"Hon sa att små kvinnor töjer"
I höstas föddes en flicka i södra Finland. Något innan fick en annan familj en pojkbaby. Den ena mamman har delvis repat sig fysiskt efter ett halvt år, men båda kvinnorna dras fortfarande med kroppsbesvär. Båda känner sig kränkta över hur de bemötts.
Hösten är en bit på väg och graviditeten långt gången när Anna börjar fundera över hur stort barnet i hennes mage egentligen är och kontaktar en privat gynekolog för att få en uppskattning av barnets vikt. Läkaren föreslår genast ett besök på sjukhuset för ett samtal om förlossningssättet och sänder i väg en remiss.
När ingen hör av sig från sjukhuset på ett tag ringer Anna själv upp och får höra att hon inte fått någon tid för att barn upp till 4 500 gram anses vara normalstora. Annas barn uppskattas väga 4 300 gram så det finns ingen orsak till diskussion.
Men Annas oro skingras inte. Hon tänker hela tiden på sin egen storlek – 34 – och på barnet som nu fyller henne så att hon har svårt att både röra sig och andas fritt. Babyn låter vänta på sig. Två dagar över tiden åker Anna till sjukhuset och får träffa en barnmorska. Syftet med besöket är att granska babyns skick och diskutera förlossningssättet.
– Hon frågade mig vad jag ville tala om med läkaren. När jag sa att jag vill diskutera förlossningssättet fick jag en utskällning. Hur täcktes jag ens, en ung och frisk kvinna, tänka på kejsarsnitt?
Anna får en broschyr i famnen. Den är uppslagen på sidan där man skriver om riskerna med kejsarsnitt.
Vägrade kejsarsnitt
Inne hos läkaren blir det mer bannor. Anna får grälor för att hon och hennes man valt att gå på privat rådgivning, vilket de har gjort för att det varit lättare att få mottagningstid när illamåendet plågat den blivande modern.
Den blivande pappans arbetstider har också gjort det svårt för honom att passa in den allmänna vårdens mottagningstider.
– Läkaren vägrade diskutera kejsarsnitt. Jag kommer aldrig att glömma hennes ord för de kändes så förbluffande banala. Hon sa kort att "små kvinnor töjer förunderligt mycket". Jag blev behandlad som en idiot.
En morgon, tolv dagar över beräknad tid, får Anna en saltvattensballong placerad i livmodern, en som retar fram förlossningsstart. Samma kväll föds sedan dottern på sjukhuset. Barnet är friskt, men Annas underliv har rämnat så illa att den erfarna barnmorskan vägrar sy och kallar in en läkare för jobbet.
– Jag frågade hur mycket jag gick sönder och de svarade att jag inte ska bry mitt huvud med det.
Nu efteråt vet Anna att man har sytt mycket, men inte hur många stygn det blev. På avdelningen efteråt har hon ont och vill inte röra sig.
– Men sköterskorna krävde att jag stiger upp. Jag skulle gå två varv runt avdelningen för att få det laxermedel jag behövde för att kunna gå på toaletten. Så jag gick mina varv och grät för att det gjorde så ont.
Mor och barn lämnar sjukhuset, men ett dygn senare är värken i underlivet svår.
– Jag tittade efter med en spegel och såg att det låg ett lager av något gult över hela det inflammerade såret. Mest låg jag på badrumsgolvet och blödde.
Tillbaka på sjukhuset får Anna frågan om hur hon egentligen skött sin hygien. Hon får också veta att hon inte borde promenera alls med det stora såret och inte använda toaletten utan uträtta alla sina behov stående i duschen.
– Men det hade ingen sagt till mig, inte heller till dem som tvingade mig att promenera runt avdelningen.
Fast när Anna senare behöver på toaletten hittas ingen dusch att låna.
– Jag fick gå till en vanlig toalett, där jag klottade ner allt. Min mamma var med och städade efter mig.
Sju veckor efter förlossningen har Anna en ny inflammation.
– Jag hade väl inte så god attityd vid det laget så när läkaren undersökte mig och jag hade berättat vad jag ansåg om orsakerna sa hon att det inte alls finns någon inflammation.
Då blandar sig barnmorskan i rummet i diskussionen.
– Hon sa till läkaren att vem som helst kan se hur det varar och känna hur det luktar och att här behövs antibiotika.
Inga årgärder
Ett halvår efteråt är Anna mest arg. De fysiska skadorna läker, men Anna och hennes man har lämnat in ett klagomål över behandlingen till sjukhuset.
Svaret har kommit på posten och i brevet som Anna plockar fram på köksbordet står det att man är ledsen över att kommunikationen med läkaren inte fungerat på önskvärt sätt.
– Jag har fått fel information, blivit beskylld och förnedrad och behandlad som en idiot. Något fel anser ingen att någon begått. Det är skitprat. Om jag vill diskutera kejsarsnitt så har jag rätt till en sådan diskussion. De förminskar min upplevelse genom sin förmyndarattityd, säger hon.
Anna är inte ensam med sina upplevelser. Elin, som är aningen spädare är Anna, känner igen hennes historia i sin egen. När hon födde sin son på 4 500 gram var det efter en kamp på ett och ett halvt dygn. Resultatet var bristningar av tredje graden, den nästhögsta klassen. Nu buktar hennes ändtarm ut på ett synligt sätt.
– På eftergranskningen fick jag inget svar på varför jag ser ut så. Jag fick höra att allt är okej och rådet att härefter använda glidmedel. Barnmorskan hade då redan sagt till mig att inte berätta för mina väninnor om födseln för att inte skrämma dem.
Sexlivet och självförtroendet har lidit.
– Det här går att korrigera, men jag kommer att få göra det privat och vänta tills jag vet att jag inte ska ha fler barn, säger hon sakligt.
Elin har två barn och inför den andra förlossningen var hon på två läkarbesök och träffade två barnmorskor för att försäkra sig om kejsarnitt följande gång.
– I mina papper står att inget hindrar en ny vaginal förlossning, men efter ett läkarbesök kom barnmorskan till mig och berättade hur läkaren sagt till henne – men inte till mig – att han aldrig skulle låta en ny graviditet gå till just vaginal förlossning.
När Elin i något skede frågade varför hon for så illa första gången fick hon en motfråga som svar: Finns det åderbråck i familjen?
– Nej. Varför vill man vända det så att det på något vis skulle vara mitt fel genom att påpeka att jag kanske har en benägenhet för bristningar?
Elin har övergett tanken på officiellt klagomål.
– Under förlossningen är man ju så utsatt och måste lita på vad personalen säger. Efteråt är man bara glad över att barnet inte tog skada och så orkar man inte bråka.
Har du blivit illa bemött eller kränkande behandlad i vården under de senaste åren? Vill du dela med dig av din upplevelse? Ta kontakt per e-post: annika.rentola@ksfmedia.fi