Vänstern finns – men inte i bara två partier
Det är alltför förenklat att hävda att vänstern går kräftgång – det är numera inte bara SDP och Vänsterförbundet som kan räknas till vänsterpartierna, säger Sami Borg på Finlands samhällsvetenskapliga dataarkiv. Det står att se i statistiken.
SDP och Vänsterförbundet gjorde sammanräknat tidernas magplask i riksdagsvalet 2015. Resultatet var att båda partierna var mer eller mindre oppositionsinriktade genast efter val, även om SDP höll skenet uppe.
Men hjälper oppositionstricket? En studie av de två vänsterpartiernas kurvor visar att perioder i opposition inneburit en liten återhämtning i väljarstödet, men den mer långtgående trenden är ändå neråt.
För SDP:s del är kurvan dessutom ödesmättad mellan 2007 och 2011: Det går neråt trots att partiet var i opposition. Förklaringen är Sannfinländarna, menar Sami Borg.
– Den mest centrala frågan om man ska studera vänsterns nedgång är att fråga sig vad man då menar med vänsterpartier. Ofta väljer man automatiskt SDP, och Vänsterförbundet, men det är inte längre berättigat att tala bara om dem, säger Borg och hänvisar till forskning som visar att en stor del av de sannfinländska väljarna identifierar sig med vänster eller socialdemokrati.
Det innebär inte att det direkt skulle vara ofruktbart att vänta sig något av oppositionsperioden den här gången.
– Nu har Sannfinländarna haft två bra riksdagsval vilket är kritiskt för SDP, men vi vet inte hur långvarigt det här läget är. Om man ser på dagsläget är det alltså vettigt att gå i opposition och återhämta sig. Vanligtvis gör oppositionspartier bättre ifrån sig i val medan statsministerpartiet brukar få på nöten.
Två mer tydliga toppar finns i SDP:s historia: Mitten av 1960-talet då ett generationsskifte med nya unga radikala tog över efter krigsgenerationens interna krockar och nattfrosten med Sovjet, och så Paavo Lipponens valseger 1995, också då med ett nytt slags profilering på socialdemokratin.