Skuggan från Lovisa faller över Pyhäjoki
När Imatran Voima på 1970-talet byggde sovjetisk kärnkraft i Lovisa var det för att Sovjetunionen ville ha ett referenskraftverk i väst. När Fennovoima nu planerar rysk kärnkraft i Pyhäjoki är skälet precis detsamma, konstaterar professor Karl-Erik Michelsen.
Karl-Erik Michelsen är professor vid det tekniska universitetet i Villmanstrand. Han har tillsammans med Tuomo Särkikoski skrivit boken ”Suomalainen ydinvoimalaitos”, Ett finländskt kärnkraftverk. Boken behandlar kärnkraftverket i Lovisa, det politiska spelet bakom kulisserna och byggandet av kraftverket rent tekniskt. Kraftverket beställdes visserligen från Sovjetunionen, men det statliga kraftbolaget Imatran Voimas ingenjörer planerade om det mesta.
Michelsen ser många likheter mellan processen då och diskussionen kring Fennovoima och Rosatom nu.
– Rosatom har en expansiv strategi. Bolaget vill exportera kärnkraft och utmana franska Areva i väst. På 70-talet ville Sovjetunionen in på den marknad för kärnkraftverk som då växte kraftigt i Västeuropa och behövde få bygga ett första kraftverk som referens, säger Michelsen.
I juli 1969 kunde dåvarande industriminister Väinö Leskinen (SDP) i Moskva deklarera att ett kärnkraftverk nu är beställt. I dag har kärnkraftsfrågan betydligt fler bottnar.
Inget jäv
Diskussionen om näringsminister Jan Vapaavuoris (Saml) ställning i processen har pågått flera veckor. Men Vapaavuori var inte jävig, då han föredrog Fennovoimas kompletteringstillstånd i statsrådet. Det slog justitiekansler Jaakko Jonkka fast i går. Inte heller var ministern jävig då han fattade beslut i ärendet.
Flera personer hade bett JK utreda Vapaavuoris sits, eftersom han också undertecknat ett avtal om fredligt kärnenergisamarbete med Ryssland, där Rosatom var undertecknare från den ryska sidan. Rosatom äger också en tredjedel av Fennovoimas planerade kärnkraftverk.
Jonkka konstaterar i sitt beslut att han inte ser något försök att påverka Fennovoima-projektet i det mellanstatliga avtalet.
– Staten har alltid en stark ställning när det gäller energi, det gäller för Ryssland, men också för Finland och till exempel Frankrike, säger professor Markku Kangaspuro vid Alexanderinstitutet.
Diskussionen kring Fennovoima betecknar både han och Michelsen som intressant.
Mycket kunskap
– Det som hände då kraftverket i Lovisa byggdes var att Sovjetunionen först levererade sin teknik hit, sedan planerade IVO:s ingenjörer om tekniken och sedan levererades deras tekniska lösningar tillbaka till Sovjet, säger Karl-Erik Michelsen.
Eftersom de sovjetiska ingenjörerna på det här sättet fick både kunskap och vetskap om vilka krav Strålsäkerhetscentralen Stuk ställde så har ryska Rosatom i dag en god utgångspunkt, resonerar Michelsen. De vet vad som krävs och har dessutom Stuks tidigare generaldirektör Jukka Laaksonen anställd. Det innebär att de kan leverera snabbare och billigare än till exempel Areva, som måste få Stuks godkännande för varje arbetsskede.
Michelsen anser att den politiska dimensionen i kärnkraftsbygget fortfarande finns där, för Rosatom är mera än en vanlig firma.
– Rosatom är delvis arvtagare till ett tidigare energiministerium och en del av kärnan i energipolitiken. Hur man än ser på det är företaget inflytelserikt, säger han.
Michelsen och Kangaspuro tycker att man borde diskutera Finlands framtida energibehov mera och Rosatom och Fennovoima som sådana mindre. Men professorerna har olika syn på energibehovet.
– Finland kommer fortsättningsvis att ha tung industri trots att pappersmaskiner stängts. Det innebär behov av mera baskraft, säger Kangaspuro.
– Frågan är om vi alls behöver mera kärnkraft. Finland återgår knappast till att bli ett industrisamhälle och de förnybara energikällornas betydelse ökar, säger Michelsen.
Många frågor
Michelsen ställer sig frågan varför Fennovoimas projekt drivs framåt trots att det funnits flera möjligheter att stoppa det. Han nämner det sviktande inhemska ägarunderlaget som ett exempel, men har inget bra svar på sin egen fråga.
Vill man tänka konspirationsteori kan Ryssland ha lovat till exempel ekonomiskt samarbete, konstaterar han.
Professor Kangaspuro ser inget märkligt i att kärnkraftverksprojektet drivs framåt.
– Finland behöver el och vi kan inte bli mera importberoende. Fennovoima ger oss inhemsk produktionskapacitet, inte blir vi beroende av Ryssland så här, säger Kangaspuro.
Han avvisar allt prat om finlandisering i samband med Fennovoima. Hade finlandiseringen fått fotfäste igen skulle Finland inte stå i EU:s led i konflikten i Ukraina och inte skulle vi heller ha slutit ett värdlandsavtal med Nato. De här frågorna är mycket större än ett kärnkraftverk, påpekar han.
–Att vi fortfarande använder termen finlandisering visar att det är en fråga politikerna inte kunnat lägga bakom sig, säger Kangaspuro.
• När Finland beställde kärnkraftverket i Lovisa från Sovjetunionen levde Finland i den bilaterala clearinghandelns tid. Det innebar att vi skulle köpa från Sovjet för att kunna exportera dit.
• Energi har alltid varit en viktig del av Finlands import från Sovjetunionen och Ryssland.
• Beställningarna av kärnkraftverk har alltid varit mycket politik. Starka krafter ville att också Industrins Kraft skulle beställa sin första reaktor från Sovjet.
• Politik diskuteras också nu, när Fennovoima beställt sitt kärnkraftverk av ryska Rosatom och det ryska företaget dessutom är stor delägare.