklamlapp utanför informerar om att en av tre som jobbar här är äkta finska. De nigerianska kvinnorna sitter i en dubbelsäng, i lokalens bakersta rum. Det är trångt, och i en gammal tv som är påslagen flimrar någon amerikansk actionfilm.

Bägge ser slitna ut och hon som talar bättre engelska försöker försvara sig mot Erikssons anklagelser om att det är andra gången han hittar henne med bristfälliga papper.

– Jag frågade ägaren och hon sa att allt är okej.

Det uppstår en intensiv diskussion där Eriksson klargör att det är han och inte ägarinnan som är sheriff. Kvinnans reaktion är trött och underkastad.

– Yes, I know you are the sheriff. I go Pasila monday. How I go?

Mitt i diskussionen upptäcker Erikssons kollega att den finska kvinnan, vars namn står på reklamen, gömmer sig bakom en stängd dörr. Hon verkar lite förvirrad då polisen dyker upp men samlar sig snart. Det framgår att hennes egentliga jobb faktiskt handlar om striptease och olika slag av domina-föreställningar. Men sedan de utländska kvinnorna anlände till marknaden har hennes affärer lidit.
Finskan är särskilt less på de två nigerianskor som Eriksson precis läxat upp i rummet bredvid.

– Ryktet far på riktigt. Min business är helt död. Man får vara nöjd om man själv får fem euro av de tjugo en strippshow kostar. Resten går till ägaren. Men de där kvinnorna. När det ringer på dörren är kunderna ute efter en enda sak för de har hört att här säljs sex. De där två har varit här en månad och kan bara säga ”hundra euro” på finska. Fy fan, jag blir spyfärdig. Det är samma i Åbo – där säger ägarna åt nigerianskorna att de ska gömma sig i skåpet när polisen kommer och så ska vi finländare stå och ljuga i dörren. Jag vägrar gå med på sådant, därför satt jag här i rummet när ni kom. Jag vill inte ha något med deras sexbusiness att göra. Det är bara jävligt skit att ingen betalar för en famndans av mig om de för samma pris får hela rubbet av de där. Jag undrar inte alls över att folk skriker ”hora” när de går förbi här. Motbjudande.

Samtidigt är det knappast bara de utländska kvinnornas fel att de här lokalerna, liksom nattklubbarna i centrum, är så tomma att de som försöker tjäna ett levebröd har svårt att få det hela att gå runt.
Tystnaden beror främst på att sexförsäljningen i allt högre grad flyttat till nätet, därifrån det enkelt går att beställa kvinnor direkt hem.

Fanns det resurser så skulle Erikssons enhet kunna fylla en betydande del av veckans dagar bara till att granska annonser och handel där.

– Varningstecken? Nå, till exempel om numret i annonsen går utomlands. Då är det någon som snurrar businessen från kvinnornas hemländer och gör pengar på dem. Men vad kan vi utreda? Befinner sig gärningsmännen i Tjeckien eller Rumänien är det ganska krångligt för de är inte så hemskt samarbetsvilliga med finska polisen.

För just de fallen har blivit fler och Erikssons enhet har hållit i ett par av de större härvorna varav ett utredningsjobb fortfarande är på hälft. Det andra avslutades i december i fjol med att Helsingfors tingsrätt dömde två män från Ungern och Tjeckien till fängelse för koppleri, inte människohandel som Eriksson utredde fallet som. Problemet var, och är, att de två kvinnor som såldes fortfarande inte vidkänns att de är offer, trots att de jobbade hela dagar och inte fick en cent själva. Då, säger Eriksson, är det väldigt svårt att få fram bevis som räcker för strängare dom.

– Det är den nya grejen: tjeckiska och rumänska pojkvänner som säljer sina flickvänner. Alla inblandade verkar tycka att det är normalt att kvinnorna säljer sex och pojkvännerna tar pengarna. Men vi är lite trångsynta här i Finland eftersom till och med tingsrätten i det senaste fallet ansåg att det inte är normalt att pojkvännen lever på sin flickväns kropp. De fick 1,5 års ovillkorligt fängelse, och sitter väl halva tiden. Vårt fängelse har ju inte på något sätt en avskräckande effekt på utländska brottslingar, säger Eriksson.

