Analys: Republikaners startfält tar form

Washington D.C.

Spencer Zwick blev en eftersökt man efter att Mitt Romney nyligen bestämde sig för att inte ställa upp i nästa val. Romney meddelade i början av januari, något överraskande, att han seriöst överväger en tredje kandidatur, men bara några veckor senare förkunnade han i ett brev till sina stödtrupper att han inte ger sig in i striden.

Få tyckte att Romney, i sitt tredje försök, skulle kunna entusiasmera det republikanska fältet. Den forne guvernören från Massachusetts accepterade realiteterna och drog sig ur. Nu söker finansiella dynamon Spencer Zwick och många andra av Romneys politiska strateger en ny arbetsgivare.

Hittills har inte en enda betydande republikan officiellt och otvetydigt offentliggjort sin kandidatur, men det betyder inte att man inte redan vet en del om hur det republikans­ka startfältet i primärvalen kommer att se ut. De potentiella kandidaterna har i all tysthet bildat politiska kommittéer och anställt kampanjfolk.

Den som kommit närmast ett offentligt förkunnande av en kandidatur är Jeb Bush, den förre presidenten George W. Bushs lillebror. Bush har grundat en kommitté för att "utforska möjligheterna för en kandidatur" som det heter officiellt, vilket i praktiken betyder att han kommer att ställa upp. I Romneys frånvaro är han också något av en tidig favorit i spekulationerna och opinionsundersökningarna.

Jeb Bush har en mjukare, seriösare och intelligentare framtoning än sin bror och kan därför vara attraktiv för mittenväljare som skiftar mellan partierna. Frågan är om han kan få de konservativaste väljarna på sin sida. Hans ställningstaganden i utbildnings- och immigrationsfrågor väcker misstro i högerfalangen.

Övriga seriösa kandidater som antas ställa upp är den hårdföre guvernören från New Jersey, Chris Christie, den unga Floridasenatorn och Kuba-ättlingen Marco Rubio och libertarianen från Kentucky, Rand Paul. Alla tre är beaktansvärda politiker som kan bli betydande spelare i valkampanjen, men samtliga har också brister och svagheter.

Christie har problem med sitt temperament, Rubio är en gröngöling med en 17-årings ansikte och Rand Paul har impopulära isolationistiska utrikespolitiska åsikter. Såväl Christie som Paul trampade dessutom i klaveret förra veckan med ogenomtänkta uttalanden om mässlingsepidemin och vaccinering av barn.

En relativt okänd man som kan gå hur långt som helst är guvernören i Wisconsin: Scott Walker. Han är en seriös och konservativ politiker med en saklig framtoning. Han vann de konservativas gunst för några år sedan genom att besegra facket i en uppmärksammad och het strid om de offentligt anställdas kollektiva arbetsavtal. Han verkar också intelligent och obenägen att fälla extrema kommentarer om eldfängda politiska frågor. Han har redan bevisat i flera guvernörsval att han kan få moderata väljare på sin sida. Frågan är om hans något tråkiga och flegmatiska personlighet lämpar sig för de nationella estraderna.

Veteranerna från primärvalssammanhang 2008 och 2012, Mike Huckabee, Rick Perry och Rick Santorum är knappast favoriter, men kan inte avskrivas heller. Ut­över dessa finns en hel rad potentiella marginalkandidater med den ultrakonservativa senatorn från Texas, Ted Cruz, i spetsen. Hur det slutgiltiga startfältet än formar sig – och det vet vi senast i sommar – finns vissa frågor republikanerna behöver grunna på.

Partiet bör undvika den cirkusatmosfär som präglade primärvalet förra gången då inkompetenta kandidater som Michele Bachmann, pizzakungen Herman Cain och Rick Perry turvis fick stå i rampljuset, diktera agendan och sedan göra bort sig inför tv-kamerorna. Det republikanska partiet har denna gång skurit ner antalet tv-debatter för att minska på den interna politiska krigföringen.

Kandidaterna behöver också formulera ett nytt budskap. Barack Obama har definierat förbättrandet av medelklassens situation som sitt uppdrag och republikanerna bör göra detsamma. Det går inte att attackera Obama lika starkt som man tänkt sig om ekonomin och sysselsättningen fortsätter att stärkas och Obamas popularitet stiger.

Den stagnerande lönenivån och andra medelklassproblem är där­emot teman som kan få gensvar bland väljarna. Om debatten igen vrider för mycket mot invandring och en demonisering av de papperslösa eller frågor som gäller kvinnors rätt till abort eller preventivmedel kommer den slutgiltiga kandidaten att kliva upp i ringen mot Hillary Clinton eller någon annan demokrat färdigt försvagad bland kvinnor, invandrare och mittenväljare – just de väljarsegment som krävs för att vinna ett presidentval.