Försvunna barn lever farligt
I fjol fick nödcentralerna över 5 000 samtal om försvunna barn och unga. De flesta kommer till rätta snabbt och bara en del hamnar i polisens register, men en del återvänder med tungt bagage.
De spektakulära fallen som når löpsedlarna om barn som kidnappas av utomstående är lyckligtvis väldigt få. Till exempel fallet med åttaåringen som blev kidnappad på vägen hem från skolan i Kotka för ett par år sedan satte skräck i
föräldrar landet runt. Men faktum är att sådant händer väldigt sällan, säger polisinspektör Pia Holm vid Polisstyrelsen. Holm var en av talarna under ett seminarium om försvunna barn som ordnades av föreningen Lasten perusoikeudet i
Helsingfors i går.
- Under hösten tas ett nytt nödnummer i bruk i Finland som gäller försvunna barn: 116000.
- EU-kommissionen fattade redan 2007 beslut om att införa ett gemensamt nödnummer för försvunna barn som fungerar i alla medlemsländer, och numret fungerar redan i många medlemsländer.
- Då man ringer 116000 i Finland kopplas man automatiskt vidare till nödcentralen.
Men i skuggan av det spektakulära pågår ändå personliga tragedier av olika storleksordning. I fjol bokförde polisen närmare 600 fall av försvunna minderåriga, och några av dem är fortfarande ouppklarade.
– Till att börja med måste man ta reda på varför ett barn försvunnit. Det finns de som rymmer från fosterhem och anstalter, eller bara beger sig hemifrån. Men det kan också vara frågan om brott eller olyckor eller att ett barn blivit bortfört av
den ena föräldern mot den andras vilja. Minderåriga asylsökande försvinner ibland av olika orsaker, och det händer att barn till invandrarföräldrar blir skickade till föräldrarnas hemland för omskärelse eller tvångsäktenskap. Spektret är
brett, och det är inte alltid som de här sakerna ens kommer till polisens kännedom, säger Holm.
Risker på rymmen
De flesta av de försvunna barnen och ungdomarna är ändå sådana som rymt eller bara begett sig i väg, och över nittio procent kommer till rätta ganska snabbt. Men vad de hinner vara med om innan de kommer till rätta är en annan sak. Den
som akut behöver tak över huvudet är alltid sårbar.
– Rymningarna är ett stort problem särskilt i fosterhem och på anstalter. Det finns i huvudsak två grupper av rymlingar – de som rymmer till sina föräldrar eller kompisar och de som hamnar på gatan. Den senare gruppen är mycket utsatt
för kriminalitet och löper stor risk att bli sexuellt utnyttjad, säger Tanja Auvinen, verksamhetsledare på Exit ry, som erbjuder lågtröskelstöd för unga och deras anhöriga.
I en undersökning från i fjol fick personal som jobbar med barn unga som rymt bedöma vad de unga varit med om på rymmen. I närmare hälften av fallen bedömer personalen att de utsatts för våld, i drygt en tredjedel av fallen att de betalat
för någonting genom sex och i 14 procent av fallen att de utsatts för våldtäkt. Mer än en fjärdedel hade självdestruktiva tankar.
Vad som gör ont värre är att det kan vara svårt för den unga att berätta om vad som hänt på rymmen.
– Tröskeln att berätta kan vara väldigt hög för den som rymt i och med att man redan brutit mot reglerna. Här krävs stor sakkunskap av de vuxna, säger Auvinen.
Balansgång
För tillfället ingår trygghetsfostran inte i någon läroplan, men det finns de som jobbar på det och en uppdaterad handbok är för tillfället under arbete.
– Redan på dagis vore det bra att börja lära ut åldersanpassade färdigheter. Det kan handla till exempel om att lära känna sina egna gränser. Vad tycker jag om, vad tycker jag inte om? Och hur ringer man till nödcentralen om någonting
händer? säger skolkuratorn Pirjo Lahtinen, som är medlem i Institutet för hälsa och välfärds, THL:s, nätverk för känslo- och trygghetsfärdigheter.
Hur ska man balansera rätt mellan att varna barnen och att skrämma upp dem?
– Genom att ge barnen självkännedom och självförtroende ger man dem också trygghetsfärdigheter. Det handlar också till exempel om hur man beter sig på nätet. Man ska inte skrämma upp barnen, men för att de ska klara sig i dagens värld
behöver de också färdigheter som har med säkerhet att göra.