Vi kör mot centrum. Klockan har passerat midnatt och trots att det är fredag natt ter sig huvudstadens gator ganska folktomma.

Folktomt är det också i den första nattklubben som är mål för razzian.

Ett tiotal så gott som nakna kvinnor hänger slött kring de två kunder som befinner sig i lokalen medan en barbröstad kvinna dansar kring salens enda stång. Handfast styr poliserna alla ner till källaren, utrymmet där det också brukar ordnas beryktade privata champagnetillställningar. Det betyder att man får en egen kvinna som sällskap i ett bås. Formellt är kvinnan ett naket sällskap till de män som förnöjer sig med att dricka dyr champagne. Informellt har man hittat sällskap där kvinnan befinner sig mitt i ett sugjobb på kunder.

Men Erikssons gäng väljer att inte problematisera nattklubbarnas kvinnor. Nu bara kartlägger man. Dokumenten kollas, nya ansikten fotograferas, och Eriksson skriver för hand ner namn och adresser i sitt lilla ruthäfte.

Problematiserar gör däremot en äldre man som står i en av de krogar som påstått sig ha städat ut prostitutionen från sina utrymmen.

– Man och kvinna. Det är väl naturligt. Varför kommer ni hit? Varför går ni inte till trappuppgångarna i centrum där homosexuella står och suger av varandra? Jag förstår att människohandel är förfärligt men vet ni, jag har aldrig sett sådant här i Helsingfors. Alla kvinnor jag haft har gjort det här arbetet frivilligt, säger mannen upphetsat och fortsätter därefter med en lång utläggning om att det är vidunderligt att Finland ska göra detta med prostitution till ett så stort problem i stället för att bara legalisera alltihopa.

– Folks uppfattning är från arslet. Det är normalt att ta en kvinna till sin bostad. Jag har besökt 44 länder och bara här anses detta vara kriminellt. De flesta gör hellre detta än ett kontorsjobb, kan det vara så svårt att godkänna?

Det tar en halv timme för poliserna att gå igenom alla kvinnorna, klädda i väldigt urringade och utmanande kläder.

Alla berättar att de är vanliga turister som besöker en väninna eller som bara råkade hamna just här. Det står också klart att det är fullständigt omöjligt att under en razzia likt denna få fram den information som kunde klargöra om hon kontrolleras av någon, och i sådana fall på vilket sätt.

Strax innan vi är klara avlägsnar sig i alla fall en av de ryskor som precis suttit framför poliserna i sällskap med en skallig storvuxen man klädd i läderjacka, som irriterat tittar åt vårt håll på vägen ut. De talar inte med varandra utan hon följer halvt springande efter honom.

Nattens sista granskning äger rum längs gatorna. Det är nästan uteslutande nigerianskornas område, eftersom de inte släpps in på nattklubbarna. Vi vet redan att de kvinnor som varit längre i staden brukar hålla till kring Georgs- och Eriksgatan i centrum och att de nyanlända nigerianskorna brukar starta kring Brunnsplatsen och Centralstationen.

Mycket riktigt har ett par nigerianskor delat upp Georgsgatans korta stump. Den ena hänger oberört i hörnet av Eriksgatan, den andra försöker erbjuda tjänster till en väldigt berusad yngling som kommer raglande längs gatan. Köpslagandet går dåligt så kvinnan är på väg mot vår bil då vi parkerar på trottoaren.

Men det är inte kunder som stiger ut utan Eriksson, bekant sedan tidigare, och hans kollega.

– Du vet att du inte får stå här. Far hem nu, säger Eriksson.

– Jag kan inte fara hem. Det går inte, säger kvinnan trött.

