Världens mat är hans uppgift
Helsingforsaren Sebastian Hielm infriar en livslång dröm om att få jobba utomlands. Trygga livsmedel för världens befolkning är hans uppdrag på FAO i Rom.
En skränande folkhop möter oss utanför FAO:s högkvarter intill Circus Massimus i Rom. Den består av, visar det sig, rasande visstidsanställda vars jobb på FAO är hotade.
Själva FAO (FN-organet Food and Agriculture Organization) är ett gigantiskt bygge, inhyst i det som Mussolini hade tänkt sig som sitt Afrikaministerium den dag hans planer på att härska över halva världen förverkligats.
– Mina barn brukar säga att det här är en jättevariant av Ensos hus i Helsingfors, säger Sebastian Hielm roat.
Barnen och hustrun är med på Romäventyret. Kommenderingen varar kanske ett år, kanske längre, beroende på vad familjen och arbetsgivaren vill.
Under sina år på statsrådet i Finland arbetade Sebastian Hielm för att EU skulle gynnas då det gällde livsmedelsproduktion och livsmedelstrygghet. På FAO får han, i egenskap av senior food standards officer, arbeta med hela världens bästa för ögonen, vilket var en anledning till att han ville hit.
– Vi har fem strategiska mål som alla siktar på att världens fattiga dels ska slippa hungra, dels ska få en bättre kost. Målen är så självklara att det är lätt att skriva under dem, förklarar Hielm.
Vilket är det största globala problemet inom livsmedelshanteringen?
– Att man har olika starka aktörer inom livsmedelshandeln. USA, EU och Kina har sina preferenser och aktörer som de vill försvara. Alla vill skydda sitt eget lantbruk och sin livsmedelsproduktion och där har de små länderna svårt att hävda sig.
– Det är svårt att åstadkomma rättvisa regler. Rent filosofiskt kan man fråga sig om frihandel är bra för alla länder, säger Hielm och ger ett exempel:
– Får bönderna i Uganda pengarna för de sockerärter som säljs i K-affären på Skatudden? Förmodligen inte, jag skulle tro att pengarna går till de indier som köpt upp odlingarna.
Globala regler
Synen på livsmedel kontra hormoner och läkemedel varierar stort i EU och USA. Hielm sitter i det sekretariat som försöker skapa standardnormer för högsta tillåtna mängd av diverse hälsofaror i vår mat, som mikrober, kemikalier och hormoner. Sekretariatet arbetar under både WHO och FAO – WHO övervakar att de regler som görs upp främjar hälsan och FAO strävar efter att de gynnar lantbruket.
Sekretariatet, som heter Codex alimentarius, grundades på 1960-talet då man insåg behovet av globala regler för livsmedelsproduktionen och livsmedelshanteringen för att därmed kunna undvika bråk länder emellan.
När reglerna väl är klara och godkända utgår FAO från att de följs men det är inte FAO utan de enskilda länderna som övervakar att så sker. Systemet fungerar så att om något land vill förbjuda import av ett livsmedel från ett annat land så måste det importerande landet kunna påvisa att det andra landet inte följer de Codex-krav som gäller för livsmedlet.
– Regler som även gäller för USA och EU fungerar som ett slags biståndshjälp för utvecklingsländerna som därmed får tillträde till världshandeln och inte kan hållas utanför så länge de håller sig till de globala normerna, förklarar Hielm.
– Ifall kommersiella aktörer som Pirkka och Wallmart skulle skriva sina egna regler hade systemet varit mycket jobbigare för alla, och framför allt mycket dyrare för små producenter som inte har råd att följa flera parallella regelverk.
Grälet om hormoner
Användningen av tillväxtfrämjande hormoner och antibiotika i husdjursuppfödningen är en av de stora tvistefrågorna, de som EU och USA inte verkar kunna nå enighet kring. Enligt Hielm är debatten ett praktexempel på en fråga där synpunkterna går isär eftersom det handlar om etik och inte om vetenskap.
– Vad gäller hormoner och antibiotika så har EU rätt, det är oetiskt och kortsiktigt att använda dem i hopp om att tjäna lite mera. Trots att ämnena inte kan påvisas vara direkt hälsovådliga, vilket gör dem svåra för Codex att förbjuda, så tror jag att alla snart inser dumheten i att genom maten exponera befolkningen för viktiga mediciner som den inte behöver just då.
– Men frågan om GMO (genmodifiering) är betydligt svårare. GMO-produkter odlas och används nästan överallt utom i Europa och det finns inga bevis för att de skulle vara farliga. Frihandelsavtalet säger klart att endast hälsoaspekter kan vara skäl för att bromsa livsmedelshandeln men då det gäller GMO är problemet inte ohälsa utan de socioekonomiska och ekologiska följderna av att frångå utsäde och övergå till monokulturer som ägs av en handfull multinationella jättebolag.
– Samtidigt tror jag att om vi inte hade försvårat användningen av GMO i den grad vi hittills har gjort så skulle vi ha en handfull nyttiga GMO-grödor, framtagna av universitet och andra välgörare, som inte skulle "ägas" av någon mer än vad vanligt utsäde gör i dag.
En egen värld
FAO-borgen är en egen värld. Närmare tretusen anställda arbetar i den jättelika byggnaden och de har tillgång till egen bank, post och mataffär. Sebastian Hielm förberedde sig inför flytten genom att läsa italienska på Arbis och säger att han klarar sig i enkla situationer.
Vilka är de största skillnaderna i vardagen?
– Italienarna är ett folk med medkänsla. Man tar hand om sina lokala tiggare och det ingår i de dagliga rutinerna att förse dem med en slant. Tiggarna anses inte störa gatubilden.
– Och maten, ja den är inte billigare, förutom grönsakerna, men den är bättre och nyttigare än i Finland. Dåligt kaffe får man leta hårt för att hitta. Det enda som är sämre är brödet. Det är roligt att jobba med mat i Rom.
Själva staden Rom beskriver Hielm som ett utomhusmuseum.
– Efter tre månader vandrar vi fortfarande runt och gapar inför allt vi ser. När jag är ute med hunden brukar jag tänka på att den kissar på samma gatstenar som Julius Caesars hund vätte ner.