När Putin korsade Rubicon
Det fanns en tid när jag upplevde Putin som en egentligen ganska förutsägbar rysk president. Hans absoluta utgångspunkt är att Ryssland är en stormakt och skall behandlas som en stormakt.
Tendensen att se sammansvärjningar mot Ryssland i olika sammanhang har han alltid haft. Men Putin är inte en galning utan i grund och botten en genomcynisk pragmatiker som är villig att göra affärer och komma överens med väst, bara han upplever att han får något i gengäld.
Därför tyckte jag ofta att Putins agerande var lätt att förutse. (Det betyder inte att det var försvarbart.)
Fram till Ukrainakrisen gjorde Putin egentligen ingenting som hade inneburit en slutgiltig brytning med väst. Han mullrade och han hotade, han sände in trupper i Georgien, men han verkade uppfatta var gränsen gick. Ur krass realpolitisk synvinkel säger EU inte upp relationerna med Ryssland för att Kreml går in i georgiska utbrytarrepubliker.
Sedan invaderade och annekterade Ryssland Krimhalvön. Eftersom Putin fram till dess alltid hade gjort halt precis innan han korsade Rubicon hade jag inte förväntat mig den här invasionen.
Den visade sig emellertid vara ytterst väl förberedd.
I dagens läge skulle jag aldrig förvänta mig att Ryssland invaderar Finland, inte ens efter att man annekterade Krimhalvön. Finland är ett land med ett starkt försvar och Putin har än så länge aldrig gått in i ett land som verkligen kan försvara sig. (Det kan varken Georgien eller Ukraina.)
Det finns inga områden i Finland som förkroppsligar någon nationalromantisk rysk myt. Finland är ett stabilt samhälle och en stark stat där det inte går att slå in kilar som man kan göra med Ukraina.
Det finns heller ingen rysk folkopinion som upplever en djup orättvisa i att Lenin efter revolutionen lät Finland bli självständigt på samma sätt som när Chrusjtjov gav Krimhalvön till Ukraina 1954. För den vanlige Moskvabon och petersburgaren är Finland en trevlig granne där man åkte skidor och shoppade innan rubeln sjönk som en sten. Finland symboliserar ingenting förlorat.
Men.
När ett gäng troligen lindrigt nyktra nationalister ropar "olé olé olé olé nu tar vi Polen och Finland" på Moskvas gator är det inget som jag hade brytt mig om för några år sedan. Det är bara det att ramarna nu har förändrats.
Ryssland har precis annekterat ett mycket stort område av en självständig granne. Samtidigt har Putin piskat upp en stämning av revanschism och nationalism som innebär att han också skapar förväntningar.
De verkligt övertygad nationalisterna i Ryssland är ett liten och ganska marginaliserad grupp som inte beundrar Putin utan anser att han en mjukis. (Varför tog vi inte Kiev, när vi ändå hade ångan uppe?) Uppfattningen att hela Ryssland nu är en befolkning av frustande nationalister är felaktig. Efter annekteringen av Krim ifjol gick upp till 50 000 personer ut på Moskvas gator för att protestera.
Det pågår fortfarande debatt och diskussion i Ryssland, men de som högljutt protesterar mot inblandningen i Ukraina är precis som de övertygade nationalisterna en ganska liten minoritet.
Den stora gruppen Putins väljare brinner garanterat inte av lust att inta Finland och Polen, men de är inte ett samhällssegment som vågar stå upp och protestera. Samtidigt har Putin bevisat att han inte alltid är så förutsägbar, att han är beredd att med korsa Rubicon med vägvinnande steg.
Vad ska Finland göra? Det är ingen idé att hemfalla åt hysteri. Just nu ser det ut som om kriget i Ukraina är inne i en något lugnare period. Putin försöker nu satsa på den euroasiatiska unionen.
Kreml är inte förtjust över att Finland går med i EU:s sanktionspolitik, men relationerna mellan Moskva och Helsingfors är under rådande omständigheter så bra de kan vara.
Men naiv när det gäller Kreml ska man inte vara. Det gäller att stå beredd inför alla tänkbara scenarier.