"Putin, ge oss tillbaka vårt hem"
Ålänningen Uffe Grüssner minns fortfarande hur ryssarna kom och vräkte hans mor och alla fyra barnen ur deras hem. Det numera förfallna huset ingår i det tio hektar stora ryskägda landområde på Åland där det ryska presidentkansliet låtit spjälka ut en 1,7 hektar stor tomt.
I går rapporterade HBL om att Lantmäteriverket 2010 fick en förfrågan om att spjälka upp det ryskägda markområdet i Saltviks kommun, så att 1,7 hektar av det tillfaller presidentens kansli. Varför detta skulle göras och vilka intentioner konsuln hade med sitt önskemål framgick inte och de är okända än i dag. Fyra år senare har nämligen ingenting hänt på tomten, trots att det spekulerats att president Vladimir Putin kanske ska bygga ett sommarresidens här.
Nyheten om utbrytningen är ändå särskilt intressant för familjen Grüssner. Det var nämligen de fyra syskonen, som tillsammans med sin mor tvingades avstå sin egendom till den ryska staten som en följd av fredsfördraget i Paris 1947. I överlåtelsen ingick också familjens hem, Solkulla gård, som en gång var en ståtlig och dominerande byggnad i Saltvik Kvarnbo.
Bakgrunden till historien går tillbaka till mitten av 30-talet då syskonen Grüssners mamma Anna-Greta Hagmark tillsammans med sin mor köpte Solkulla med tillhörande tomt. Här drev de ett pensionat som också den tyska medborgaren Albrecht Grüssner skrev in sig på. Albrecht var geolog och skulle bo hos dem medan han gjorde sin avhandling om Åland.
De unga två förälskade sig och gifte sig 1937. De gjorde också ett äktenskapsförord, som är orsaken till att familjen i dag fortfarande anser att processen efter det är en orättfärdig rysk ockupation av deras mark.
– Mor och far flyttade sedan till Berlin. Där föddes vi barn 1939, 1940 och 1942. Sedan blev far indragen i kriget och tillfångatagen vid det stora slaget i Stalingrad. Han hamnade i fångläger i Sibirien så mor, som var finsk medborgare, tog oss barn tillbaka till Åland och vi flyttade in i Solkulla. Efter att kriget var slut bestämdes det ju sedan att all tysk egendom ska beslagtas. Men far hade ju ingen andel i Solkulla, det var mors egendom. Det här spelade ändå ingen roll utan lagen ändrades så att finsktysk egendom kunde beslagtas. Det var ett väldigt hårt slag mot vår mor.
Slängdes ut på bar mark
Uffe Grüssner var då kring fyra år gammal, och minns fortfarande dagen när ryssarna kom för att vräka familjen ur det hem som plötsligt blivit rysk egendom.
– De var riktigt trevliga och vi var för små för att fara illa av det som hände. Vi gick och fiskade med någon av dem och jag minns att grannar kom med häst och kärra och hjälpte till att frakta bort det som vi fick ta med oss. Det var möbler, kärl, tavlor och sånt. Pianot ville de behålla men eftersom det var vår mormors lyckades mor övertala dem att låta oss behålla det. Men väldigt många saker blev kvar. För mor, ensam med fyra små barn, blev allt detta ett enormt trauma.
Någonstans att ta vägen hade familjen inte, utan de inkvarterades hos hjälpsamma grannar.
– Jag minns att några av dem försökte såga ner lite stock att bygga ett nytt hus med men stockarna måste de föra tillbaka till ryssarna.
Och innan familjen kommit på benen bar det sedan av till interneringsläger i Lempäälä. Där hölls de i flera månader och även om både Uffe och hans storebror Knut har goda minnen därifrån så minns de att de var väldigt bekymrade för sin mor, som var så sorgsen.
Men syskonen växte, och det gjorde också känslan av att det som hänt kanske inte varit rätt.
– En ensamstående mor med fyra små barn, vi var ju ingen säkerhetsrisk. Och hon var ju finsk medborgare. Varför ville man ta vårt hem? Jag hade kunnat förstå om det handlat om en fabrik som man behöver, men detta var vårt hem. Nog känner vi oss väldigt kränkta av det hela, än i dag.
Lång och resultatlös kamp
De senaste 40 åren har syskonen därför ägnat åt att på något sätt få upprättelse för det de anser var ett fel. Egentligen anser de att hela den tio hektar stora tomten borde återgå till släkten, men eftersom förhoppningen om att så skulle ske är minimal så har de åtminstone kämpat för att få själva huset och de 2 000 kvadratmeter det står på tillbaka. Både landskapsregering och landshövding Peter Lindbäck har varit mer än behjälpliga i kommunikationen med det ryska konsulatet. Men resultaten har uteblivit.
– Det har hetat att ryska staten inte kan sälja egendom till privata personer men för fem, sex år sedan sade konsuln att de kunde göra ett byte så att vi återfår Solkulla mot att vi bygger en sommarstuga för dem. Planerna var långt gångna och det kom och gick alla möjliga olika personer från Moskva. Men ingenting hände och det hela strandade.
När Uffe Grüssner nu hörde om att det styckats ut en mindre tomt för presidentkansliet ur stomfastigheten vet han inte riktigt vad han ska tro. Han är också betänksam för att tomten är den mest svårtillgängliga, omöjlig att ta i land med vattenvägen och med en mycket svårtillgänglig terräng.
Storebror Knut Grüssner har lika lite förståelse för det hela, men vet hur han tycker processen nu borde fortsätta.
– Låt då Putin ta den biten och ge resten tillbaka till vår familj, inklusive det hem som är vårt.