"Ett år utan nya kläder"

Aldrig har kläderna varit lika billiga som nu. Därför är det lätt att plocka åt sig ett nytt plagg i förbifarten. Kläder har blivit som snabbmat. Vi glufsar i oss utan att tänka efter – med överviktiga garderober som följd.

När BBC gjorde en klädundersökning för några år sedan upptäckte de att britterna använde samma plagg i genomsnitt bara sex gånger. Enligt den svenska Naturskyddsförening använder vi omkring 15–20 kilo nya kläder per person och år och trenden går uppåt.

Nu har en ny grupp startat på Facebook som kallar sig "Ett år utan nya kläder".

En av dem som genast anslöt sig till den är läraren Ingelisa Wikholm.

– Idén är utmärkt. Jag har ju hört talas om det stora klädberget och att folk köper och slänger utan att tänka efter. Jag skall börja använda mitt sunda förnuft bättre och inte hela tiden leta efter nya kläder som matchar med varandra.

Ingelisa Wikholm säger att det oftare händer att hon kommer hem med något nytt nu när hon är äldre och har mera pengar att röra sig med än då hon var yngre.

– Jag tänkte bättre efter förr. Fast numera gör jag inte lika mycket impulsköp som tidigare. Om det är något som jag tycker att jag vill ha och är lite dyrare, så sover jag på saken en natt. Om det fortfarande följande dag känns att jag måste få det går jag tillbaka till butiken. Men det händer ofta att ha-begäret mattas av vid närmare eftertanke.

När Ingelisa Wikholm jobbade som lärare, i dag är hon på Utbildningsstyrelsen, lade hon märke till två trender.

– Det fanns de, ofta starka personligheter, som av principiella orsaker klädde sig i loppiskläder och vägrade gå med i märkesklädhysterin. Så fanns det mainstreamungdomarna som genom att klä sig moderiktigt och i de rätta märkena ville bli bekräftade på det sättet. I statusjakten kan kläderna spela en stor roll.

Själv köper hon då och då kläder på loppmarknad.

– Och på jobbet hade vi en klädbytardag som var mycket lyckad.

Ingelisa Wikholm tycker att de skall bli intressant att se hur hon klarar året utan att köpa nytt.

– Det är ju egentligen en fråga mellan mig och mitt samvete, men när jag gick med i Facebookgruppen gjorde jag ett kontrakt med mig själv. Om det kniper får jag köpa underkläder och strumpbyxor.

Sofia Hedström, journalist på Svenska Dagbladet, beslöt för några år sedan att utsätta sig för en renande detox som hon säger, och lät bli att köpa nytt. Hon gjorde intressanta iakttagelser som hon redovisar för i boken Modemanifestet – de stilsmartas handbok.

Det slog henne att shoppandet hade blivit ett fritidsintresse och hon insåg att människor hade behov av att visa vad de köpt och att de beskrev sina inköp som prestationer som de ville ha beröm för. Hon tyckte att hon lätt hamnade utanför i samtal då hon inte hade fullt med shoppingkassar på armen. Efter en tid blev hon uttråkad av det meningslösa shoppingsnacket.

Hon blev också medveten om att shopping är en dyr form av terapi och att hon brukade använda den som en känslomässig ventil för miserabla jobbdagar och misslyckade förhållanden. "I början suktar jag ständigt efter konsumtionskickarna, men redan efter tre månader är begäret borta."

Sofia Hedgren räknade ut att hon använde 27 timmar i veckan till shopping – det gör 13,5 dygn per år. Det blir mycket extra tid för annat, om man tänker så.