När mammas värld rasade samman

Kanske man inte kan säga att hon redan som tonåring var besatt av tanken på att bli mamma. Men man kan nog säga att hon var väldigt inriktad på moderskapet. Så femtonåriga Riina Merenluoma ritade nakna gravida kvinnor, bara nakna gravida kvinnor, och drömde om att själv vara en sådan kvinna: den perfekta mamman.

När hon blev gravid var hon 23 år gammal och allt var precis så underbart som hon hade tänkt sig.
– Jag älskade barnet i magen. Jag pratade med det, jag sjöng, jag knackade morsesignaler. Jag levde redan i symbios med henne. Att vänta barn var fantastiskt.

Ronja föddes i december 2004 och Riina älskade babyn mer än någonting. Så mycket älskade hon flickan att hon av rädsla för att någonting skulle hända ibland inte gick i duschen på en vecka för att hon inte vågade lämna barnet ensamt. Hon såg skräckbilder om hur en vass kökskniv faller ner på flickan, eller om hur babyn ramlar ner från soffan och skadar sig.

– Rådgivningen frågade om jag har förlossningsdepression. Nej, sa jag. Jag var ju den perfekta mamman som gav mitt barn allt.

Men Ronja växte och en dag ville hon börja krypa i väg på egna allt längre utforskningsrundor i omgivningen. Mammas famn var smärtsamt tom.

2005 var Riina gravid igen. Men denna gång var graviditeten slitsam. Kroppen var tung, mamma ganska trött. Mitt i vardagen fanns ändå en liten flicka som ställde krav och som kunde bli arg över att mamma inte orkade se henne lika mycket. Den perfekta mamman blev arg men lyckades på något sätt hålla ihop det, förtränga känslan av trötthet och livsuppfyllande moderskap.

Senvåren 2006 föddes Ronjas lillasyster Seela. När hon var tre månader gammal utmynnade också ett tärande förhållande med flickornas pappa i att föräldrarna gick skilda vägar.

– Då kände jag att allting var perfekt. Vi var en familj, flickorna och jag. Jag var mamma, bara mamma.
En månad senare började fasaden rämna.

Babyn som inte sov
Familjens yngsta hade svårt att komma till ro och höll mamma vaken. På nätterna vaknade flickan sju, åtta – ibland tolv – gånger och vid varje väckning skrek hon ett hjärtskärande skrik. Om dagarna sov babyn bara då mamma bar omkring henne i en bärsjal.

Mamma, hon sov inte alls eller om hon sov var det högst en timme per gång. Runtom henne saknades alla hjälpande händer och mamma började sjunka ner i en avgrund av trötthet.

Sju månader senare hade Riina isolerat sig totalt. Hon var slutkörd och fylld av skam över att hon misslyckats med sitt perfekta moderskap. För tröttheten gjorde henne nervös och nervositeten tog sig uttryck i utbrott mot båda flickorna. En trotsig Ronja fick knäppar av sin mamma. Ibland tog mamma barnen i håret. Utbrotten gick inte att hejda.

– En kväll tittade Ronja på Lilla Tvåan och Seela började krypa mot mig. Jag drog mig undan som ett djur och tänkte att låt mig vara, låt mig vara en stund så att ingen finns i min famn, att ingen kräver någonting av mig. Jag var som ett djur som sökte en trygg plats att vila på.

Den trygga platsen hade ibland varit toan där mamma låste in sig medan flickorna bankade och grät på andra sidan dörren. Eller bastun där Riina sena kvällar kröp ihop och storgrät ut hela dagens samlade tårar de stunder båda barnen sov samtidigt.

Nära skada barnen
Hur hon egentligen höll ihop utan att sova i över ett halvt år minns hon inte längre. Hon bara tog dagarna en för en, försökte få ihop det, hålla ihop.

Utåt sett var barnen rena, och de fick mat. Mamma hade inga yttre problem. Hon var inte psykiskt sjuk, hon missbrukade inte.
Ändå var hon ett gående männi­skovrak.
– De här tiderna skrevs det mycket om barnadråp i tidningen. Jag hade alltid tänkt att det är det ondaste en människa kan göra. Och sedan en dag insåg jag att jag kan förlikna mig vid mammor som dödar sina barn, förstå dem. Då förstod jag att jag inte är mig själv, att nånting måste hända.

Någon dag senare, då den hemhjälp hon fått en gång per vecka var på besök, tog Riina telefonen och gjorde en barnskyddsanmälan på sig själv.
– Det var en fruktansvärd skam, att erkänna att jag misslyckats som mamma.

I mars 2007 gick vägen till mödrahemmet Ensikoti i Helsingfors, där familjen skrevs in på först tre och sedan ytterligare en månad.
– Ensikotitiden satte stopp på den negativa spiralen. Jag var fortfarande fullständigt slut men nu var jag det i en byggnad där det fanns stöd omkring mig.

Lång kamp tillbaka
Kampen upp ur avgrunden var ändå lång, och tung. Den kantades av terapier i olika form, både samtal och konst. Bilderna hon målat under den här tiden kretsar kring gravida och mammor som är omgivna av olika hotfulla element.

– Jag borde antagligen ha lagts in på en avdelning och vilat där i två veckor men jag klarade inte av att lämna flickorna ifrån mig, jag var ju den enda som kunde skydda dem.

Också efter Ensikoti fortsatte Riina överprestera men nu med en känsla av att det fanns en styrka inom henne. Det var nödvändigt, för kampen både om att ta kontroll över sig själv, sitt moderskap och för att få fortsatt hjälp var inte över med den fyra månader långa rehabiliteringen.

– Tröttheten var så djup och att gå till botten med mina krav på att vara den felfria och tåliga mamman och kvinnan var en tung process. Ingenting kom heller gratis. Jag fick kämpa om precis allting. Egentligen kan jag säga att det var för ett år sedan som jag plötsligt insåg att jag inte längre är trött. Det tog sju år att komma till den punkten.

Lär vårdpersonalen se
I dag är flickorna tio och åtta år gamla. Riina lever i ett bra förhållande, med en märklig känsla av att det faktiskt går att vara svag när det finns någon som stöder där bredvid. Hon åker omkring som frivillig för organisationen Äimä ry (Mammor loss från förlossningsdepression) och föreläser för vårdpersonal om hur de ska upptäcka familjer i farozonen också när det inte finns några yttre tecken som visar att man står inför stupet. Det gör hon för att vi ska slippa läsa chocknyheterna om familjemord inom till synes normala familjer.

– Jag skäms inte längre utan inser hur stark jag är som klarade detta, med två fina flickor som jag älskar mer än någonting. Men nu älskar jag också mig själv, inte bara som mamma utan som människa och kvinna. Vi kvinnor måste kunna tala öppet om detta, inte tvinga in oss i roller som handlar om att vara ofelbara och uppoffrande mammor. Sluta skuldbelägga och skälla på varandra på alla märkliga webbforum, stå upp för varandra. Vi är ju systrar, eller hur?