Kolumn: Stryp intaget till Soc & kom
"Det kommer att finnas jobb."
En så lugnande försäkran bjöd professor Tom Moring på under en av de första föreläsningarna jag deltog i då jag började studera journalistik på Svenska social- och kommunalhögskolan för elva år sedan. På grund av att många äldre journalister närmade sig pensionsåldern skulle jag och mina kurskamrater bli efterfrågade på arbetsmarknaden senast på 2010-talet. Moring var en synnerligen inspirerande föreläsare men på just den här punkten hade han fel. Ja, jag vet. Det är lätt att vara efterklok.
I dag, däremot, vore det närmast oansvarigt att ge nya journaliststudenter några som helst illusioner. Visst, det kommer att behövas duktiga och ambitiösa krafter också i framtiden. Men det kommer att vara många om budet.
Medieutvecklingen i den uppkopplade världen är ett av vår tids stora sociokulturella skiften, en process som är både inspirerande och oroväckande, egalitär och kapitalstyrd, oundviklig och tragisk – allt på samma gång. Till det tragiska hör de stora nedskärningar som drabbar medier över hela klotet, inklusive Svenskfinland. Nedskärningarna kan förstås betraktas ur olika perspektiv. Ett handlar om journalisternas helt privata behov av den trygghet som ett arbete med stabil utkomst ger. Ett annat handlar om det demokratiska uppdrag som blir svårare att leva upp till när allt färre vakthundar ska granska en allt mer konfliktfylld och komplex verklighet.
Ytligt sett kan det verka som om journalistens oro för den egna tillvaron är en sak, medan journalistikens demokratiska uppdrag är en annan. Det är att bedra sig. Problematiken handlar inte bara om antalet murvlar utan i hög grad också om att en osäker arbetsmarknad riskerar att ge upphov till en osäker journalistik, en situation där journalister blir mer mottagliga för påtryckningar, mer redo att vara till lags, mer benägna att slarva. Kort och gott: den kollektiva osäkerheten kan i värsta fall tära på journalistskråets integritet.
Naturligtvis är detta något som inte bara gäller Svenskfinland. I Sverige, som har ett stort överutbud på journalister, har det förts en diskussion om hur nyutexaminerade journalister blir en del av det högutbildade prekariatet, och om den disciplinerande effekt själva osäkerheten kan ha. En frilanstillvaro med sporadiska journalistiska uppdrag varvade med extraknäck som informatör eller inom PR, är problematisk i termer av oberoende och samtidigt ett öde som blir vanligare.
Problematiken är mångfacetterad, men i dagens Svenskfinland är det nu ganska uppenbart att antalet huvudämnesstuderande vid Soc & koms journalistlinje borde minska rejält. Betydligt fiffigare vore att göra journalistik till en attraktiv biämneshelhet för hugade humanister och samhällsvetare. Och då journalistens arbetsmiljö blir kargare accentueras journalistutbildningens mission att diskutera de frågor som aldrig får ett uttömmande svar: Vilken är journalistens yrkesroll, uppdrag och etik? Varför finns vi?