Pappa förlorar barnens vardag

Thomas och Karin var ganska unga då de träffades via jobbet för snart femton år sedan. De förälskade sig passionerat och flyttade ihop nästan genast. Några år senare meddelade det första barnet om sin ankomst. Det var en omtumlande och lycklig nyhet, men såsom för många andra pappor någonting ganska abstrakt.

– Man står ju vid sidan av, känner kanske att någonting ska hända och ser att sambons mage växer. Men det är först när barnet finns där som en pappa konkret kan känna hur stort det är. Den gången, en vårmorgon, när jag såg min son för förs­ta gången, när jag klippte av hans navelsträng. Det är starka känslor, tårarna rann och det kändes som om ett tomrum fylldes inom mig, säger Thomas.

Anpassningen för att sy ihop det nya småbarnslivet var slitsamt, som det brukar vara. Den första månaden tillät sig Thomas att vara hemma med sonen men eftersom det krävdes pengar för att börja betala av lånet på familjens nya bostad så återvände han till jobbet. Det ansvaret föll helt på Thomas och han slets mellan kravet på att försörja familjen och kravet på att hinna avlasta hemmamammans börda.

– Jag kände att hon var arg på mig för att jag inte hjälpte tillräckligt mycket hemma och det kan hända att jag inte gjorde det. Men hade jag varit hemma ännu mer så hade jag jobbat mindre och då hade ju vår ekonomi kraschat, minns han.

Tre år efter sonen anlände i alla fall det andra barnet, ett planerat och efterlängtat sådant.

Den andra sonens ankomst gick bra och även om det uppstod nya krav på anpassning till en utökad familj så upplevde Thomas på det stora hela att de levde ett normalt och harmoniskt familjeliv där man delade på ansvaret och engagemanget i de två små barnen.

Det hann gå ett par år till då det tredje barnet, en lillasyster, anmälde om sin ankomst. Den var också då Thomas för första gången började känna att relationen till sambon svalnade.

– Under graviditetens slutskede blev hon allt kallare. Någonstans hade hennes känslor börjat dö.

Dottern föddes frisk och en allt knaggligare vardag med tre små barn rullade på. Bråken började bli allt fler, de vuxna allt tröttare på varandra. Sedan, ett drygt år efter dotterns födsel yttrades orden för förs­ta gången.

– Det var strax efter påsken när hon sa att hon inte orkar mer, att hon inte har några som helst känslor för mig längre. Fast jag känt att mycket var fel rasade min värld samman, säger Thomas.

De pratade igenom läget, funderade och beslöt sig slutligen för att försöka ge sitt förhållande en chans. I parterapin upplevde Thomas ändå att man inte kom varand­ra närmare.

– Går man dit bara för barnens skull så fungerar det ju inte. Det är det vuxna förhållandet som borde räddas. Och så var det inte för oss utan nästan allting kretsade kring barnen. Så här höll vi på i över ett halvt år. Sedan satt vi i soffan en kväll och sa som det är. Att det här inte fungerar, att vi inte passar ihop, att vi aldrig gjort det. Jag tror att vi båda kände en enorm lättnad över vårt beslut.

Den här gången grät han inte mer. Det gjorde inte heller hon. I stället försökte de tillsammans tänka ut de praktiska detaljerna kring hur separationen skulle genomföras så den orsakar minsta möjliga skada för barnen.

– Det gick några veckor innan vi slutligen berättade om beslutet åt barnen. Den situationen är någonting av det värsta jag varit med om. Hur berättar man på ett balanserat sätt att mamma och pappa ska skilja sig? De äldre barnen började gråta men vi tröstade dem, berättade att mamma och pappa aldrig lämnar dem utan att vi bara flyttar isär, och fortsätter vara vänner.

Och det trodde de säkert på då, för nästan två år sedan, i vardagsrummet där tre barn grät för att den värld de känt rasade samman.

Thomas flyttade ut någon månad senare. Det enda han tog med sig var kläder och några personliga saker. Allt annat lämnade han kvar för att barnens hem skulle hållas intakt. Den första kvällen i den nya bostaden kände han en enorm lättnad över att ha fått lämna den tryckande känslan i det förra gemensamma hemmet bakom sig. Känslan varade knappt en timme.

