Talvivaara får upprättelse
Författaren Marko Erola hyllar gruvbossen Pekka Perä i sin bok om Talvivaara. Erola ger mediebevakningen underkänt för tendentiös rapportering om nickelgruvans miljökonsekvenser.
Nej, det gick visserligen inte som i Strömsö, men räckan av bakslag vid Talvivaaragruvan berodde på ett misstag i planeringen, en utdragen finanskris med påföljande dåliga konjunkturer och några tekniska fel på den apparatur bolaget köpte in. Slarv eller förakt mot miljö eller lokalbefolkning förekom inte. Så beskriver fackboksförfattaren och freelancejournalisten Marko Erola verkligheten bakom ett av Finlands mest omskrivna gruvprojekt i modern tid.
I boken Kirottu kaivos – Totuuden jäljilla Talvivaarassa målar Erola bilden av gruvbolagets vd Pekka Perä som en folklig, energisk och sympatisk man som kämpar för sin sak i en värld där snart sagt allt vänder sig emot honom.
Om Erola behandlar Perä förvånansvärt okritiskt visar han desto mer prov på förmåga till kritik när han analyserar medierapporteringen kring Talvivaara. Erola döljer inte sina aversioner mot vare sig miljörörelsen, gruvområdets sura grannar eller politiker och tjänstemän som kritiserat gruvan, och i all synnerhet inte mot den drös av journalister som han anser sprungit miljörörelsens uppdrag.
Erola har gjort ett grundligt arbete. Han har besökt gruvan, satt sig in i produktionsprocessen, intervjuat Talvivaaras ledning i repriser och analyserat merparten av den finskspråkiga mediebevakningen. På senare år har rapporteringen tenderat att fokusera på problemen snarare än affärsmöjlighjeterna och den har tenderat att tillta varje gång det kommit fram något oroväckande om gruvans vattenhantering, produktionsproblem eller utsläpp. Erola anser att medierna inte ser proportioner och att de tar till ständiga överdrifter.
Erola har garanterat rätt i vissa delar av sin kritik, men kombinationen av en kopiös bredsida mot allt vad medier heter och en så gott som okritisk hyllning av Pekka Perä – som trots allt står åtalad för miljöförstörelse – väcker frågor. Erola beskyller pressen för tendentiös journalistik, och sådan har säkert förekommit, men hans eget angreppssätt är så subjektivt och andas så mycket övertygelse att den kritiske läsaren kan fråga sig om inte Erola själv, ens i liten mån, gör sig skyldig till det han beskyller en hel journalistkår för. Fast med omvänt perspektiv, då.
Erola presenterar sin bok i dag.