– Jag menar till bostaden. Far hem nu.

– Okej. Jag far hem.

Kvinnan lomar i väg bakom hörnet. Men hon försvinner inte utan inväntar att vår bil avlägsnar sig innan hon återupptar sitt arbete. På vägen passerar vi ytterligare tre kvinnor men dem säger sig Eriksson känna till från tidigare så vi lämnar dem åt sitt öde.

Vid Brunnsplatsen hittar vi ytterligare fem för polisen okända nigerianskor som varken vet varför de står här eller var de egentligen bor. Samtliga utom en har uppehållstillstånd från Italien eller Spanien – två av de länder man vet att en stor del av de nigerianska människohandelsoffren kommer via (se artikel intill).

Den ena säger sig vara turist, som till vardags jobbar som metrostädare i Spanien. Hon, liksom de andra, är kraftigt sminkad och klädd i tajta kläder. De säger sig vara på väg till en afroklubb men var den finns och varför de står kring en betongstolpe vid Centralstationen i stället för att gå till klubben är frågor som inte får svar. Inte heller är alla helt säkra på var de bor under sin vistelse i Finland.

Den sista kvinnan är uppenbart förvirrad och kan varken svara på var hon bor eller var hennes papper finns. Hon ska träffa sin pojkvän som hon också bor hos, säger hon, och han har både hennes telefon och alla dokument.

Hans namn vet hon inte. Inte heller har hon någon aning om var han bor, men kanske det är i Esbo.

Eriksson lystrar noga. Efter en kort diskussion med gruppen ger han besked.

– Vi tar dem till polisstationen i Tölö sporthall. Det kan hända att vi har ett människohandelsoffer här, säger Eriksson.

Det blir också här vi avslutar nattens pass. Kvinnorna får i tur och ordning gå in i ett av den långa korridorens kraftigt upplysta rum, fullt av både hela Erikssons gäng och jourhavande polis som råkar vara en erfaren utlänningspolis. Man kollar dokumenten och tar därefter fingeravtryck som körs via en databas där man kan kolla om hon varit gripen tidigare.

Den dokumentlösa kvinnan säger sig bo i Italien och talar dålig engelska men jourhavande byter snabbt till italienska och förhör sig om vilka omständigheter hon egentligen befinner sig i. Klara svar får han inte. Det framgår att det någonstans finns en man som har hennes telefon och papper. Han ska vara hennes pojkvän men namnet känner hon inte till.

Kvinnan själv förhåller sig underligt flegmatiskt till hela situationen. Omkring henne underhandlar ett gäng poliser, på finska, och det nämns ord som ”prostitution”, ”kontroll” och ”oklart”.

Alla är ense om att omständigheterna luktar misstanke. Kvinnan själv sitter passiv och tyst och stirrar ner i golvet. Slutligen beslutar polisen att hon förs till förvaringen i Krämertsskog där utlänningspolisen får fortsätta utreda vad detta handlar om.

När vi natten därpå åker ut på en motsvarande razzia kommer det fram att kvinnan är kvar i Krämertsskog. Den påstådda pojkvännen, som kanske borde ha blivit orolig då kvinnan kvällen innan försvann spårlöst från gatan, har aldrig hört av sig.

Eftersom det inte finns några spår att gå på kommer kvinnan antagligen att skickas tillbaka till Italien, därifrån hon kommit.

Människohandelsoffer, eller inte?

Det förblir oklart, för denna kvinnas del.

Hjälpsystemet för människohandelsoffer har de senaste åren rapporterat om en ökande mängd nigerianska kvinnor – många av dem gravida – som anlänt dit. Nigerianskorna sägs så gott som utan undantag vara offer för människohandel. Men brotten har ägt rum någon annanstans än i Finland, främst i Spanien och Italien, och dem har inte polisen befogenheter att utreda.

Dessutom har polisen händerna överfulla med att hålla rent i den egna trädgården. Och den trädgården ligger inom Finlands gränser.