En avtalsmodell på gott och ont

Anni Hasunen, 29 år, från Björneborg har haft nollavtal med tre arbetsgivare sedan 2007.

– Jag började arbeta på en bensinstation 2005. Då hade jag en tillsvidareanställning med 65 timmar arbete på tre veckor. När jag började studera ville jag ha mera flexibla arbetstider så jag skrev under ett nollavtal med hotell- och restaurangföretaget Restel. Jag blev en av dem som hör till Restels personalbank, säger Anni Hasunen.

När hon blev klar med sina studier 2011 hade hon hoppats på ett tryggare anställningsförhållande, men då passade det inte hennes arbetsgivare. Hon blev fortsättningsvis erbjuden ett nollavtal som innebar att hon endast kunde ha 50 timmar på tre veckor.

– Om man har ett nollavtal utsätts man för ett otroligt bollande. En vecka kan man ha massor av jobb, en annan vecka ingenting. Men visst förstår jag arbetsgivaren. Det är betydligt lättare att göra sig av med personer som har nollavtal än sådana som har löfte om ett minimiantal timmar, säger Hasunen.

Hon anser att informationen om mängden arbete har fungerat bra på Restel. Hon får tre veckor i förväg veta hur mycket hon jobbar. Då går det att planera hur man ska förhålla sig till de andra arbetsgivarnas jobberbjudanden.

Hon hör också till Viking Lines pool av extra arbetskraft.

– Från Viking Line kan de ringa kvällen innan och fråga om jag kan ta någon tur på båtarna. Det gäller att hålla sig framme, att ställa upp på kort varsel. Om man säger nej några gånger kan det hända att de inte ringer igen, säger Hasunen.

På lönen kan hon inte klaga. Hennes arbetsgivare har följt kollektivavtalen.

Hon anser att en person med nollavtal har sämre rättigheter i samhället än arbetstagare med en fast anställning. Det har inte varit aktuellt för henne att söka bostadslån, men hon kan tänka sig att det är svårt att få ett sådant om man bara har nollavtal. Hon bor i en hyreslägenhet.

Hon har fått ett kreditkort, men det föregicks av många och långa diskussioner.

Just nu ser situationen lite ljusare ut för henne. Hon har två fasta anställningar på lut. Den ena är på en bensinstation i Helsingfors. Den andra är i Björneborg.

"Nollavtal ger frihet"

Mis Grotenfelt, 27, har jobbat tio år med nollavtal i restaurangbranschen. Hon säger sig ha jättesvårt att hitta någonting negativt med det. Just nu jobbar hon på en krog vid Senatstorget under veckosluten, vid sidan om studierna i film och teve på Arcada.

– Själv tycker jag att nollavtal och inget avtal är lite samma grej, men av någon orsak har jag alltid krävt att skriva under ett nollavtal.

Enligt henne är nollavtal helt perfekt när man jobbar vid sidan om studierna. Då kan man ha helgen ledig eller plötsligt resa utomlands.

– Det ger en frihet och man är inte bunden till någonting. Det är inte heller svårt att få ett timavtal, det är bara att säga till så får man ett. Det är mycket planerat hur många timmar en restaurang har behov av. Med nollavtal är det mycket enklare att planera livet – i januari är det lågsäsong på krogarna och då brukar jag resa.

Hon anser ändå att det blir aktuellt med ett timavtal när studierna är avklarade och hon når en viss ålder.

– Om det blev olagligt att ha nollavtal skulle en massa restauranger gå under på grund av det. I den här ekonomiska situationen är det många som med nöd och näppe håller sig ovanför ytan. Vad är sen bättre, inget jobb eller nollavtal? I branschen har de flesta nollavtal. På nattklubbar har bara cheferna timavtal medan alla andra är på nollavtal. 

"Jag bollades mellan företagen"

Edi Spahiu har 2,5 års erfarenhet av nollavtal, från december 2010 till början av 2014. Han jobbade på Finnairs dotterbolag Finncatering, men var anställd av personaluthyrningsföretaget Opteam.

Efter de åren är Edi Spahiu mycket besviken på hur Finland behandlar arbetskraftsinvandrare.

– Ett företag som agerar som Opteam är skyldigt invandrare hisnande summor, säger Spahiu.

Det började med att han diskuterade med en person som hette Rami om sin lönenivå. Eftersom Edi Spahiu har jobbat i restaurangbranschen i många år kom de överens om att han hade 7,5 års arbetserfarenhet och var berättigad till en timlön på 12 euro. Det fick han aldrig utan han betalades 9,50 euro i timmen. När han klagade hänvisades han till någon som hette Suvi eftersom Rami inte längre arbetade i företaget.

– Det att man alltid bollades till någon ny person i uthyrningsföretagets organisation var satt i system. Om man klagade för personer inom Finncatering så påpekades det att företaget inte har någonting att göra med frågan. Att man skall vända sig till sin egen arbetsgivare, det vill säga Opteam.

– 99 procent av dem som arbetade på Finncatering var anställda av Opteam, och alla var invandrare. Infödda finländare fick snabbt fast anställning och behandlades genast bättre. Vi som var hyrd arbetskraft från Opteam var till exempel tvungna att själva köpa våra arbetskläder. Om vi var sjuka en vecka betalade arbetsgivaren ersättning för två dagar, resten betalade vi själva, säger Spahiu.

Han hade inte brist på arbetstimmar. Spahiu arbetade heltid fem dagar i veckan. Ibland arbetade han sex dagar i veckan. Men han fick ingen ersättning för övertid. När han började fråga om han inte var berättigad till övertidsersättning sköt företagen ifrån sig ansvaret på varandra.

Edi Spahiu började ställa allt högre krav på ersättningar för den övertid han jobbade. Det ledde till att han fick sparken.

– Visst undrar jag så här efteråt varför ett land som Finland behöver den här typen av företag som hyr ut arbetskraft. Ägarna blir rika på att suga ut individer som har en svag ställning på arbetsmarknaden och som har svårt att försvara sig, säger Spahiu.