Kommentar: Festen är bättre på riktigt

Än en gång höjdes röster för att vårt självständighetsfirande är bra underligt. Andra länder firar med fyrverkerier, konserter och glada parader medan vi tänder ljus och tittar på en handskakningsceremoni.

Och visst är det mycket som är konstigt. Ta nu bara tv-sändningen: miljontals tittare och hela Finlands samlade presskår är på plats för att rapportera, men pressen får ingen information om de inbjudna på förhand. Det är fint att presidenterna de senaste åren valt att bjuda in fler vanliga finländare genom teman som företagsamhet och frivilligverksamhet, men en stor del av poängen faller när gästlistorna är hemliga. Pressen får gissa sig fram till vilka som är bjudna och då blir möjligheterna till förhandsinformation om gästerna begränsade. Det är klart att det då blir mera fokus på klänningsprakten.

Samtidigt visar både de höga tv-siffrorna och de engagerade diskussionerna i mediernas kommentarsfält och på sociala medier att det fortfarande är just klänningarna som intresserar. Och kanske inte bara kläderna, utan glansen och glittret överlag. Finland har inget kungahus och inga särskilt glamourösa kändisgalor heller, så den 6 december suktar en stor del av folket efter att bländas av siden, sammet och guld.

Synd bara att tv-kamerorna och därmed folkets inblick i firandet släcks så tidigt. Klockan 22.15 när kamerorna inte längre får rulla börjar festen nämligen på allvar. Då går de som varit där bara för att visa upp sig vidare till kamerorna på efterfesten och de som blir kvar har verkligt roligt. Det är varmt på slottet, inte bara på grund av temperaturen utan på grund av stämningen. Det är helt enkelt en fin fest, där många intressanta möten sker. De gäster som är med för första gången minglar överraskande vant. Och de som varit med förr har helt klart sina rutiner – ”vi ses i biblioteket sen, visst” ropar de i vimlet. Och dansgolvet visar sin bästa sida först sedan när tv-tittarna inte har tillgång till det. Då river orkestern av de bästa låtarna och ministrar, idrottsstjärnor och vanliga dödliga skakar loss i en salig blandning. När orkestern försökte sluta vid midnatt i går krävde dansgolvet encore flera gånger. Den sista låten var Gloria Gaynors I will survive. Inte precis Jägarmarschen det.

Visst behövs en fest då och då. Det finns mycket i Finland som är värt att fira och behöver uppmärksammas. Det finns mycket vi behöver åtgärda också, men visst har festerna och mediebevakningen från dem de senaste åren i allt högre grad handlat om mer än själva festligheterna: om landets tillstånd överlag, om stordåd som gjorts och görs här, om vad som ännu finns kvar att göra.

Och hur folk än älskar att hata balen så upprepar jag: 2,4 miljoner tittare. Säg inte att det inte fascinerar. Men nästa år, låt lite av feststämningen på slottet smitta av sig hem till dig. Fira vårt land, dansa själv.

Du hittar allt om slottsbalen här