Äldsta sonen blev kvar på Majdan
På onsdagen har det gått ett år sedan dödsskjutningarna på Majdan den 19–20 februari 2014. Minst 110 människor dog, få har ställts till svars. De flesta sköts en blodig torsdag morgon den 20 februari. Vi har träffat de anhöriga till en av de dödade.
LVIV/STARYJ SAMBIR
– Jag minns hur han brukade hålla om mig. Det var som att bli kramad av hela världen. Ibland känns det fortfarande outhärdligt att tvingas leva utan den känslan.
En solstråle genom fönstret faller rakt på bokhyllan. Titlar på ukrainska, polska, engelska och ryska – Pierre Bordieu, Lvivs historia, det ukrainska Rus. En liten del av den mångspråkiga Bohdan Soltjanyks bibiliotek.
– Jag ville inte att han skulle åka till Kiev den dagen. Jag tänkte säga åt honom att han borde gå och bikta sig innan han steg på bussen. Det blev inte av. Det var det första jag tänkte på när de ringde och sade att han var död. Så mycket mer minns jag inte. Jag satt i kyrkan och bad resten av dagen och sedan fick jag så hög feber att jag inte kunde ta emot kistan när den kom från Kiev, säger Marija Pohorilko (27).
För första gången under intervjun hemma i hennes ombonade tvåa i Lviv bryts rösten.
Kärlek
Marija Pohorilko och Bohdan Soltjanyk träffades på ett sommarläger för studenter. I fyra år hann de vara tillsammans. Bägge skrev på varsin doktorsavhandling vid katolska universitetet i Lviv – hon i historia, han i sociologi. De reste, gjorde cykelfärder, vandrade i Karpaterna. Bohdan hade engagerat sig helhjärtat i orange revolutionen 2004–2005 men blivit djupt besviken på hur reformerna rann ut i sanden.
– Han beslöt att sluta som aktivist och koncentrera sig på sin forskning. Men Euromajdan väckte nytt hopp hos honom. Vi reste båda till Kiev flera gånger för att vara med och demonstrera på Majdan. När Bohdan åkte i väg för sista gången på kvällen den 19 februari bad jag honom att stanna hemma. Jag visste att det hade blivit farligt. Men han var sådan. Hade han bestämt sig gick det inte att övertala honom.
Den blodiga morgonen
Klockan sex på morgonen den 20 februari anlände Bohdan Soltjanyk till Kiev med buss. Mellan fem och tio över nio var han en av dem som med slalomhjälm på huvudet och träpåkar och tunna sköldar av faner i händerna gick uppför backen mot beväpnade elitsoldater på Institutskagatan. En kula träffade en gatsten och rikoschetterade. Halspulsåldern på Bohdan slets av. Han fortsatte gå ett trettiotal meter, sedan segnade han ner på marken och förblödde, 28 år gammal. Det tog inte mer än några minuter.
– Han gick flera tiotals meter trots att han hade blivit skjuten. Han vill inte dö, han ville leva! Han var stark och vältränad, en idrottare som åkte skidor och ledde turistgrupper i Karpaterna. Om han hade stannat ... om någon hade hunnit hjälpa honom i tid ...
– Det fanns inget att göra, Oksana. Kulan gick in i halspulsåldern.
Oksana Soltjanyk, Bohdans mamma, begraver ansiktet i händerna och snyftar högt. Pappan Zinovij Soltjanyks tårar är tysta.
Vi sitter hemma i deras vardagsrum i Staryj Sambir ungefär 150 kilometer sydväst om Lviv, nära den polska gränsen. En stor del av den hårda kärnan av Majdanaktivister kommer uttryckligen från de här delarna Ukraina. Bohdan och hans yngre bror Stepan växte upp i denna enkla tvåa, i en vanlig familj ur den lägre medelklassen. Mamman arbetade som bokförare, pappan var gymnastiklärare. Farfadern hade suttit tio år i arbetsläger i Magadan under Sovjettiden, något som snarare är en regel än ett undantag bland familjer i västra Ukraina.
En annan generation
– Bohdan växte upp i det självständiga Ukraina. Han tänkte och agerade på ett helt annat sätt än vår generation. Han sade ofta: Det där är sovjettraditioner. Som 16-åring fick han med sig eleverna i skolan på en demonstration mot valfusk. Medan han studerade grundade han och några andra en grupp som vägrade betala mutor till professorerna. Han hade en stark övertygelse och hans offer var värt sitt pris ur den synvinkeln att folk har slutat vara rädda. Vi godkänner inte längre att tjänstemännen gör som de vill, säger Bohdans far Zinovij Soltjanik.
Då gråter Oksana Soltjanyk igen.
– Om Ukraina åtminstone hade förändrats skulle det här inte kännas så hemskt. Men alla problem kvarstår. Folk lever på urusla löner och pensioner. Vi har inte fått det bättre.
– Det var inte för högre pensioner som vår pojke och andras gick ut på Majdan. Det var för att de ville ha ett annat samhälle. Många av dem var utbildade och beresta. De visste att man inte behöver ha det som vi har det, säger Zinovij Soltjanyk.
Besvikna på regeringen
I sin hemstad är Bohdan Soltjanyk en hjälte vars namn kommer att leva vidare. Hans gamla skola bär nu hans namn och gatan där han bodde har döpts om efter honom. Men hans föräldrar och bror är djupt besvikna på de ukrainska myndigheterna. Ytterst få ansvariga har ställts till svars för över hundra dödade på Majdan den 19–20 februari 2014.
– De har dragit två Berkutsoldater inför rätta och placerat en Berkutchef i husarrest. Han flydde, vilket av allt att döma var meningen. Nu har det gått ett år och det går inte längre att bevisa vem som sköt. Samtidigt har president Petro Porosjenko kallat oss anhöriga till Lviv på årsdagen för att våra barn ska utnämnas till Ukrainas hjältar. Det är höjden av cynism. Vi tänker inte åka, vi håller vår egen minnesstund här i Staryj Sambir enligt ukrainsk tradition, säger Zinovij Soltjanyk.
Brodern Stepan skickas i varje fall till Lviv för att ta emot titeln. Om han fick skulle han ställa vissa frågor till Porosjenko.
– Varför lät de Berkutchefen fly från sin husarrest? Vad är det för idé att döma två vanliga soldater? De var ju bara robotar som gjorde vad de blev tillsagda.
Enkel ceremoni
Efter intervjun ställer Oksana Soltjanyk fram skinksmörgåsar, tekoppar och små kristallglas på bordet. Familjen vill inte låta oss lämna dem utan att vi äter en bit mat och dricker ett litet glas ukrainsk konjak för deras döda son. Den milda konjaken eller snarare brandyn bränner lätt i strupen när vi dricker den i ett svep.
På vägen tillbaka till Lviv passerar vi två enorma plakat som har rests invid vägskälet till Staryj Sambir. Det ena har en bild på Bohdan Soltjanyk och övriga dödade på Majdan. Texten lyder: "Staryj Sambir minns sina hjältar". Det andra plakatet uppmanar invånarna att skänka pengar till varma kläder och proteser till ukrainska soldater i kriget.
Det har gått ett år och inga ansvariga har ställts till svars. Det kommer troligen aldrig att ske, säger Oksana och Zinovij Soltjanyk.