Dyrt och svårt att överrösta bruset
Att ta sig in i riksdagen är en dyr och arbetsam affär med hög risk och osäker utgång. I tider av minskande finansiering är det många kandidater som ställer sitt hopp till sociala medier. Men väljarna är konservativa och föredrar andra kanaler.
För några val sedan skaffade sig varje kandidat med självaktning en egen hemsida med åtföljande blogg. Webben och sociala medier skulle vara räddningen för knappa valbudgetar. Nu om någonsin behövs draghjälpen.
– Kostnaderna för kampanjerna växer hela tiden medan den ekonomiska situationen gör att det finns mindre pengar att satsa. Det har blivit betydligt svårare att få donationer, samtidigt som valfinansieringsskandalen för några år sedan ströp finansieringen, säger Erkka Railo, forskare vid centret för riksdagsforskning vid Åbo universitet.
I det läget är sociala medier ett förmånligt sätt att göra kampanj, och många kandidater är aktiva. Men väljarna är svårflirtade. I en väljarundersökning efter förra riksdagsvalet ansåg nittio procent av de tillfrågade att sociala medier inte hade påverkat deras val alls, medan tio procent ansåg att de sociala medierna kan ha haft en liten inverkan. Före sociala medier kom hela raden gammelmedier hela en tredjedel ansåg till exempel att tidningsannonser hade betydelse för det egna valet.
– Men jag tror att de här proportionerna småningom förändras, att väljarna följer kandidaterna in på webben också. Olika former av sociala medier ökar hela tiden i popularitet och allt fler kandidater satsar där.
Webben effektiv
I förra riksdagsvalet hade de invalda i snitt satsat nästan 35 000 euro på sin kampanj. Totalt bestod 16 procent av finansieringen av donationer från enskilda medborgare och 18 procent av donationer från företag, men donationerna fördelar sig mycket ojämnt. En stor del av pengarna kommer alltså ur kandidatens egen ficka.
– Det finns således ett starkt behov av att hitta förmånliga former att föra kampanj på. Sociala medier är ett förmånligt och effektivt sätt att nå många, och dessutom att nå ett sådant urval potentiella väljare som kan tänkas ha liknande intressen.
Medan sociala medier är en central kanal i de stora städerna i söder är de inte lika populära utanför, påminner Railo. Också mellan partierna syns skillnader. I EU-valet var De grönas och Samlingspartiets kandidater mest aktiva, medan SFP: s kandidater var i topp inför förra riksdagsvalet.
Personcentrerat val
Men trots att många kandidaters förhoppningar riktar sig mot webben och de sociala medierna har den fysiska världens torgmöten och dörrknackningar inte försvunnit någonstans. Tvärtom, det gäller att göra sig synlig på alla fronter för att nå igenom bruset.
– Det finska valsystemet är sådant att kandidatens egna ansträngningar har en stor betydelse. Här röstar vi på person på ett helt annat sätt än man gör i till exempel Sverige där man har slutna listor. I personcentrerade val krävs innovativitet av den som vill väcka uppmärksamhet.
Det finns kandidater som åker hem till folk och lagar mat, som besöker folks vardagsrum, som knackar dörr. Tidskrävande men inte särskilt effektivt?
– Olika metoder utesluter inte varandra. Det mest effektiva är väl om en kandidat både lyckas träffa väljare personligen, vara aktiv på sociala medier och synas i andra sammanhang. Bingo blir det om kandidaten med sin innovativa kampanj lyckas väcka mediernas intresse då utvidgas ju publiken genast.
Hemmadebatter
Som en ny kampanjtrend som är speciell för just det här valet nämner Railo vardagsrumsdebatterna. Det handlar om att man bjuder hem en eller flera kandidater och sina vänner och så kan utfrågningen börja. Ett slags valpanel under fria former, förklarar Railo, som själv ordnade en sådan för någon vecka sedan.
Å andra sidan är det kanske inte heller så nytt – som en centerpartist påpekade har ju Centern ordnat sina stugkvällar hur länge som helst.
– Saker uppfinns, faller ur mode och så uppfinns de på nytt. Så är det ju ofta. Men det var en riktigt bra och omedelbar stämning på vardagsrumsträffen. Gästerna hade också trevligt.
Är det viktigt att det är trevligt för att man ska orka intressera sig?
– Ja, det är också viktigt. Men politik är ju intressant så det är inte svårt.
Bara fantasin sätter gränser
HBL bad några kandidater fotografera sina evenemang och berätta vad de egentligen håller på med:
– Vad gjorde du – beskriv evenemanget?
– Hur många kom och vilka var det?
– Vad pratade ni om?
– Hur mycket tid och pengar satsar du på din kampanj?
Laura Kolbe (Centern):
– Centerkandidaterna hade en karaokekväll på restaurant Oiva i Berghäll. Kandidaterna Lehtomäki, Kettunen, Kolbe, Ylimaula och Hietalahti sjöng sina favoritsånger (för mig Aikuinen nainen och Lumi teki enkelin eteiseen) under cirka två timmar.
– Det var trettio–fyrtio personer i publiken, åldern över arton – vänner, bekanta, medlemmar av stödgruppen, ett par lokala och pensionärer.
– Vi pratade inte, vi sjöng!
– Kampanjen förutsätter mycket tankearbete. Kandidattesten och olika förfrågningar tar mycket tid, liksom debatter och klassiskt valarbete på gator och torg. Sista månaden före valet blir det nog "24/7". Jag satsar samma summa som tidigare, alltså ungefär 10 000 euro. Det är huvudsakligen egna pengar.
