U-biståndet hjälper inte de fattiga
Hela sitt yrkesliv har ambassadör Matti Kääriäinen jobbat med u-hjälp. Bortkastat arbete, anser han i dag. Eländet i Afrika är detsamma som för fyrtio år sedan.
Kääriäinen kom första gången till Moçambique ung och entusiastisk 1974. När han återvände fyrtio år senare såg han att ingenting hade hänt.
– Jo, det hade vuxit upp miljonvillor längs stränderna. De ägs av lokala politiker som hyr ut dem åt diplomater och biståndsfolk för 4 000 – 5 000 euro per månad. Landsvägen till Sydafrika är också fin, den används av dem som åker dit för att shoppa.
– Barnens undernäring har hållits på 50 procents nivå. Mödrarnas dödlighet är fortfarande hög. Efter 4–5 år i skolan kan barnen ännu inte läsa.
– Antalet skolbarn som aldrig avslutar sin skolgång är fortsatt hög. Barnen är för många och lärarna för mycket borta från jobbet. De är omotiverade. Lärarna är kunskapsmässigt på en tolvårig västerlännings nivå visade det sig när de testades.
Kääriäinens exempel är deprimerande många.
– Jag gjorde en dag ett överraskningsbesök till ett av våra skogsprojekt i Moçambique. Gubbarna på kontoret låg med fötterna på bordet, ingen jobbade.
Finland var också med om ett högteknologiprojekt, som kostade miljoner. Enligt Kääriäinen blev det ett totalt fiasko och lades ner.
– Det var dimensionerat för ett land med mycket högre utbildningsnivå. Det grundades till och med ett ministerium för detta, men det misslyckades fullständigt.
– Om vårt bistånd till Moçambique upphör i morgon så skulle ingenting förändras.
Kääriäinen säger sig ha föreslagit för sina chefer att biståndskranarna stängs och ambassaden likaså. Men utrikesministeriet lyssnade inte på det örat, menar han.
Vi sitter i pensionerade ambassadören Matti Kääriäinens rymliga stockvilla i Vichtis. Fjärran från den afrikanska kontinentens gropiga och dammiga landsvägar, undernärda barn och korrumperade ledare. Han hann vara ambassadör såväl i Kenya som Moçambique.
Kääriäinen räknar upp miljonprojekt som aldrig blev någonting. Han visar hur fattigdomen hållits konstant. Hur förlossningsdöden vägrat minska.
Han berättar hur de rika ländernas biståndspolitik är dödfödd. Hur den gagnar donatorerna mer än mottagarna.
Menar du att ditt liv blev helt bortkastat?
– Nejdå, jag skulle inte byta bort en dag! Det har personligen gett mig mycket. Men jag frågar mig ständigt: vad fick jag till stånd, och då måste jag medge att vi misslyckats.
– Medan jag jobbade talade jag för döva öron om varför vårt u-bistånd inte leder till resultat. Några kolleger har tackat mig, men på ministernivå har man inte tagit någon notis. Nu när jag skrivit en bok tycks jag äntligen få till stånd en debatt.
Kääriäinens fullständiga sågning av vår u-hjälp har uppmärksammats stort. Men "imperiets motdrag" kom snabbt. Både tidigare och nuvarande biståndsministrar och sakkunniga tjänstemän har skyndat sig att bevisa motsatsen.
Medhåll har Kääriäinen fått av bland annat statsrevisorerna som i många år har påpekat misshushållning och dödfödda biståndsprojekt.
På bordet ligger Kääriäinens nyutkomna bok Kehitysavun kirous (Fritt översatt: "Biståndshjälpens förbannelse").
Slutsatsen är att biståndet i sin nuvarande form inte fungerar.
Kina är vassare
– Kina med sina själviska motiv når bättre resultat i u-länderna än vi, säger han.
Kääriäinen talar med fyrtio års erfarenhet av biståndsarbete ute på fältet. Han har jobbat för UM, FN och ILO och han har sett allt. Bland annat att nästan ingenting fungerar.
– Vi kan se att fattigdomen inte har minskat där u-hjälpen mest har satts in, i Afrika. I länder och världsdelar där bistånd inte delats ut, Kina och Asien, har däremot fattigdomen minskat.
Han tar jordbruket som ett exempel. Afrika köper livsmedel för 22 miljarder euro per år. Ändå är kontinenten som skapt för jordbruk. Alla naturliga betingelser finns, men människorna har passiverats av hjälpen.
– Utvecklingen måste ske från mottagarens egna utgångspunkter. Vår strävan har varit att forma dem till kopior av oss. Vi identifierar problemen och dikterar lösningarna. Själva får de vara med bara formellt.
– Så fort en fråga gäller handel och teknologi så kommer våra egna intressen i första hand.
Resurser saknas inte. Enligt Kääriäinen skulle de rika länderna för länge sedan ha fått u-länderna på benen om den rätta viljan hade funnits.
– I själva verket kan de rika länderna kvittera ut kapital från u-länderna. Västföretagen klarar sig undan skatter, de lokala ledarna är korrumperade och far i väg med biståndspengarna och naturrikedomarna rinner utomlands.
Kääriäinen påpekar att vi som villkor för u-biståndet kräver demokratisering och hållbar utveckling, men resultatet är lika med noll.
– Kina som inte är en demokrati och som inte respekterar mänskliga rättigheter har fått mer utveckling till stånd i Afrika än vi. De erbjuder sig att bygga broar och landsvägar med eget arbetsfolk mot att de får de och de landområdena eller de och de naturrikedomarna i gengäld.
– De plockar russinen ur bullen, men såväl Kina som u-länderna ser det som win-win.
"Sluta kräva demokrati"
Kääriäinen skyndar sig att inte förespråka den kinesiska modellen som sådan. Vi kan inte acceptera korruption och brott mot mänskliga rättigheter, men vi kan förädla den kinesiska modellen.
– Vi slutar med det överdrivna förmynderiet och koncentrerar oss på handel med u-länderna, men förutsätter att den följer en hållbar utveckling.
– För att kunna kräva demokrati i ett u-land måste det finnas fungerande domstolar, fria medier och utbildat folk. Bara på det kan en demokrati byggas. Om förutsättningarna för demokrati inte finns, men vi ändå kräver det, leder det till kaos när de knappa resurserna förspills på maktkamper.
Kääriäinen är pessimistisk vad gäller EU:s möjligheter att hitta en gemensam fungerande strategi. Intressen är alltför olika.
– Italienarna är ute efter oljan, spanjorerna efter fisken, portugiserna efter något annat.
Kääriäinen påpekar att Finland och de övriga västländerna ställde upp sitt biståndsmål på 70-talet. Man skulle sträva efter att ge 0,7 procent av BNP i u-hjälp. En enda gång har Finland nått målsättningen. Kääriäinen beklagar det inte. Vi har slösat bort mindre pengar så här.