"Finlandssvenskarnas status måste höjas"
Barbro Allardt Ljunggren har kämpat i 25 år för att Sverige ska erkänna finlandssvenskarna som en nationell minoritet. Nästa månad kan kampen vara över då riksdagen tar ställning till frågan – än en gång.
Stockholm Det blåser en bitande kall vind över torget vid Södertörns högskola. Barbro Allardt Ljunggren trotsar elementen och möter upp i bara tröjan. Att hon hamnade i en universitetsmiljö var kanske inte så märkligt med tanke på att hennes far är sociologen Erik Allardt.
- Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning.
-
Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell särart.
Historiska eller långvariga band med Sverige. - Självidentifikation – Den enskilde såväl som gruppen skall ha en vilja och strävan att behålla sin identitet.
- De fem erkända nationella minoriteterna i Sverige är judar, samer, romer, sverigefinnar och tornedalingar.
- De historiska minoritetsspråken är jiddisch, samiska, romani chib, finska och meänkieli.
– Det var inte så att jag kände press för att min far var känd professor, men redan som barn tänkte jag att jag skulle doktorera, säger Allardt Ljunggren, doktor i tvåspråkighetsforskning och numera lektor vid institutionen för kultur och lärande.
Uppväxten i en stimulerande akademikerfamilj skedde mestadels i Kronohagen i Helsingfors men det var först vid fyrtio års ålder och efter tre barn som hon gjorde slag i saken och började forska.
Som ung engagerade hon sig i SFP efter att klasskamraten Astrid Thors dragit med henne till mötena. Särskilt arbetet med att främja det finlandssvenska fann hon givande och på så sätt fick hon upp ögonen för intressepolitik.
Det var också via det politiska engagemanget som hon träffade sin blivande make Anders Ljunggren på ett nordiskt möte på Island. Flyttlasset gick som 27-åring till Sverige.
– Jag kallade en gång en finlandssvensk vän som migrerade för svikare, men det fick jag äta upp med råge, säger Allardt Ljunggren och skrattar.
Numera är maken Sveriges ambassadör i Estland vilket gör henne till diplomatfru på deltid när hon inte forskar, undervisar, eller är förbundsordförande i Fris, Finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige.
– Anders arbete har ju gjort att vi flyttat runt en del, bland annat har han varit ambassadör på Island. Under tiden han var andreman på ambassaden i Helsingfors tog min yngre dotter studenten på Lärkan.
Väl i Sverige i början av 1980-talet möttes hon av de vanliga fördomarna om finlandssvenskarna eller av total okunskap, något som irriterade och upprörde henne. Erfarenheterna gjorde henne fast övertygad om att enda sättet att få till förändring är en officiell status som nationell minoritet.
– Kunskapen om oss verkade gå förlorad efter andra världskriget. Många svenskar tycks tro att finlandssvenskarna är en form av kolonial spillra av överklass, vilket är långt från sanningen.
"Fallit mellan stolarna"
Redan 1989 började hon arbeta med att lyfta finlandssvenskarnas status genom Fris. Det stora paradigmskiftet kom när Sverige 1999 antog både Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter och Minoritetsspråkskonvention i ett svep.
Men Allardt Ljunggren tycker att det har varit till förfång för finlandssvenskarna eftersom Sverige i mångt och mycket har knippat ihop de båda konventionerna. När finlandssvenskarna inte har ett eget språk, till skillnad från till exempel romerna, har de fallit lite mellan stolarna.
– Sverigefinnarna blev så att säga svenskar men finlandssvenskarna räknas fortfarande som invandrare, säger Allardt Ljunggren.
Det händer inte så sällan att finlandssvenskar får brev från myndigheter på finska eller nyhetsblad på lätt svenska. Hon har mött många som har känt sig kränkta av att hela tiden behöva förklara sin varietet av svenska språket för oförstående svenskar.
– Vi är en grupp människor som Sverige har fått till skänks som knappt har kostat någonting men som har bidragit med så mycket och aldrig fått ett tack. Det är dags för ett erkännande.
Hon är medveten om att frågan om status inte är helt okontroversiell, inte ens bland finlandssvenskarna, där många säger att en av orsakerna till att flytta till Sverige var att slippa vara annorlunda eller tillhöra en minoritet.
Är det en del av den finlandssvenska identiteten att ständigt ha ett behov av att erkännas som minoritet?
– När jag pratar med kritiker och förklarar fördelarna med en nationell status så brukar de förstå. Det innebär ju ett enormt kunskapslyft eftersom vi då kommer att finnas med i skolans läroplan, få större politiskt inflytande och tilldelas statliga me-del på ett annat sätt.
Tror på förändring
Barbro Allardt Ljunggren har förhoppningar om att erkännandet kommer nu i april då riksdagen behandlar ännu en motion om finlandssvenskarnas status. Det var också den här kampen som motiverade henne att återvända till Fris när hon blev tillfrågad 2012 om att ta över ordförandeskapet.
– Förra året fick vi "avslag med knorr" där politikerna medgav ett visst berättigande, så jag tror verkligen att det finns en chans i år. Om inte för ett fullständigt erkännande, så åtminstone att det tillsätts en statlig utredning, säger Allardt Ljunggren.