Tro, tvivel och kärlek i Australien

Parkes, New South Wales

Ekvation anno 2007: Inte en droppe vatten i dammarna, inte ett halmstrå på åkrarna. Femtusen får och hundraåttio kor i hagarna.

2007 är året som familjen Green aldrig vill återuppleva. Det året plågades Australien av den värsta torkan på hundra år. Landet chockades av nyheten om en epidemi av självmord bland bönder, ett var fjärde dag.

Nästan åtta år senare är vi tillbaka på den långa, sandiga uppfarten till familjen Greens hus. Skillnaden från det där vansinnigt torra året är uppenbar runtom om oss: Sädesfälten växer täta och gyllengula, dammarna är till brädden fyllda av vatten. Fåren som ligger mitt på vägen enligt oss, i den djupaste skuggan av några eukalyptusträd enligt dem, visar sig ha tjocka ulliga valkar runt magarna när de väl masar sig upp. Bönderna som tar emot oss inne i huset är muntra, rentav förväntansfulla.

– Nu lever vi under lyckliga stjärnor. Det här ser ut att bli den bästa säsongen på trettio år, säger Richard Green.

Glömmer aldrig

Men först snabbspolar vi tillbaka åtta år. Vad hände sen? Hur orkade de?

– Torkan bara fortsatte och fortsatte. Den är för alltid inetsad i minnet, säger Anna Green.

– Läget var akut på nytt 2012. Året därpå kunde korna beta längs vägrenarna. Förra sommaren var ännu en förstörd säsong, säger Richard Green.

Sammanlagt har det varit tio dåliga år sedan millennieskiftet. Runtom dem lämnade många branschen.

– Medelålders män blev gamla gubbar under den här tiden. De som slutade gjorde det huvudsakligen av åldersmässiga skäl eller på grund av att de stod på branten ekonomiskt, säger Anna Green.

Att lägga ner var ändå aldrig ett alternativ för dem.

– Vår familj har drivit den här gården i 108 år och vi har ett nästan lika gammalt avelsprogram. Då kan man inte bara plötsligt säga att man tar paus ett tag, säger Richard Green.

De har lärt sig att ta det mesta med jämnmod. Kampen mot torka, skyfall, översvämningar och markbränder härdar, svetsar samman.

– Moder Jord ger oss ett nyp alltid då och då, säger Anna Green.

– Dessutom hänger vi kvar eftersom våra ungdomar är intresserade av att ta över, säger Ri­ch­ard med hänvisning till yngsta sonen George som sitter i fåtöljen intill, och David som är någonstans ute på ägorna.

Få generationsskiften

Tanken är att 25-åriga David Green ska ta över sin farbrors mark inte så långt härifrån medan 24-åriga George Green tar över gården här i Parkes. George Green, den spensliga tonåringen från åtta år tillbaka, har växt till sig och står lika bredaxlad som sin far. Handslaget är fast, den typiska jordbrukarhatten stolt på sned, under den en blick som utstrålar värme och livsglädje.

– Pappa har kunskapen och förhoppningsvis kan jag lära mig alla knep av honom, säger han.

– George är den nya tidens bonde, säger fadern med en stolt blick på sonen. Han har skaffat sig utbildning inom jordbrukandet, lärt sig bättre sätt att göra det på.

För visst är det nya tider nu, att barnen vill ta över är långt ifrån en självklarhet i det rurala Australien. Lönen för mödan varierar här precis som i Finland, mycket hänger på de nyckfulla världspriserna.

– Det är inte många ungdomar som vågar ta över. Det finns helt enkelt för mycket pessimism runt köksborden, säger Richard Green.

– Förr i tiden var jordbrukandet en livsstil. Numera måste vi sköta farmen som ett företag, slår Anna fast.

De säger att många ungdomar lockas till gruvindustrin där lönerna är höga och pålitliga. Också George Green har haft sina tvivel, speciellt efter att han kom hem från några månaders resa i Sydamerika.

– Jag såg så mycket under den resan. Stora städer, fattigdom. När jag kom hem framstod våra gräl här hemma som oväsentliga.

Men den känslan försvann så småningom och återgick till den kärlek för gården som han växt upp med.

– Jag älskar marken, farmen, livet utomhus. Det är ett stort privilegium att få vara bonde, att få vara en del av kretsloppet, arbeta med naturen och producera mat åt folk.

Richard Green och hans far arbetade ihop i tjugoåtta år. Richard och Anna Green närmar sig båda sextio år, men sonen hoppas att de kan fortsätta alla tillsammans i åtminstone tjugo år till.

– Vi har ett starkt band, mamma, pappa, jag och min bror. Vi njuter av det vi har just nu och hoppas på många fler fina säsonger. Jag önskar ändå att mamma och pappa skulle få lite mer tid till sig själva.

– Fritid? Det vet jag då alls inte om vi behöver, säger Anna Green barskt samtidigt som hon ger sin son en road blick.

Vi ger oss ut på en titt kring ägorna. George Green kastar sig upp på sin motorcykel, hunden Zoe hoppar upp bakpå. Vi försöker hänga med genom hagarna med bil. Först till fåren. De står i klunga i en träddunge, ute i solen är det brännhett. När vi närmar oss blir det ändå för skrämmande att stanna i skuggan. Marken dundrar när de ger sig av i ett enda stort moln av damm.

– Det är dags att klippa dem, säger Richard Green när han följer dem med blicken.

De föder upp fåren både för ullen och för köttets skull.

Vi beger oss vidare till hagen där korna borde vara. Inte ett spår av dem. Det enda som hörs är hur det kokar och fräser i marken – insekter som njuter i hettan.

– Kom, kom! Kom, kom, ropar Anna Green samtidigt som hon springer nedför sluttningen, mot dalen nedanför.

– Hon vill ha koll på sina kor, säger maken lugnt.

En kvart senare flåsar hon uppför sluttningen igen.

– Jag hittar dem inte. Vi får ta motorcyklarna och ge oss ut.

Kärlek ger ork

Det är dags för oss att lämna gården så att de kan leta rätt på rymlingarna. Men till sist några ord om kärlek. För med en så fin säsong på gång är det bara en sak som oroar föräldrarna Green: bröderna Green har inga flickvänner.

– Jag hoppas att de om tio år har hittat sina livskamrater och att de älskar marken precis som pojkarna, säger pappa.

– De behöver starkt stöd för att bli framgångsrika bönder. Någon som förstår att det här inte är ett jobb med kontorstider, säger mamma.

George Green då? Jo, han håller med.

– Det skulle vara fint med en familj, om någon dyker upp. Det skulle vara okej om hon bara älskade jordbrukandet, men en bonus om hon själv hade växt upp på en farm.

Ekvation anno 2014: 6 500 får. 500 kor och kalvar. 4 300 hektar mark. Och två bondebröder som söker fruar.

Anna hittade sina kor till sist. Någon hade lämnat en grind öppen, eller så hade korna själva öppnat den.