Östersjön är en utspädd giftblandning
Kemikalier behövs överallt, utom i havet där de dessvärre landar. Halten av enskilda giftiga substanser i Östersjön är låg, men följderna av att exponeras för giftcocktailen är dåligt kända.
Giftets kretslopp, kunde man kalla det. När vi stoppar i oss hormoner, värkmedicin och andra läkemedel, och när de gjort sitt i kroppen försvinner de syntetiska kemikalierna genom toalettstolen. De kommunala vattenreningsverken förmår inte sålla bort dem, och så landar de i havet.
Där fångas gifterna upp av fisk och skaldjur som slutar sina dagar på våra tallrikar. Så käkar vi upp våra, och andras, kemikalier om och om igen. Problemet är lika globalt som lokalt.
– Bara en procent av kemikalierna i Östersjön är väl undersökta. Vi utsätts för dem överallt, vi kan inte undkomma dem. Det finns inte en enda ren plats kvar på jorden, säger Jorma Toppari, professor i fysiologi vid Åbo universitet.
De kemikalier som inte läcker från krigsmateriel som dumpats i Östersjön kommer från både industrin och hushållen. Bara det att man sköljer av sig smink, tvättar mattorna eller sprejar skorna med vattenavstötande medel gör att otaliga substanser förr eller senare rinner till sjöss. Överblivna läkemedel som spolas ned i toaletten utgör en miljöhälsorisk.
Vid en inventering i Östersjön förra året hittades spår av 2–20 (av 93 eftersökta) mediciner på varje provtagningsställe. Den goda nyheten är att halterna var låga. Värre är då att kemikaliernas samverkan, de så kallade cocktaileffekterna, är rätt okända.
– Självfallet är vi inte exponerade för en kemikalie åt gången, säger Jenny Hedman, koordinator för farliga ämnen vid Naturvårdsverket i Sverige.
Cancer och dioxiner
- Långlivade organiska föroreningar (POP) kallas de organiska miljögifter som motstår nedbrytning. De används i jordbruk, bygge och industri. De farligaste (inklusive PCB och DDT samt dioxiner som uppstår vid plastförbränning) listas i Stockholmskonventionen som försöker begränsa produktion och spridning.
- Bromerade flamskyddsmedel används bland annat i plaster och textilier för att förhindra att produkterna fattar eld. Substanserna är svårnedbrytbara, men giftigheten och hur lätt de ansamlas i miljön varierar.
- Perfluorerade alkylsyror (PFAA) är fett- och vattenavstötande och används bland annat till impregneringsmedel, inom elektronikindustrin och som ytbehandlingsämnen i textilier och läderprodukter.
- Tributyltenn (TBT) är en numera förbjuden organisk tennförening i båtbottenfärger, avsedd att hålla skroven rena från påväxt. TBT har hormonstörande egenskaper som påverkar undervattenslivet, även i knappt mätbara halter.
Exponering för en giftcocktail kan ge allehanda åkommor, som hypospadi (att pojkbarns urinrör mynnar ut på fel ställe).
Utsätts man exempelvis för vilket som helst av bekämpningsmedlen Vinklozolin och Prokloraz, läkemedlet Finasterid eller ftalatet DEHP ökar risken för hypospadi lite grann, men exponeras man för alla fyra samtidigt långt mer än fyrfaldigas risken.
Också betydligt kändare sjukdomar som bröstcancer och cancer i testiklarna kan ha kopplingar till en blandning av miljögifter, uppger Jorma Toppari. Gifter finns överallt, också inuti oss.
– Faktum är att mammor som ammar har mindre dioxiner i kroppen. Spädbarnet suger ut gifterna, säger Toppari men understryker att de sammantagna hälsofördelarna med amning ändå är större än nackdelarna.
Över 100 000 syntetiska kemikalier har utvecklats, och minst 80 000 beräknas ha landat i världshaven.
– En del av kemikalierna samlas i marina organismer och skadar deras fortplantningsförmåga och immunförsvar. Vissa är cancerframkallande, andra påverkar cellbildningen innan de sönderfaller och försvinner spårlöst. Då blir det riktigt svårt att se samband mellan orsak och verkan, säger Kari K. Lehtonen, specialforskare vid Finlands miljöcentral.
EU reglerar
Globalt är bara en bråkdel av kemikalierna säkerhetstestade. Utan tester kan myndigheterna inte sätta gränsvärden, reglera utsläpp eller evaluera effekter.
– Av de testade kemikalierna har man begränsat användningen av ytterst få, säger Jenny Hedman.
EU reglerar bruket av kemikalier. Förr måste myndigheterna bevisa att ett ämne är farligt för att förbjuda det – i dag är det företagen som ska bevisa att ett ämne är säkert för att det ska tillåtas. Att ett ämne förbjuds innebär ofta att industrin snabbt tar fram ett nytt preparat med liknande egenskaper, i synnerhet i fråga om bromerade flamskyddsmedel.
– Vi får inte gå ur askan i elden och tillåta att industrin ersätter ett förbjudet preparat med ett annat som är ännu farligare, säger Marilla Lahtinen, gruppchef för övervakningen vid säkerhets- och kemikalieverket Tukes.
Jaakko Mannio, enhetschef vid Finlands miljöcentral, påpekar att det dröjde 30 år innan man upptäckte skadorna av DDT och PCB, att det gick 10 år till innan man började göra något och ytterligare 30 år innan miljön återhämtade sig. Många ämnen förorenar miljön i årtionden efter att de förbjudits.
Sveriges mål är att bli giftfritt till 2020. Östersjöstaternas politiker drömmer om att havet ska uppnå god ekologisk status till 2021.
Är det möjligt, Jenny Hedman?
– Målen kommer inte att nås, åtminstone inte som det ser ut i dag. Möjligen långt efter 2020. För att nå dit måste vi börja jobba från källan och inte ta in nya ämnen i cirkulation.
Industrin agerar under rätt sträng kontroll, men konsumenterna är snarast otyglade. Upplysning med varningar för miljöskador tenderar att passera ohörda. Jenny Hedman antar att många uppfattar den gemensamma miljön som mindre viktig än den personliga hälsan.
– Jag tror att hälsoargument är det som biter. Endokrina ämnen tar på en själv, de berör på ett personligt plan, åtminstone om man har barn. Det försöker jag lyfta fram, säger hon.