Docent: Tuseneurosfråga för SDP
SDP försökte stoppa väljarflykten till Sannfinländarna genom att byta ut förra ordföranden Jutta Urpilainen mot Antti Rinne i tron att en mer vänsterorienterad politik och retorik skulle hejda kräftgången. Men metoden fungerade inte visar valresultatet.
SDP-ordföranden Antti Rinne lyckades inte locka tillbaka de manliga väljare med arbetarbakgrund som i förra valet övergav SDP till förmån för Sannfinländarna. Den bedömningen gör docenten i politisk historia Mikko Majander som är verksamhetsledare vid den socialdemokratiska tankesmedjan Kalevi Sorsa-fonden.
– Att det inte gick vägen märks speciellt tydligt då man tittar på valresultatet i de två nya valkretsarna i Östra Finland: Sex SDP:are valdes in i riksdagen. Samtliga var kvinnor. Sju Sannfinländare valdes in, allihopa män. Om man vill se något positivt med valresultatet är det att SDP:s unga kandidater och kvinnorna klarade sig ganska bra överlag, säger Majander.
Bland SDP:arna finns det nu politiker som antyder att SDP ser ut att hamna i opposition. En av dem är nyinvalda riksdagsledamoten Timo Harakka.
– Det förefaller sannolikare nu när det de två största partierna, Centern och Sannfinländarna, tilltalar de värdekonservativa. Samlingspartiet är säkert villigt att vara med i en sådan koalition. Det viktiga för SDP är nu att bygga en strategi med sikte längre fram i framtiden.
Är det lättare för SDP att göra det i oppositionen?
– I det avseendet att man då slipper göra kompromisser som tär på den man egentligen är. Men jag är inte den som vill stänga några dörrar. Jag bara konstaterar vad som är mest sannolikt, säger Harakka.
Också Heli Paasio (SDP) som valde att inte ställa upp för återval, hör till dem som låter förstå att SDP nu måste stanna upp och fundera vad för slags samhälle partiet vill vara med och bygga upp.
Mikko Majander vill inte komma med någon rekommendation om SDP borde ta time out och självmant gå i oppositionen för att samla kraft och bli valsegrare om fyra år.
– Men visst är det så att partiet ofta har gått starkt framåt efter att ha suttit i oppositionen. Exempel på det här är riksdagsvalet 1966 efter partisplittringen och 1995 då Esko Ahos borgerliga regering fick se sig besegrad av SDP som gjorde sitt bästa efterkrigstida val.
Men i valet 2011 då SDP hade fyra år i oppositionen bakom sig gick det inte bra. Då backade SDP trots att partiet hade varit i opposition, varför?
– Det förklaras av Sannfinländarnas genombrott. Men om Sannfinländarna den här gången tar regeringsansvar, kan det vara möjligt för SDP att igen bli ett alternativ för de medelålders män som igen har valt bort SDP.
Både Vänsterförbundet och SDP backade i valet. Vad borde vänsterpartierna göra för att vända den nedåtgående trenden överlag?
– Den tuseneurosfrågan har jag inte ett klart svar på. Men det handlar om börja göra saker på ett nytt och mer progressivt sätt. Tittar man till exempel på de skaror som i förra presidentvalet röstade på Pekka Haavisto (Gröna) ser man att de väljarna hade ganska mycket gemensamt med dem som röstade på Tarja Halonen (SDP) sex år tidigare.
Samma fenomen förklarar enligt Majander delvis de grönas framgång i riksdagsvalet.
– Ta till exempel De grönas förhållningssätt till hur dagens arbetsmarknad fungerar och patiets förslag om basinkomst. De gröna har inte samma historiska belastning som vänsterpartierna och tacklar samhälleliga utmaningar på ett nytt sätt. Med det här menar jag inte att fackföreningsrörelsen skulle vara en barlast för SDP.