Ur arkivet: HBL-intervju med Stig Bergling
HBL:s dåvarande Stockholmskorrespondent Johanna Törn-Mangs intervjuade Stig Bergling 2001. Han var då 64 år. Vi återpublicerar delar ur texten.
JOHANNA TÖRN-MANGS/STOCKHOLM
HBL talar med Stig Bergling i Stockholm där han nu lever under maximalt skydd – nytt namn, skyddad adress och hemligt telefonnummer. På hans tid var orsaken till att man över huvud taget blev spion antingen ekonomisk eller ideologisk.
– För min del var det så att jag hade dålig ekonomi, så krasst var det. Jag var inte kommunist. I dag är det nästan enbart av ekonomiska skäl som man lockas till att bli spion. Ideologiskt har Ryssland ju inget att erbjuda, säger han.
I vissa fall kan det också vara fråga om utpressning, att en person känner sig tvingad att spionera under hot att motparten avslöjar komprometterande saker för till exempel arbetsgivaren eller den äkta hälften. Eventuellt kan någon drivas av äventyrslusta, men enligt Bergling blir en sådan person mycket besviken.
– Jag vill varna folk för att ge sig in på det här. Det är inte så glamouröst som man kan tro. Äkta spioneri har inget gemensamt med James Bond, säger han.
Själv minns han till exempel de otaliga mötena som han smög sig till nattetid. Mötena hölls på ödsliga platser, ofta kala industrianläggningar.
– Man skulle vara där på sekunden och sedan kanske man tvingades vänta i flera dagar på att motparten anlände.
Alltid igenkänd
Stig Berling lever i dag ett stillsamt pensionärsliv med sin hustru, som han gifte sig med för tre år sedan. Dagarna går ut på att läsa och skriva – Bergling har svårt att röra sig på grund av att han lider av Parkinsons sjukdom.
Ångrar du dig?
– Man blir knäpp om man går omkring och ångrar sig hela tiden. Jag har suttit i fängelse i 11,5 år och betalat min skuld till samhället. Jag skulle inte göra det igen. Men nu är det nya tider, säger han.
Sitt förflutna kommer han ändå aldrig undan.
– Jag kan aldrig vara inkognito när jag rör mig utomhus. Det är inget större nöje, säger han.
Han säger att han till exempel aldrig skulle kunna gå på restaurang i Stockholm – han skulle inte få äta i lugn och ro. I och för sig säger han att folk som närmar sig honom oftast inte är aggressiva.
– De flesta är vänliga och säger att jag lidit tillräckligt.
Bergling reser en hel del, utomlands får han vara anonym. Också till Finland – han besökte Mariehamn senast för några år sedan.
– Fast det är inte så roligt att åka de där båtarna. Man får aldrig vara ifred.