Analys: Från Majdan till slagfältet i Donbass
Ett år har gått sedan demonstrationerna på Kievs centraltorg Majdan urartade i dödsskjutningar av demonstranter. Ukraina befinner sig i krig och presidenten vill kalla in FN-soldater. En internationell intervenering framstår nu som enda lösningen för en konflikt som har tillåtits eskalera alldeles för länge.
MOSKVA – Dorohu, dorohu! Bana väg!
Fyra män kom springande, bärande på en matta. Jag hoppade åt sidan men hann få en skymt av den unga killen som låg på mattan, stirrande upp i skyn med glasartad blick.
Det var i Kiev den 20 februari 2014, den blodigaste dagen i det moderna Ukrainas historia då antalet döda på Majdan steg till över hundra. I dag har det gått ett år sedan dess. Ingen enskild dag i mitt journalistliv har lämnat så djupa spår i mig som denna torsdag på Majdan.
Den ena ändan av lobbyn i hotell Ukraina där jag bodde hade förvandlats till ett fältsjukhus. I andra ändan låg döda kroppar i rader. Det var här som nätet råkade fungera. Jag skrev en text som det var bråttom med och sände i väg den sittande några meter från de döda. Att jag fortfarande minns detta beror inte på att jag känner obehag för döden i sig, den är konkret och okomplicerad. Utan för att jag kände mig respektlös inför dem som låg uppradade på golvet. De hade nyss varit lika levande som jag själv och nu låg de där, professionellt avrättade med kulhål mitt i pannan, medan jag knattrade i väg mina rapporter på en bärbar mac.
Ett år har gått och fortfarande är dessa människor kvar på min näthinna. Likaså synen av slagfältet på Majdan, fackföreningshuset som stod i brand och demonstranterna i sina bygg- och slalomhjälmar som drog mig in under sina skyddande sköldar när vi bombarderades av vattenkanoner från det ena hållet och vassa gatstenar (som kastades av andra demonstranter mot soldaterna) från det andra. Då visste ingen att Ryssland inom kort skulle invadera Krimhalvön och att delar av östra Ukraina skulle dras in i ett förödande krig.
Det som hade börjat med poesiuppläsning, sång och dans slutade med att över hundra människor sköts ihjäl. Många ukrainare jag träffar i Kiev och västra Ukraina säger att det var värt priset – det enda sättet att bli av med Janukovytjregimen var att sätta hårt mot hårt. Ostap Kryvdyk, en bekant från Lviv som är veteran från den orange revolutionen, anser att den som vill förstå varför våldet på Majdan var oundvikligt ska komma ihåg hur Ceaușescu störtades i Rumänien.
I östra Ukraina anser man däremot att revolutionen var olaglig och att Janukovytj borde ha tvingats avgå genom nyval. Få jag har träffat i Donbass vill ha Janukovytj tillbaka. Men uppfattningen att demonstrationerna på Majdan saknade legitimitet är utbredd.
– De kallar folk som dog på Majdan för martyrer. Hur många har inte dött här? Det är vi som får betala priset för Majdan trots att vi aldrig hade bett om det! sade Tamara Guzji, en lärare i den avskurna staden Myronivskyj som jag träffade förra veckan.
Jag intervjuade henne i ett kolmörkt bombskydd som svagt lystes upp av fotogenlampor. Människorna i bombskyddet lever på humanitär hjälp. Deras liv har blivit förstörda och de är förödmjukade, utblottade och ursinniga. Raseriet riktar sig, rätt eller fel, mot den ukrainska armén. Förtroendeklyftan mellan de här människorna och Kiev är gigantisk.
Den ryska propagandan och inblandningen har spelat en avgörande roll. Kievregeringens idiotiska misstag att inte omedelbart och på bred front legitimera sig i de östra delarna och på Krim genast efter maktövertagandet bidrog också.
Eventuellt hade det inte lyckats. Poängen är att man inte ens försökte.
Nu har kriget i östra Ukraina pågått i tio månader. Efter att de ryskstödda separatisterna upprepade gånger bröt mot vapenvilan, bland annat genom att beskjuta ukrainska trupper som lämnade Debaltseve, efterlyser Ukrainas president Petro Porosjenko FN-fredsbevarare i området. Ryssland svarar med att anklaga Ukraina för att försöka sabotera Minskavtalet.
Påståendet framstår inte bara som tragikomiskt utan också oförskämt. När ukrainska soldater försökte lämna det omringade Debaltseve efter att vapenvilan hade trätt i kraft blev de anfallna med artilleri från alla håll. Fordon sprängdes sönder och man tvingades lämna kvar sårade eftersom det inte gick att transportera dem, enligt ukrainska soldater som New York Times har intervjuat.
Att först skriva på en vapenvila och sedan skjuta på soldater som är på väg att lämna sin post vittnar inte om anständighet. Däremot vittnar det om en vilja att skapa skräck, att mjuka upp sin motståndare, att tvinga till underkastelse.
Nobelpristagaren Martti Ahtisaari har sagt att fred bara går att förhandla fram när det finns en vilja. Det finns det inte just nu – Ukraina väntar på att Ryssland ska backa på grund av sanktionerna, Ryssland på att fler fiaskon som Ilovajsk och Debaltseve ska få Kiev att mjukna.
Fredsbevarare från FN vore sannerligen en bra idé.