Dubbelpolitikern finländskt fenomen
Lön och högre status åt lokalpolitikerna. Då får vi färre förtroendevalda som är ledamöter i både riksdagen och stadsfullmäktige. Det säger kommunforskaren Siv Sandberg vid Åbo Akademi.
Åtta av tio folkvalda i riksdagen är samtidigt fullmäktigeledamöter i sina hemkommuner. Men är det ett problem eller en möjlighet? I alla fall är det ett faktum och därmed är Finland världsunikt. I Irland är det inte tillåtet med dubbla uppdrag, i exempelvis Danmark har partierna interna regler som omöjliggör uppdrag på flera olika nivåer och i Norge är dubbeluppdragen inte formellt förbjudna men de är ändå sällsynta.
I Sverige har lokalpolitikerna stort inflytande: makt och även lön.
Enligt kommunforskaren Siv Sandberg ligger Finland trettio-fyrtio år efter i tänket.
– Vi är sakta men säkert på väg i den riktningen. Särskilt de stora städerna skulle vara förtjänta av avlönade heltidspolitiker, säger hon.
I offentligheten är det ofta stadsdirektör Jussi Pajunen och biträdande stadsdirektör Pekka Sauri som "är Helsingfors". De två är tjänstemän. Med högre status får lokalpolitikerna större synlighet, säger Sandberg.
Forskning som skulle visa att dubbelpolitikerna gör ett dåligt eller inte särskilt bra jobb saknas. Intervjuade folkvalda upplever att de har nytta av att sitta både i riksdagen och i stadsfullmäktige. Så hur gör riksdagsledamöter som i riksdagen röstar med sitt parti, kanske ett regeringsparti, för kommunsammanslagningar, när frågan behandlas på hemmaplan där motståndet är kompakt?
Enligt Helsingforspolitikern Osmo Soininvaara (Gröna) uppstår sådana situationer väldigt sällan.
– Det är inte ett problem, säger han.
Dubbelpolitiker det vill säga riksdagsledamöter som haft kommunala uppdrag har alltid funnits. Däremot är ministrarnas stora deltagande i kommunalpolitiken något som ökat.
– Utvecklingen tog fart i början på 2000-talet under Matti Vanhanens första regering. Vanhanen som oroades av det låga valdeltagandet uppmanade ministrarna att kavla upp ärmarna och visa exempel ute i regionerna.
I dag är det vanligt med ministrar som ställer upp i kommunalvalet. 13 av 19 ministrar gjorde det i valet 2012.
Förklaringen finns i vårt personcentrerade valsystem, enligt Siv Sandberg. Partierna behöver starka namn och namn med lokal förankring.
– Partierna tvingar riksdagsledamöterna att delta i kommunalvalet för att fiska röster. Samtidigt är det oerhört nyttigt att vara med i både fullmäktige och riksdagen. Riksdagsledamöterna är en slags budbärare. Men makten är i få händer, och man kan fråga sig om det är idén med demokrati, säger Osmo Soininvaara.
För de förtroendevalda som pendlar mellan riksdagen och hemstadens fullmäktige är tidsbristen en gemensam nämnare. Det är många möten som pågår samtidigt.
– Det är inte ett så stort problem om alla förtroendevalda i Helsingforsfullmäktige inte hinner fördjupa sig i alla ärenden. Vi skulle klara oss med 40 fullmäktigeledamöter i stället för 85.
Efter tjugo år på Arkadiabacken väljer Osmo Soininvaara att bland annat ägna sig åt lokalpolitiken.
I Sverige har lokalpolitikerna stort inflytande: makt och även lön.
Enligt kommunforskaren Siv Sandberg ligger Finland trettio-fyrtio år efter i tänket.
– Vi är sakta men säkert på väg i den riktningen. Särskilt de stora städerna skulle vara förtjänta av avlönade heltidspolitiker, säger hon.
I offentligheten är det ofta stadsdirektör Jussi Pajunen och biträdande stadsdirektör Pekka Sauri som "är Helsingfors". De två är tjänstemän. Med högre status får lokalpolitikerna större synlighet, säger Sandberg.
Forskning som skulle visa att dubbelpolitikerna gör ett dåligt eller inte särskilt bra jobb saknas. Intervjuade folkvalda upplever att de har nytta av att sitta både i riksdagen och i stadsfullmäktige. Så hur gör riksdagsledamöter som i riksdagen röstar med sitt parti, kanske ett regeringsparti, för kommunsammanslagningar, när frågan behandlas på hemmaplan där motståndet är kompakt?
Enligt Helsingforspolitikern Osmo Soininvaara (Gröna) uppstår sådana situationer väldigt sällan.
– Det är inte ett problem, säger han.
Dubbelpolitiker det vill säga riksdagsledamöter som haft kommunala uppdrag har alltid funnits. Däremot är ministrarnas stora deltagande i kommunalpolitiken något som ökat.
– Utvecklingen tog fart i början på 2000-talet under Matti Vanhanens första regering. Vanhanen som oroades av det låga valdeltagandet uppmanade ministrarna att kavla upp ärmarna och visa exempel ute i regionerna.
I dag är det vanligt med ministrar som ställer upp i kommunalvalet. 13 av 19 ministrar gjorde det i valet 2012.
Förklaringen finns i vårt personcentrerade valsystem, enligt Siv Sandberg. Partierna behöver starka namn och namn med lokal förankring.
– Partierna tvingar riksdagsledamöterna att delta i kommunalvalet för att fiska röster. Samtidigt är det oerhört nyttigt att vara med i både fullmäktige och riksdagen. Riksdagsledamöterna är en slags budbärare. Men makten är i få händer, och man kan fråga sig om det är idén med demokrati, säger Osmo Soininvaara.
För de förtroendevalda som pendlar mellan riksdagen och hemstadens fullmäktige är tidsbristen en gemensam nämnare. Det är många möten som pågår samtidigt.
– Det är inte ett så stort problem om alla förtroendevalda i Helsingforsfullmäktige inte hinner fördjupa sig i alla ärenden. Vi skulle klara oss med 40 fullmäktigeledamöter i stället för 85.
Efter tjugo år på Arkadiabacken väljer Osmo Soininvaara att bland annat ägna sig åt lokalpolitiken.Valsystemet kräver att väljarna röstar på en namngiven kandidat, enligt kommunforskaren Siv Sandberg.
Majoriteten av de riksdagsledamöter som också är invalda i kommunfullmäktige är ledamöter i ledet.
Därmed stärks intrycket att riksdagsledamöternas roll i första hand är att samla röster till partiet.
- Valsystemet kräver att väljarna röstar på en namngiven kandidat, enligt kommunforskaren Siv Sandberg.
- Majoriteten av de riksdagsledamöter som också är invalda i kommunfullmäktige är ledamöter i ledet.
- Därmed stärks intrycket att riksdagsledamöternas roll i första hand är att samla röster till partiet.