"Vi är ingen innovationsfabrik"
Universitetens syfte är inte att leverera beställda innovationer som ska lyfta Finlands ekonomi. När Helsingfors universitet 375-årsjubilerar i dag protestföreläser några forskare mot att resultat- och nyttotänkandet genomsyrar deras jobb.
Irritationen växer vid Helsingfors universitet (HU). Allt mer av forsknings- och undervisningspersonalens arbetstid går till att mäta, utvärdera och – ofta i väl positiva ordalag – rapportera insatserna, på bekostnad av själva jobbet. Resultat kvantifieras och rapporteras för att öka chansen till fortsatt finansiering.
Det hänger ihop med att utbildningspolitiken utgår från att makthavarna, mot att finansiera forskningen, kan beställa innovationer för att få fart på företagen och den ekonomiska tillväxten. Att universiteten i första hand ska göra mätbar ekonomisk samhällsnytta.
– Det är en främmande tankegång, säger humanisterna Janne Saarikivi och Taina Riikonen vid HU:s forskarkollegium.
De anser att akademisk frihet ger den bästa forskningen, att innovationer inte kan vara beställningsverk.
– Darwin forskade i fossil och kom på evolutionsteorin, Einstein forskade i tyngdkraften och kom på relativitetsteorin. Alla väsentliga upptäckter har berott på slumpen, säger Saarikivi.
Han är språkvetare och en av krafterna bakom de protestföreläsningar som ordnas utanför Porthania i eftermiddag i samband med att HU firar sina 375 år. Alla som vill "studera för mycket" får lyssna till "onödiga föreläsningar som inte svarar mot arbetslivets eller företagsvärldens behov".
– Vi är frustrerade över den målinriktade rationaliteten och jämförelsemanin. Vi påminner om att bildning inte kan mätas, säger Saarikivi.
Nytta eller förståelse
Piken om att studera för mycket är riktad mot företagspampen Jorma Ollila, numera styrelseledamot i HU. Under Slush-evenemanget för tillväxtföretag varnade han åhörarna för att studera för mycket, "med risk för att bli akademiker".
Kritiserar ni Ollila, HU eller hela forskningspolitiken?
– Vi riktar inte kritiken exakt. Vi vill inte säga hur universitets ledning ska styra eller fördela anslag. Men det är klart att den som säger som Jorma Ollila inte ska sitta i styrelsen, säger Saarikivi.
Och det där med "onödiga föreläsningar" handlar om att exempelvis forskning i humaniora kanske inte gör ekonomisk nytta men nog ökar insikterna om vår omvärld. Saarikivi hänvisar till Jaakko Hämeen-Anttila, en av HU:s mest inflytelserika professorer och expert på arabiska och islam.
– Fram till 11 september 2001 ansågs forskning i medeltida arabisk poesi vara bland det mest marginella humanister kunde syssla med. Då plötsligt ringde alla journalister Hämeen-Anttila för att förstå vad som hade hänt.
Saarikivi är tacksam för att Finlands Akademi fortfarande tror på grundforskningen, men kritisk mot att anslagen för grundforskning har minskat och pengar förts över på Rådet för strategisk forskning, som delar ut dem enligt statsrådets riktlinjer.
– Vet politikerna bättre än Finlands Akademi vilken forskning det är värt att satsa på? Regeringen utgår från att det behövs uppstartsföretag och ekonomisk tillväxt. Universiteten har en annan utgångspunkt, det finns en annan orsak till att de existerar. Vi tror på kunskapens kraft, på kultur och kontinuitet, säger Saarikivi.
Han tror inte att dagens protestaktion förändrar någonting, men han tror inte heller att samhället kretsar kring ekonomisk tillväxt för evigt.
– Alla galenskaper har sin tid. Snart väntar väl nya banaliteter.
Inga studiepoäng
Taina Riikonen säger att forskarna själva skulle kunna använda anslagen vettigt, att finansiärernas krav på detaljrapportering av snabba, skenbart mätbara resultat är kontraproduktiv.
– Så snart man nått något slags resultat skärs forskningsanslagen av. Det är frustrerande att skriva en doktorsavhandling för att, när man precis lärt sig något, inte få forska vidare, säger hon.
Riikonen och Saarikivi säger att dagens protestaktion i bästa fall kan ge åhörarna nya tankar och idéer.
– Det är ju också vad den där Stubb vill fast han inte fattar hur idéer föds.
Forskarna raljerar friskt om att gatuföreläsningarna inte ger meriter i mätinstrumentet, databasen Tuhat, eller studiepoäng till åhörarna. Än mindre höjer den Finlands kreditbetyg eller HU:s position på universitetens hajpade rankningslista.
– Småbarn frågar om världens högsta berg, världens längsta hopp eller världens bästa människa. När de blir äldre förstår de att den sista frågan är orimlig. Men när någon som tjänat universitetet i trettio år blir prorektor eller dekanus backar hen plötsligt till en femårings nivå och skickar jublande mejl om att HU avancerat två placeringar på Shanghailistan, säger Saarikivi.
INSIKTER. Janne Saarikivi och Taina Riikonen känner inte igen Helsingfors universitet när det marknadsför sig som ett företag och slåss med en billighetskedja om namnrättigheter. – Universitet ska vara konservativa och luggslitna institutioner där människor talar om svåra saker med lågmäld stämma, utan hajp. Det kan inte göras trendigt, säger Saarikivi.