Dykaren som blev ofrivillig hjälte
Hjältemanteln har aldrig känts bekväm på dykföretagaren Janne Miikkulainens axlar. Men det är som hjälte många minns både honom och hans kolleger, som handgripligen och på eget initiativ tog i hjälpinsatserna timmarna efter att tsunamin krossat turistparadiset i Khao Lak.
– Jag har berättat min historia så många gånger att jag hoppas att jag aldrig mer behöver berätta den.
Så sade dykföretagaren Janne Miikkulainen till HBL i juni 2005. Vi sågs på presskonferensen där boken Tsunami!, skriven av honom, kollegan Jani Mäkinen samt Aamulehtis team Petri Ahomaa och Raine Lehtiranta, publicerades. De var alla innerligt trötta på att prata om tsunamin och än mer trötta var de på att gång på gång föras fram som de finska dykarhjältarna.
– Vi var ju inte ensamma. Det fanns många, många andra liknande grupper som intuitivt tog tag i räddningsinsatserna på plats. Men av någon orsak valdes vi till mediernas hjälteroll, säger Miikkulainen tio år senare.
Den här gången sitter vi i en vinterkylig restaurang på Drumsö. Det är tidig kväll och utanför de stora fönsterrutorna har mörkret lagt sig över Helsingfors vindpinade hav. Fortfarande vill han inte vidkännas hjälterollen och hade det inte varit för att medierna aktiverat sig inför tioårsdagen så hade han knappast heller velat ägna tsunamin så många fler tankar. För det blev väldigt mycket av det då, och det var också en orsak till att killarna skrev boken där de tecknade ner sin version av det som hänt.
Försäljningsvinsten för boken gick oavkortat till akut hjälparbete i tsunamiområdet och det gick också de närmare 40 000 euro som den spontana insamlingen efter katastrofen hämtade in.
– Hjälparbetet tog faktiskt överraskande lång tid. Genast efter katastrofen for vi omkring och delade helt enkelt ut kontanter till lokala som hade mist allting. Det kändes som det vettigaste när man såg hur åt helvete de stora organisationernas insatser slog då när krisen var som värst. Folk hade sju gasolkök men ingen mat. Och de blev ju väldigt glada över att få 1000 baht i sin hand så att de kunde gå och köpa någonting att tillreda på sina gasolkök. När den mest akuta fasen var över gav vi pengar till ett skolbibliotek, vi köpte kopieringsapparater till fem skolor och skoluniformer till en skola.
Senhösten 2005 var pengarna slut.
Den här kvällen pratar vi inte om allt som hände då vågen kom för den historien har berättats så många gånger förr.
Den handlar om hur Miikkulainen och sju andra från företaget Raya Divers befann sig ute på en dykutflykt då de märkte att havet med en märklig kraft drog sig undan. Det var på ren reflex dykarna beslöt att snabbt bege sig långt ut mot havs, inte mot land, och den reflexen var väl den som räddade deras liv.
Ute på öppna havet kändes den dödande vågen som en mindre guppning. På stränderna kändes den som en många meter hög våg som slog sönder det mesta i sin väg.
Den förstörelsen visste dykarna ingenting om där ute på havet. Men då de mot kvällen återvände till Khao Lak möttes de av total förstörelse, död och kaos. Av många konkreta insatser blev den kanske mest omtalade dykarnas målmedvetna arbete med att självmant börja samla ihop finländska namn på försvunna och per sms skicka dem till kompisen Alex Nieminen i Finland.
– Han kom på att lägga ut namnen på en nätlista som på några dagar fick över en miljon besökare. Det fanns ju ingen officiell lista. Alex förstod också att han måste uppgradera servrarna så sidan inte skulle krascha. Det som efteråt kändes obegripligt var att medan vi lyckades göra allt detta så lyckades Utrikesministeriet uppgradera sina tre trådtelefonlinjer till fem. Det var vi ju ganska arga på under och efter allt det här. Att det officiella maskineriet kom i gång så långsamt.
Men åren har dämpat känslorna. De har också dämpat många minnen från kaoset efter vågen.
– Åren gick. De lokala glömde säkert katastrofen snabbare än vi, som om och om igen frågades om vad som hände. Nu har jag inte själv tänkt på tsunamin alls på många, många år förrän journalisterna började höra av sig inför årsdagen. Först funderade jag på om jag borde läsa boken för att minnas något alls. Men sedan började minnena småningom dyka upp av sig själv igen.
Fragment härifrån och därifrån som innehåller både bilder av det egna arbetet mitt i kaoset, alla förstörda scener förvillande lika krigsfält fyllda av död och så alla personliga tragedier som skrevs in i de unga männens minnen.
– När man med ett ögonsvep ser tusentals döda så förvandlas det till en så stor massa att man helt enkelt vänjer sig, inte greppar det. Men sedan finns det alla enskilda tragiska öden så som en sexårig flicka som vi hittade på ett sjukhus. Hon hade mist sina båda föräldrar och sina morföräldrar. Vi försökte förklara vad som hänt men hon bara frågade var mamma och pappa finns, om och om igen. Och den där ena mannen som in i det sista försökt hålla i sin baby tills han tappade greppet och barnet for i väg i vattnet. Sådana enskilda öden glömmer man ju inte.
För hans och dykarnas del handlade det förstås också i ett senare skede om att avgöra sin egen framtid. Tsunamin slog sönder det mesta de byggt upp och ingen försäkring täckte förlusterna av all utrustning som försvann med vågen.
– En tid funderade vi på om vi ska packa ihop och åka hem. Men vi stannade. Under hösten 2005 började charterflygen åter komma och vi fick småningom i gång verksamheten. Sedan visade det ju sig att den publicitet vi hade fått efter katastrofen gjorde att nästan alla researrangörer ville samarbeta med oss så plötsligt gick affärerna väldigt bra.
Kontoret i Khao Lak förblev stängt länge, trots att återuppbyggnaden kom i gång i en rasande fart sedan spillrorna städats upp.
– Vi kände att det var ett slags stridsfält och att folk drog sig för namnet Khao Lak. Två år efter tsunamin hade ändå en lång rad internationella hotellkedjor etablerat sig där. Spåren av förstörelsen var borta och antalet hotellrum var ungefär femdubbelt fler än innan tsunamin. Då beslöt vi oss för att öppna verksamheten på nytt, också där.
Var Janne Miikkulainen själv kommer att vara den 26 december 2014 vet han inte ännu. Eventuellt tvingar arbetet honom tillbaka till Thailand, åtminstone på ett snabbt besök. Eventuellt kan han stanna i Helsingfors och fira jul tillsammans med sin hustru och den nu lite mer än två månader gamla sonen.
– Ett eget barn ger nya perspektiv på saker. I snart tjugo år har jag varit dykföretagare i Thailand och intresset för vattensporter har lett mig runt i andra länder i regionen. Men med ett barn kanske man tänker två gånger innan man åker och surfar till ett malariaområde. Ingen vet vad framtiden bär med sig men för första gången på länge har jag drabbats av en hemlängtan, av att få fira midsommar på stugan här hemma. Och det är klart att min son också hämtat med sig nya perspektiv på allt det som hände då. Nu är det betydligt svårare att återge alla historier jag då hörde utan en klump i halsen, nu när man verkligen kan förlikna sig i hur det måste ha känts då vattnet tar ditt barn och spolar bort det.