Här skördas Indonesiens omstridda guld
Den globala efterfrågan på palmolja har ökat explosionsartat under 2000-talet, och nya plantager röjs oupphörligt. Det mesta sker på regnskogens bekostnad. Grovjobbet på odlingarna är riskfyllt – och uselt betalt.
SUMATRA. Svetten lackar i Susantos panna. Under oljepalmernas täta kronor på den 900 hektar stora plantagen i norra Sumatras inland har temperaturen nu på eftermiddagen krupit över 30 grader. Luften känns klibbig och tjock.
Susanto, som varit på jobbet sedan soluppgången, greppar ett långt teleskoprör av aluminium med en krokig såg i toppen. Han måttar försiktigt och riktar sågtänderna mot en klase frukter som hänger på ungefär tio meters höjd i den närmaste oljepalmen.
Efter sju års arbete på plantagen är Susantos handgrepp smidiga och säkra. Tre drag med sågen räcker för att den 40 kilo tunga fruktklunsen med det värdefulla fettet ska dimpa till marken med en dov duns.
De rödgula frukterna sitter tätt ihop, de känns hårda och kompakta i nyporna. Blodådrorna sväller i Susantos armar när han lyfter fruktklasen och vräker in den i en skottkärra. Han kärrar sin last till en av sandvägarna som löper genom plantagen. Där ska en lastbil samma kväll plocka upp frukterna och föra dem vidare för kokning och raffinering i en fabrik.
Global miljardhandel
Palmoljan transporteras sedan längs Sumatras ojämna landsvägar till östkusten, och vidare över Malackasundet till Singapore. Därifrån exporteras oljan vidare i en ständigt växande global miljardhandel som de flesta människor är delaktiga i nästan dagligen. Fettet som utvinns ur palmoljans frukter används i biobränslen, i 70 procent av alla kosmetikprodukter och i ungefär hälften av affärernas paketerade livsmedel.
Tillsammans med Malaysia producerar Indonesien nästan nio tiondelar av världens palmolja. De indonesiska odlingarna täcker redan nästan 14 miljoner hektar – en yta större än Danmark, Belgien och Holland tillsammans. Och de växer för varje dag. Det finns planer på att fördubbla odlingsarealen fram till 2020.
Susanto är en av de cirka 15 miljoner indonesier som är sysselsatta inom palmoljebranschen. OIjeexporten ger Indonesien en årlig inkomst på omkring 20 miljarder euro och har blivit en av de viktigaste faktorerna för landets ekonomi. Palmen växer snabbt och ger god avkastning.
Omänskliga förhållanden
Men palmodlingarnas raketsnabba ökning har fört med sig många olösta problem. Ett av de största handlar om plantagearbetarnas rättigheter. Organisationen Finnwatch som jobbar för ansvarsfull handel rapporterade i höstas om omänskliga förhållanden på många sydostasiatiska palmplantager: 12 timmars arbetsdagar, löner långt under den lagliga minimigränsen, livsfarliga förhållanden och användning av barnarbetskraft.
Dessutom utnyttjar många palmoljeföretag gästarbetare som tagit så stora lån för att kunna ta sig till odlingarna att skulderna i praktiken gör dem livegna. Ofta har de anställda ingen aning om vad för slags avtal som gäller.
Susanto är fåordig när HBL frågar om hur han upplever sitt arbete.
– Det är nu ett jobb. Det ger mig en chans att försörja min familj.
Också Susantos hustru Sumiati arbetar på plantagen. Hon bildar arbetspar med sin man och täljer rökelsestickor av palmbladen som Susanto sågar ner samtidigt som han skördar frukterna.
Tillsammans ska Susanto och Sumiati avverka ett område på 2,5 hektar under dagen. Susanto måste leverera minst 25 fruktklasar till fraktbilarna. Det innebär omkring ett ton frukter om dagen, sex dagar i veckan.
– Den största nackdelen är riskerna. Jag vet att anställda dött då de träffats av frukter eller vassa palmkvistar som fallit ner. Det finns ingen skyddsutrustning. Jag har själv en livslång skada i benet efter en gren som föll över mig, säger Susanto, och visar på sitt högra lår.
Plantagen ägs av det privata bolaget LNK, som har ungefär 600 anställda på just den här odlingen. De jobbar enligt ett roterande schema: Susanto varvar sågandet med att gräva diken för att avleda monsunregnen och med att strö gödsel kring palmernas rötter för att få träden att producera ännu mer olja.
