En era är över
I hela Carl Haglunds liv har SFP varit ett regeringsparti. Nu ska han bli oppositionsledare.
Det är den 26 maj 1979. Finlands sextioförsta och Mauno Koivistos (SDP) andra regering tillträder. SFP får två ministerportföljer. Christoffer Taxell blir justitieminister och Pär Stenbäck undervisningsminister. Carl Haglund är två månader gammal.
Det är den 7 maj 2015. Juha Sipilä (C) tillkännager basen för Finlands 74:e och sin första regering. SFP får inga ministerposter. Carl Haglund är 36 år gammal, partiledare och avgående försvarsminister. Under hela hans liv har SFP suttit med och regerat. När Sipiläregeringen tillträder, kanske i slutet av maj, blir han oppositionsledare.
Det, säger Haglund, påverkar inte hans planer i SFP:s partiledning.
– Man ska inte ge sig in i politiken om man tror att ens parti för alltid ska vara med och regera. Det ska förstås vara ambitionen, men det här beror inte på oss, säger han.
Haglund påpekar att SFP har gjort sitt bästa val på 25 år och hör till valsegrarna.
– SFP:s öde är inte det viktigaste. Sipilä valde en konservativ bas fast han hade ett alternativ. Han kunde ha valt att regera med valsegrare som SFP och De gröna, men han valde att regera med två partier som backade i valet. Han har all rätt att välja så, och jag har all rätt att kritisera hans val.
Omringad av journalister får Haglund säkert tio gånger svara på frågan hur pass besviken han är. Han svarar varje gång att han inte är särskilt besviken, att han snarare är orolig. Besvikelsen är mindre än man kunde tro efter de 36 åren, främst för att utgången inte var helt oväntad.
– Vi visste ända från valnatten, ja egentligen redan från opinionsmätningarna före valet, att med fyra stora partier i stället för tre är ett scenario att det sitter tre stora i regeringen. Så gick det. Sådan är politiken. Sipilä behöver oss inte rent matematiskt.
Men oron, den finns där, och den handlar om vad Sipiläregeringen förmodligen kommer att besluta om svenskan, om integrationen, om vår relation till EU, om tolerans gentemot minoriteter. Och den försvinner knappast lika snabbt som besvikelsen.