– Efter det låg jag i ett hörn i en omöblerad liten lägenhet och grät för då kom insikten om vad det var som hänt. Jag visste hela tiden att det var rätt beslut att gå skilda vägar men att ta till sig att du aldrig mer kommer att komma hem varje dag och mötas av tre glada barn som hoppar upp i din famn. Det är inga lätta känslor att hanteras med.

Att barnen blev hos mamma gick på automatik.

– Jag godkände det aldrig, jag förstod inte att ens att det inte hade behövt vara så. Vi pratade om hur jag ska se dem och fast jag personligen ville vara mycket mer med barnen så hade hon bra argument, sa att den minsta är för liten att flytta mellan två hem. Och jag tänkte att det säkert är så, att barnens bästa måste gå först.

Längtan efter barnen var, och är, ändå djup, och konstant. I den civiliserade separationens efterdyningar rådde det samtidigt ett samförstånd om att barnen ska vara med pappa minst en dag per vecka och förlängt varannan helg. Utöver det kunde han under de första månaderna spontant hämta barnen då arbetet tillät det.
Tiden tillsammans med dem värnade Thomas också varsamt. Han var noggrann med att bibehålla rutiner och strukturer och han fokuserade på att faktiskt vara närvarande då barnen var hos honom.

– Jag hade ju fått höra otaliga and­ra pappors historier om hur de dragits in i väldigt häftiga konflikter där ena eller båda parter börjat använda sina barn som slagträ. Många pappor gör barntiden till en enda cirkus, utan gränser för vare sig godis eller speltid, för att på sätt och vis köpa sig barnens popularitet och visa att allt är roligare hos pappa. Det har jag hela tiden tänkt på, att jag inte vill göra så, utan hålla vardagen stabil på samma sätt som den var då vi var tillsammans varje dag.

I hans fall verkade samarbetet också vara okej.

Men sedan, av orsaker han fortfarande inte förstår, dök de första tecknen på att det som verkade vara ett vuxet samförstånd om separation inte alls kommer att löpa så smärtfritt som han trott.

– Den första insikten kom väl då vi satt hos socialen och hon meddelade att den där planen som vi gjorde i soffan då den där kvällen, om att dela lika, hade förändrats. Hon ville ha underhållsbidrag. Det var helt okej för mig, jag har aldrig föreställt mig att jag skulle vägra betala underhåll. Men när socialdamen sedan satt där och bokförde en massa märkliga utgifter på mamman för att höja underhållsbidraget från mig började det kännas lite märkligt. Slutresultatet var att precis alla pengar jag hade över efter hyran skulle gå till henne.

Nästa bakslag tror han sig kunna härleda ungefär till tiderna då han träffade en ny kvinna. De spontana träffarna med barnen löpte plötsligt inte längre så smärtfritt och det umgängesavtal som fortfarande var ogjort dök upp i alla möjliga sammanhang.

Otaliga möten hade redan ägt rum på socialbyrån och det var också här man slutligen vägledde Thomas och mamman att skriva ner allting, också klockslagen, i minsta detalj.

– Jag trodde i min dumhet på det socialen sa om att föräldrarna utöver avtalet fritt kan flexa kring barnen. Men i samma stund jag hade satt mitt namn under pappret så ändrades planerna igen.

Mamman började övervaka klockslagen med rigorös noggrannhet. Övervakningen tog sig uttryck i sms fyllda med svordomar och ilskna utbrott vid minsta avvikelse från det avtalade.

– En gång var vi fem minuter försenade och det resulterade i häftiga utbrott där jag beskylldes för en massa saker. Jag svarade att hon inte ska använda barnen som sina slagträ. Hennes svar fortsatte vara aggressiva.

Den allt ilsknare tonen från mammans sida fortsatte och det är den situationen han lever i just nu.

– Bland många saker har hon hotat med att minsta misstag eller försening från min sida kan leda till att barnen kanske har annat att göra då det är min tur att se dem, eller till att de kanske inte alls vill se mig då det är min tid med dem.

Det har också börjat höras kons­tiga kommentarer från barnen. Det ena berättade att mammas kompisar inte alls tycker om honom, det andra att han varit borta jättemycket från barnens liv på grund av sitt jobb.

