Snart tar han farväl av havet
Det är det enda liv han känner och det enda liv han vill ha. Men dagliga dyk i tiotals år i de kalla vattnen runt Orkney har gjort sitt. Neil Mathieson måste snart göra som så många andra fiskare på de skotska öarna och packa ihop.
De tjockbottnade gula gummistövlarna landar smidigt på det överbelamrade däcket på fiskebåten Girl Kilda. 54-åriga Neil Mathiesons satta muskulösa kropp parerar vågskvalpet elegant.
Det är mitt på dagen och den lilla fiskehamnen i Tingwall sover middag. Ett par båtar ligger ankrade vid betongbryggan.
Runtomkring böljar mjuka gröna kullar och ett par av de typiska gråa husen kurar i dalgången intill hamnen.
Mathieson guidar oss ombord och vi åker i väg ut på fjärden vid Gairsay-sundet, ut på vattnen han känner så väl efter över trettio års fiskande. Resten av båtarna har åkt ut redan vid halv sju-sjutiden på morgonen.
- Fisket är en mycket viktigare för Skottland än för resten av Storbritannien.
- Omkring 60 procent av den totala brittiska fångsten kommer från Skottland, trots att bara 8 procent av befolkningen bor där. Branschen sysselsätter cirka 14 000 människor.
- Av EU:s fiskestöd får Skottland 1,1 procent totalt. Av det fiskestöd som riktas till Storbritannien får Skottland 41 procent.
- Torsk, kolja, vitling, makrill och strömming hör till de mest fångade arterna.
- Skaldjur som hummer, krabba och stor kammussla hör också till fångsten.
- Antalet fiskebåtar har minskat från över 800 till mindre än 400 år 2004.
Neil Mathieson hör till en utdöende art: skotska småfiskare. I årtusenden har det rika havslivet utanför de nordliga Orkneyöarna gett mat och utkomst för dem som orkar ta sig ut på havet. Men den tiden börjar vara förbi.
Nu har de stora tagit över. Fiskarkooperativ efter fiskarkooperativ har gett upp, och de små fiskebåtarna börjar vara en raritet.
Snart är det också dags för Mathieson att säga adjö till havet. Hans ena besättningsmedlem är på sjukhus den här dagen för undersökningar och själv ska han in nästa dag med sitt knä.
De så gott som dagliga dykningarna – tre till fyra sjok på en timme varje arbetsdag – tär på kroppen.
– Vi klarar inte längre av att dyka tre dagar i rad. Det är för tungt och vi är för gamla, säger Mathieson.
Medelåldern på hans tremannabesättning är 52 år.
Som julafton
På styrhyttens navigeringsbord trängs tomma plastflaskor, askkoppar och diverse papperslappar. Mathieson snurrar på styrhjulet av mörkt trä och blickar ut över sundet. Fysiken kanske håller på att säga upp, men att det är här han vill vara råder det ingen tvekan om.
– Det här är frihet. Här är jag min egen chef – förutom vad nu regeringen ställer för krav – och sitter inte instängd på kontor.
Mathieson säger att det handlar om mycket mer än pengar.
– De bästa dagarna är alla fulla av glädje, det är som julen.
Men visst finns det tunga dagar också.
– Dagar när man inte hittar några musslor, när något på båten går sönder, när dykdräkten läcker kallt vatten och det är väldigt, väldigt vått väder.
Hummer och kammusslor
De mindre båtarna sysslar nästan uteslutande med att fånga hummer och krabbor samt dyka efter stora kammusslor.
För att fiska fisk – vitfisk av olika arter, makrill och strömming – krävs det kvoter, och i det hårda spelet har de små aktörerna inte längre någon plats. Läget har ändrats mycket sedan 1980-talet då Mathieson började.
– Bara utrustningen är så dyr att det är svårt för en ung fiskare att börja. Man måste nästan vara son till en fiskare för att ha en chans. På 1980-talet var det ännu möjligt att som jag köpa en båt och betala den direkt. Båten är faktiskt från 1983, så den börjar också bli gammal, precis som vi, säger han men ler sedan illmarigt.
Tidigare kunde en hummerfiskare klara sig med 150 tinor, men nu har de stora båtarna över tusen.
– Priserna på hummer och kammusslor har inte stigit alls. Vi får samma summa som för tjugo år sedan. Men allt annat har blivit mycket dyrare: diesel, försäkringar, alla priser.
Båtarna blir allt större och samtidigt blir antalet fiskare allt mindre. Få unga skottar väljer havet framom landbacken och fiskebåtarna har ofta utländsk besättning. I hamnen i Tingwall hör vi både rumänska och lettiska.
Kunskapen går förlorad
Många båtar trålar efter kammusslor, men Mathieson ryser vid blotta tanken.
– Handplockade kammusslor och trålade är två helt olika saker. De trålade musslorna skadas, många dör och skalen är fyllda med lera och grus.
Så är också priset för de handplockade det dubbla.
Vad Neil Mathieson ska göra efter att han sålt fiskebåten vet han inte, men säger att något måste han sysselsätta sig med.
– Gör man ingenting så dör man. Jag har ju mina sjömanskvalifikationer …
De två döttrarna har gått ut universitetet så Mathieson konstaterar att han egentligen klarar sig med ganska lite nu för tiden.
Han sörjer över all kunskap som går förlorad.
– Det kommer att ta lång tid att få den tillbaka. Det är ett stort hav därute och det är inte lätt att veta vart man ska åka. Men den som åkt med sin pappa eller äldre fiskare vet det.