Fyra år av ensamhet
En morgon väcktes Adno Iise Abdi extra tidigt i hemmet i Mogadishu. Hon skickades hastigt i väg i en bil som tog henne ut ur staden och ut ur landet. Hon hann inte ens ta farväl av sina syskon. Det var en livräddningsoperation. Iise Abdi lider av diabetes, och i Mogadishu var tillgången på nödvändig vård och mediciner ständigt osäker. "Ankarbarn", anser Migrationsverket och nekar familjen återförening i Finland. Nu väntar Iise Abdi på domstolens beslut.
Adno Iise Abdi fyllde 16 år i december. Nu på våren har det gått fyra år sedan hon såg sina föräldrar och syskon, och saknaden är en ständig följeslagare. Inte hemlängtan, för i Somalias huvudstad Mogadishu där hon bodde var det mycket otryggt, mycket skjutande, svårt att gå ut och brist på det mesta. Dessutom finns hemmet inte längre – Iise Abdis mamma och syskon är i Etiopien och pappan försvunnen.
Själv bor Iise Abdi på ett barnhem i Åggelby i Helsingfors. Det är hennes fjärde hem sedan hon kom till Finland, om man räknar med flyktingförläggningen för minderåriga.
När Iise Abdi var sju år insjuknade hon i diabetes. Det betyder att hon är beroende av att få insulin och av att få mat i rätta mängder för att matcha insulinet. Att hålla blodsockret på lämplig nivå är en ständig balansgång med livet som insats.
Med sjukdomen slutade också Iise Abdis skolgång, som knappt hade börjat. Föräldrarna var oroliga för att någonting skulle hända i skolan. Att dottern inte skulle få den hjälp hon behövde snabbt nog.
– Min pappa tjänade inte tillräckligt med pengar så min mamma köpte mat på kredit. Ibland fick vi kredit på apoteket också. Insulinet var dyrt och emellanåt fick jag det, emellanåt inte – då hamnade jag flera gånger i koma, berättar Iise Abdi.
Hon säger att hennes pappa redan långt före resan bestämt att hon måste ut ur landet. Hon skulle skickas till ett land där hon kunde få hjälp och vård, hade han bestämt.
Fem år efter insjuknandet kom chansen.
Det kom en morgon när Iise Abdi väcktes tidigt av sina föräldrar. Nu ska du åka med Abdullahi, sa de, och allt hände fort. Hon hann inte tänka, inte säga adjö åt syskonen. Knappast insåg hon heller hur länge det skulle dröja innan hon kanske fick se sin familj igen.
Flera dagar och transportmedel senare var Iise Abdi i Finland. Målet för resan klarnade först på platsen.
Väntar på nytt domslut
Efter drygt ett år på en flyktingförläggning för minderåriga i Sjundeå fick Iise Abdi sitt uppehållstillstånd. Det är ett permanent uppehållstillstånd på basis av alternativt skydd, som kan beviljas bland annat den som inte kan återvända till hemlandet utan att utsättas för allvarlig personlig fara till följd av väpnad konflikt.
Då Iise Abdi fått uppehållstillståndet ansökte mamman och syskonen om familjeåterförening i grannlandet Etiopien. I Somalia finns ingen finsk beskickning, och ansökan måste lämnas in personligen. Familjen bor fortfarande kvar i Etiopien, alla utom pappan som fick jobb på annan ort i Somalia.
– Nu vet vi inte ens om han lever. Vi vet att han är i Somalia, men ingen hittar honom.
För drygt ett år sedan kom beskedet från Migrationsverket: det blir ingen familjeåterförening. Ett annorlunda beslut hade varit ett undantag. Under de tre senaste åren har bara 12 av 252 föräldrar till ensamkommande barn fått förenas med barnet i Finland.
I motiveringen står det att familjen försökt kringgå inresebestämmelserna. Att dottern skickats iväg med avsikten att få in resten av familjen i landet senare. Migrationsverket anser att Adno Iise Abdi är ett så kallat ankarbarn, även om de inte använder just det ordet. Och det, anser Migrationsverket, motiverar ett avslag på ansökan om att återförenas i Finland. "Familjelivet kan [...] anses ha avslutats i det skede då anknytningspersonens föräldrar gjort ett medvetet val att skicka bort anknytningspersonen från familjen", står det i beslutet.
Ett överklagande ligger nu hos förvaltningsdomstolen och väntar på behandling sedan drygt ett halvår. Domslutet är knappast att vänta än på flera månader. Under tiden lever Iise Abdi på hoppet. Ännu i några månader finns hoppet kvar.
– Ibland när jag känner mig nere känns det som om jag är alldeles ensam. Någon gång kan jag ringa en vän. Då längtan känns svår ringer jag min mamma i Etiopien. Förra veckan ringde jag. Om de var här skulle livet vara så mycket gladare.