– De två yngsta är för små för att vara försiktiga, men den äldre börjar redan visa ängslighet över vad han får säga till mig.

Barnens berättelser och raden osakliga sms från barnens mamma ledde nyligen till att Thomas ringde barntillsynsmannen för att be om råd.

– Jag förklarade att jag vill lugna situationen innan barnen dras in den här växande konflikten. De svarade att det här är ett väldigt vanligt problem efter skilsmässor, att det är beklagligt och att det inte finns någonting de kan göra. Sedan rådde de mig att fara till tingsrätten, om jag är missnöjd. Men jag vill ju inte börja strida om mina barn i rätten. Jag har inte råd och jag vill inte utsätta barnen för en sådan process för hur man än gör så kommer den att skada dem.

Ändå befarar han att det är ditåt det bär. Umgängesavtalet som gjordes upp är tillfälligt och Thomas har hela tiden tänkt att barnen, så som både den äldsta och den mellersta redan önskat, ska få vara lika mycket med pappa som med mamma. Det har varit av hänsyn till sin yngsta, knappt tre år gammal, han tillfälligt nöjde sig med varannan helg och enstaka veckodagar. Nu, då flickan växer, vill han småningom att de övergår till jämnt delad vardag med barnen.

– Mammans ståndpunkt är absolut nej. Så det är den striden jag nu står inför. Jag vågar inte ens ta upp det här till diskussion eftersom hon redan verkar vara så arg. Just nu är jag livrädd för att hon ska bli så arg att hon helt vägrar ge barnen till mig för då är jag fullständigt maktlös.

Samtidigt kämpar han dagligen med att hålla tand för tunga.

– Varje snedsteg jag tar så kan hon skjuta mig för. Det är klart jag kunde sätta hårt mot hårt och berätta att jag vill börja ha dem vecka-vecka småningom. Men jag vet att det leder till att hon börjar hindra mig att ha kontakt med dem under de tre månader vårt nuvarande avtal fortfarande är i kraft. Och då finns det ju ingenting jag kan göra för hon är bokförd som deras närförälder.

Otaliga historier i bekantskapskretsen bekräftar att distansförälderns position är svag när skilsmässan väl är genomförd. Därför är pappor rädda, säger han. Och därför vill han också vara anonym.

– Vi pappor borde säkert försöka kräva mer men det är inte så lätt när dina barn står på spel. Jag känner till pappor som håller sig fast i dåliga relationer för att inte riskera att hamna i den position där jag är nu.

Samtidigt kan han inte tänka sig att varannan helg är en bestående modell för hans faderskap, trots att det fortfarande är den vanligaste modellen som erbjuds finländska pappor efter skilsmässan.

– Jag har inte råd att ha en så stor bostad att de kan få egna rum men jag har hämtat gamla leksaker från mitt barndomshem och köpt några nya så de ska känna att det är deras hem. När de kommer så plockar de fram leksakerna, alla pennor och papper. Sedan är det vårt hem i två hela dagar. Men att komma hem till det där efter att jag fört dem till mamma på söndag kväll …Teckningarna på golvet, deras handdukar som hänger kvar, det lilla gröna badkaret där minstingen badade bara en stund innan. Det är … Det är nog jättesvårt.

Lika svårt är det att helt vara utesluten ur barnens vardag.

– Du är ju ensam resten av ditt liv om du bara får se barnen varannan helg. Du får aldrig mer vara en del av den där vardagen med alla smutsiga kläder, dagisfärderna, blöjorna. Allt det där jobbiga praktiska som du saknar mer än någonting annat när den tas ifrån dig. Från att ha levt med att varje dag vakna med tre glada typer till att inte mera göra det. Det gör ont, hela tiden.

Under de knappt två år som gått sedan skilsmässan har han också haft många ensamma dagar att grubbla över hur det kan vara så att det talas om hur pappor ska vara hemma, hur pappor ska dela på allting och hur de ska vara med.

– Men sedan, då förhållandet kraschar, så faller vi tillbaka till stenåldern. Då är det bara mamma som gäller, pappa har inget värde. Jag förstår inte hur inställningen år 2015 kan vara sådan. Vi är ju barnens pappor, och de flesta av oss är faktiskt hederliga män som älskar sina barn överallt annat.