– Särskilt skördandet kräver teknik och en stark överkropp. Om inte annat så har arbetet fått mig att sluta röka, säger han.
Susanto har två söner i skolåldern. Sumiati och han hoppas att plantagejobbet ska ge åtminstone en av pojkarna möjligheten att skaffa sig en utbildning.
– Men jag tror inte pengarna kommer att räcka. För det borde jag ha ett annat jobb, eller två jobb samtidigt, men det går inte. Som det nu ser ut ska jag jobba här i åtminstone 15 år till.
Skogskonflikter vanliga
För Susanto och Sumiati innebär odlingarnas expansion en möjlighet att försörja sina barn. Men för Zacki Hasan från byn Pungkat betyder det raka motsatsen: utkomstmöjligheterna utplånas när den ursprungliga skogen huggs ner för att ge plats för oljepalmer.
Hasans hemby ligger i provinsen Riau i östra Sumatra, där en fjärdedel av Indonesiens oljepalmsplantager anlagts. Hasan berättar att bysamhället sedan länge varit beroende av skogen och dess floder som en källa till mat och vatten, och som råmaterial för att snickra och sälja smala flodbåtar som byn är känd för i regionen.
– Plötsligt upptäckte vi att sågverk och grävmaskiner opererade i skogen. Ingen hade fått någon information om vad som var på gång, säger Hasan.
Det visade sig att ett skogsbolag högg ner skogen för den Jakarta-baserade koncernen Surya Dumai Groups räkning, i syfte att anlägga en oljepalmsplantage.
Enligt Hasan krävde byborna företaget på en förklaring och anmälde fallet till polisen och lokalparlamentet. Trots det fortsatte avverkningen dag efter dag utan att någon ingrep. Efter månader av fruktlösa protester tog byns frustrerade invånare saken i egna händer och gick ut och brände upp en del av maskinerna och utrustningen.
Då blev det fart på polisen.
– 200 tungt beväpnade poliser kom till byn mitt under ett bröllop och bröt sig in i husen. En del hann fly till skogs, men 40 personer greps och fängslades, säger Hasan.
När intervjun gjordes satt över hälften av de gripna fortfarande inlåsta. Hasan, som då var på besök i Helsingfors, vill inte ställa upp på bild för att han är orolig för att råka illa ut.
Woro Supirtanah, aktiv inom den indonesiska miljö- och medborgarrättsorganisationen Jikalahari, har tagit sig an fallet. Hon säger att det är mycket vanligt att det går till just som i Pungkat.
– Det finns nog lagar som förbjuder godtycklig avverkning av regnskogen. Men problemet är att ingen ser till att de följs. Företagen ställs inte till svars och det görs ingen miljökonsekvensbedömning. Tillstånden beviljas under ljusskygga omständigheter.
Genomkorrumperat
Indonesien finns fortfarande högt uppe på Transparency Internationals förteckning över världens mest korrumperade länder, trots att situationen förbättrats sedan president Suharto störtades. Suharto har beskrivits som den mest korrupta individen som någonsin levat. Av alla provinser i det väldiga öriket uppges just Riau vara mest genomsyrad av korruptionen.
– Det går ofta till så att företagen närmar sig byns ledare och mutar dem. Ledarna är i en svår situation: de invånare som äger mark kan tycka att det är en bra idé med en palmplantage, som skulle ge dem en betydande inkomst. Men de som inte äger mark är i en utsatt situation, säger Anu Lounela, som forskat i Indonesiens skogskonflikter vid Helsingfors universitet.
– Bysamhällena har inte nödvändigtvis några papper på att de äger skogen, då den gått i arv från generation till generation hur länge som helst. Utan papper är det svårt att hävda sin rätt i konflikterna, säger Sonja Vartiala, verksamhetsledare på Finnwatch.
Enligt Woro Supirtanah händer det att invånare tvångsförflyttas från sina marker av polisen eller militären. Hon är ändå hoppfull när det gäller byn Hasan berättar om: synligheten kring fallet har gjort att avverkningen stoppats tills en utredning genomförts.
– Det finns vissa tecken på att individens rättsskydd förbättras, säger hon.
Källor: Finnwatch, WWF Finland, Fjärrlinjen: Rå palmolja (Yle), siemenpuu.org, FNB, eco-business.com.