Ministrar ”vänsterprasslar” alltmer
De svarta bilarna ilar längs centrums gator. Ibland lämnar passagerarna baksätet för att promenera. Man kan se dem jäkta över Senatstorget, statsråden som bör vara på flera ministerier samtidigt.
Det fanns en tid, någon gång för mycket länge sedan, då varje statsråd ansvarade för ett eget ministerium. Om det var mycket stort kunde uppdraget delas mellan två ministrar. Så var ofta fallet på till exempel Undervisnings- och kulturministeriet, Utrikesministeriet och Socialministeriet.
Men att samma statsråd hade ansvarsområden på många olika ministerier samtidigt var sällsynt. Nu för tiden är det mera regel än undantag att ministrar har ansvarsområden lite här och lite där.
Med regeringen Stubbs omorganisering sätts rekord i statsrådens ”vänsterprasslande” i kollegernas ministerier:
Lenita Toivakka
(Saml)
Europa- och utrikeshandelsministern förutsätts ha mycket spring i benen, eller tålamod att sitta i centrums trafikköer, när hon förflyttar sig mellan sina olika ministerier.
På Utrikesministeriet ansvarar Toivakka för handelspolitik, närområdessamarbete och nordiskt samarbete.
Från UM på Skatudden tar sig Toivakka till statsrådets kansli där hon härskar över EU-kansliet, dock inte Europarådets ärenden, EU-utnämningar eller frågor som handlar om EU:s grundfördrag.
Bekvämt i samma byggnad ligger Finansministeriet dit Toivakka tar sig utan att behöva gå utomhus och kanske bli våt om det regnar. Här ansvarar Toivakka för ärenden som ansluter sig till EU-budgeten.
Sirpa Paatero
(SDP)
som blir utvecklingsminister och efterträder Pekka Haavisto (Gröna) ansvarar på UM för biståndsfrågor.
Precis som Lenita Toivakka måste också Paatero ofta ta sig från UM på Skatudden till statsrådet, frågan är om ministrarna samkör? På statsrådets kansli ansvarar den blivande ministern för statens ägarstyrning.
Pia Viitanen
(SDP)
Kultur- och bostadsministern måste pendla mellan Undervisningsministeriet på Sjötullsgatan och Miljöministeriet på Kaserngatan. På ena stället fattar Viitanen beslut om bland annat konstnärsstipendier, på andra avgör hon bostads-, byggnads- och planläggningsfrågor.
Paula Risikko
(Saml)
Trafik- och kommunministern må trivas hur bra som helst på sitt ministerium på Södra Esplanaden. När Finansministeriet kallar måste Risikko som ansvarig för kommun- och regionförvaltningsfrågor samt för finanscontrollerfunktionerna finnas i statsrådsborgen för att fatta beslut.
Tullfrågorna slipper Risikko nu då de övertas av inrikesministern.
Päivi Räsänen
(KD)
Inrikesministern har bråda dagar då hon från sitt ministerium på Kyrkogatan skyndar till Undervisningsministeriet några kvarter därifrån för att besluta om kyrkofrågor och från och med nästa vecka också till Finansministeriet för att besluta om tullfrågor.
Krista Kiuru
(SDP)
Undervisnings- och kommunikationsminister Kiuru pendlar flitigt mellan sitt egentliga ministerium på Sjötullsgatan och Kommunikationsministeriet på Södra Esplanaden där hon ansvarar för den kommunikationspolitiska avdelningen.
Carl Haglund
(SFP)
Försvarsministern får från och med nästa vecka då och då permission från Försvarsministeriet för att åka till sin gamla arbetsplats på Kulturministeriet och bestämma om idrottsfrågor.
Jan Vapaavuori
(Saml)
kan numera helt ägna sig åt näringsministerns sektor utan att som tidigare tvingas gå över Alexandersgatan till Finansministeriet för att leda finansmarknadsavdelningen. Det uppdraget tar Antti Rinne över på måndag.
Fungerar – eller ej
Är det klokt att dela upp ansvaret så här?
Frågan går till statssekreterare Marcus Rantala (SFP) som arbetat med regeringen sedan 2001.
– Att ansvarsområden delas upp mellan flera ministrar är ingenting nytt och inget problem. Så länge uppdelningen är klar och inte lämnar rum för olika tolkningar fungerar systemet väl. Jag har inte stött på problem.
– Tvärtom kan det vara en fördel om en viss sektor som kanske annars skulle drunkna i en ministers portfölj får större uppmärksamhet då någon annan ansvarar för den. Jag tänker till exempel på Stefan Wallin och
Elisabeth Rehn som vid sidan av sina huvudportföljer också ansvarade för jämställdhetsfrågorna på Social- och hälsovårdsministeriet. Och på Jan-Erik Enestam som skötte nordiska samarbetsfrågor samtidigt som han var försvars- och miljöminister. Jag talar nu om SFP:s erfarenheter, men jag tror andra partier delar min uppfattning.
Rantala lever i sin värld. Den sekreterare HBL talade med tidigare i höst lever i en annan värld.
– Jag har ingen aning om ministerns program, svarade den frustrerade sekreteraren då HBL försökte nå ministern.
– Nu har dom igen fyllt ministerns almanacka med program på det andra ministeriet utan att meddela mig så jag vet inte när ministern blir ledig. Det blir bara trassel med dubbel uppsättning sekreterare och specialmedarbetare på flera olika adresser, klagade sekreteraren.