Jocke Lybeck (Gröna):
– Jag höll en auktion där jag sålde gamla saker och sådant som folk skänkte. Utanför flög vi drakar, bland annat karamelldraken som hällde ned godis till barnen. Remu gav en signerad basgitarr, CMX' A.V. Yrjänä ett Master chef-förkläde, ridstallet Trollhorses en terrängridtur, en flicka en kurs i att baka karelska piroger. Fyra trubadurer uppträdde, alla var glada. Vi samlade in 1 800 euro.
– Det kom över femtio personer i alla möjliga åldrar, också barnfamiljer.
– Mest om hur svårt det är för småföretagare, arbetslösa och konstnärer. Alla förstod att jag inte hade egna pengar för en kampanj och tyckte det här var ett bra sätt att samla in medel.
– Jag satsar massor med tid. Förutom 1 800 euro från auktionen har jag fått 1 000 euro av föreningen för ett tvåspråkigt Finland, några små privata donationer och så lägger jag själv undan 200 euro per månad för kampanjen.
Mai Kivelä (VF):
– Vi klättrade upp i den gamla lyftkranen i Sandviken och hängde upp en kampanjbanderoll i den. Jag har inga dyra utereklamer, utan vi fixar dem själva. Också banderollen har vi sytt och målat själva. Vi ville föra fram budskapet om aktivism till riksdagen genom aktivism. Jag har själv bakgrund som miljöaktivist och klättrare, så för mig var det här ett naturligt sätt att föra fram mitt politiska budskap.
– På plats fanns en grupp klättrare som vill delta i min kampanj. Dessutom stannade en del förbipasserande för att följa med klättrandet, och dem delade vi ut valbroschyrer till.
– Jag pratade med ett par förbipasserande om mina främsta mål, alltså att stoppa klimatförändringen och minska ojämlikheten. Det var en person som tog min e-postadress och fortsatte diskussionen per e-post redan samma kväll.
– Min kampanj pågår aktivt i sammanlagt nio månader. Min kampanjbudget är ungefär 14 000 euro, varav jag lägger ut ungefär 3 500 själv. Resten är till största delen privata donationer.
Joel Harkimo (Saml):
– Vi ställde folk som gick förbi Samlingspartiets tält vid Narinken en gallupfråga, "Ska staten ta mera skuld?". På en krittavla fick man kruxa i sitt svar. Vi förstår så klart att frågan inte är så enkel för att vi är tvungna att ta skuld ännu en tid. Vi ville bara veta vad folk på stan tänkte, och resultatet var väldigt tydligt: nästan alla svarade nej. Det säger något om finländarnas oro för saken.
– Förbipasserande på stan. Det märktes att bara man ställer en intressant fråga stannar faktiskt de flesta och svarar. Folk var positivt inställda.
– Vi pratade om skuldsättningen och om framtiden över huvud taget. Folk var beredda att avstå från något eftersom det inte är hållbart i längden att leva på skuld.
– Från och med december har jag bara koncentrerat mig på kampanjen. Som ung förstagångspolitiker har man mycket att lära sig. Budgeten är av bra storlek, tillräcklig för att föra en seriös kampanj men säkert inte en av de största.
Anders Adlercreutz (SFP):
– Mitt evenemang kökspolitik går ut på att jag en gång i veckan går hem till folk och bjuder dem och deras vänner på middag. Den här gången kom jag hem till familjen klockan 18 på kvällen med en korg som innehöll pastasås med köttbullar, en sallad och lite tillbehör. Hemma hos värden kokade redan pastavattnet som vi kommit överens. Medan jag gjorde maten färdig skrev gästerna frågor på lappar som sattes i min kockmössa. Sedan betade vi av frågorna medan vi åt.
– Vi är i regel kring tio runt bordet. Den här gången var de flesta förstagångsväljare.
– Vi diskuterade bland annat kollektivtrafiken som är ett hett ämne i Kyrkslätt för tillfället, den könsneutrala äktenskapslagen och adoptionsrätten för homosexuella, NATO, ungdomsarbetslösheten, EU, Porkala nationalpark och det politiska klimatet.
– Jag arbetar mer eller mindre normalt under kampanjen, med undantag för de sista veckorna, så kampanjarbetet sker kvällstid. Min totala valbudget ligger mellan 25 000 och 30 000 euro.
Marjut Ounila (KD):
– Jag ordnade ett evenemang kring tillgänglighet vid lantmarknaden i Vanda. Jag hade med mig en rullstol och rullstolsramper och vi riggade upp en liten "hinderbana". Bara att få rullstolen över en planka, att tryggt skuffa den uppför ramperna och klara ett litet steg nedåt är en utmaning. Tanken var att publiken skulle få prova på att såväl skuffa rullstolen som att åka i den och få en uppfattning om hur det är.
– En del var intresserade, men få vågade prova. Att folk var så pass ointresserade visar på en allmän attityd. Men trängseln var stor, hade det funnits mer plats tror jag att vi hade fått mer uppmärksamhet.
– Vi pratade om tillgänglighet på ett allmänt plan – hur många det egentligen berör: personer med funktionshinder, äldre, folk med barnvagnar ... Tillgänglighet ökar möjligheterna att leva ett självständigt liv.
– Min kampanjbudget är ungefär 3 000 euro och jag jobbar med kampanjen ungefär tre dagar i veckan eftersom jag har heltidsarbete.