Mexikanska familjer fortsätter söka
De 43 studenter från mexikanska Ayotzinapa som försvann efter att ha blivit gripna av polis i höstas har satt ljus på Mexikos stora slukhål: Tiotusentals människor är försvunna. Nu tar anhöriga saken i egna händer, trötta på att myndigheterna inte reder ut vad som hänt.
"Nu är vi i Mexiko!" skriver 13-åriga Malynali Piña Pérez i ett sms till sin mamma. Det är den 14 augusti 2012 och hon är på väg hem efter att ha varit i USA tillsammans med sin morbror och tre kusiner över helgen.
De har kontakt fram till klockan sex på kvällen. Klockan åtta borde de ha varit hemma och Graciela Pérez förstår snabbt att något har hänt.
– Min bror var en sådan som ringde var femte minut. Därför var det superkonstigt när vi plötsligt inte hörde något på två timmar, berättar hon.
De ringer sjukhusen och polisen, men familjen finns ingenstans. Tanken på att de har blivit kidnappade på vägen genom Tamaulipas etsar sig fast i hjärnan. Delstaten är en av Mexikos mest våldsamma och domineras av de fruktade Los Zetas och Gulfkartellen. Men när Graciela Pérez vänder sig till myndigheterna förnekar de att det förekommer försvinnanden i regionen och säger att hon är den enda som saknar någon där.
– De skriver inte ens någon rapport, lagligt sett existerar inte ditt fall.
Viktig inkomstkälla
Kidnappningar har blivit en allt viktigare inkomstkälla för de mexikanska knarkkartellerna och tiotusentals människor är försvunna. Ingen vet exakt hur många de är, men de officiella siffrorna brukar ligga runt 30 000.
För att ta över kontrollen från handlingsförlamade myndigheter har mexikanska forskare startat ett medborgarstyrt projekt för att skapa ett nationellt register över försvunna och en med DNA. Ernesto Schwartz Marin är en av initiativtagarna.
– Vi vill hjälpa till att ta fram de här verktygen och utbilda dem under ett år, för att de ska kunna ta sig vidare i sökandet.
Som det ser ut i dag, förklarar han, tappas dokument ofta bort och den information som finns är utspridd på flera ställen. Tanken är dels att databaserna är viktiga verktyg, dels att det ska bli lättare att pressa myndigheterna att leta där det finns indikationer på att något har hänt och matcha kvarlevor mot DNA-proven i organisationens biobank. Forskningsprojektet finansieras av brittiska Economic and Social Research Council.
– Det de gav oss pengar för, som inte existerar någon annanstans, är att skapa världens första kriminaltekniska system styrt av medborgare, säger Schwartz Marin.
Hopplöst sökande
Många anhöriga har letat i flera år och tvingats lära sig allt. Ofta kan de mycket mer än de som borde utreda brotten och genom nätverket kan de lära av varandra.
– Projektet gör mig glad, för många familjer kommer att kunna vara med, säger Graciela Pérez.
Tidigare jobbade hon som engelsklärare och hade planer för framtiden. Men när dottern och de andra plötsligt försvann släppte hon allt.
– Min sysselsättning är att leta. Du har inget annat liv när din familj är förstörd. Allt tar slut, förklarar hon.
Där hemma finns hyllmeter med dokumentation och hon har lämnat vidare över 30 pärmar till myndigheterna. Polisen sa redan från början att de inte skulle leta; det var för farligt. Det gör ont att tänka på, säger Graciela Pérez, men det allra svåraste är ovissheten. Att få veta att dottern är död vore så mycket lättare än att inte veta något alls.
– Så länge det inte finns en kropp kan jag inte släppa tanken på att hon fortfarande lever och vilka hemskheter hon i så fall har varit med om.
Formuläret för att registrera försvunna är tillgängligt via internet. Biobanken startas i mindre skala, med 1500 DNA-prover. Samtidigt kontaktas politiker och myndigheter för att de ska intressera sig för projektet. För att satsningen ska bli framgångsrik på längre sikt krävs nämligen att de är med på tåget: följer upp spår som kommer fram och går med på att matcha kvarlevor med organisationens databas.
– Vi ser det här i ett tioårsperspektiv. Jag kan inte lova att fallen kommer att lösas med hjälp av projektet, men utan det är det omöjligt, säger Ernesto Schwartz Marin.
Graciela Pérez visar upp bilder på dottern och på bildelar och kläder som hittats på kartellernas gömställen. På måndag hoppas hon få träffa den federala polisen för att presentera ny information i fallet. Sedan fortsätter letandet i våldshärjade Tamaulipas. När hon får frågan om hon aldrig är rädd brukar hon svara nej.
– Men det är inte sant, jag är rädd. Min värsta rädsla är att jag aldrig ska hitta dem. Det är det enda jag är rädd för.