Fiskodlingen siktar mot öppna havet
Vi äter mer fisk än någonsin förr, men i fyra fall av fem är filén på tallriken importerad. För att möta den stigande efterfrågan utvecklar den inhemska fiskodlingen nya metoder: större bassänger långt ute till havs och raffinerade cirkulationsanläggningar på land.
De finländska fiskodlingarnas rykte har förbättrats de senaste åren. Orsaken är klar: sedan början av 1990-talet har fiskodlingarnas miljöbelastning i Finska viken och Skärgårdshavet minskat med nästan 70 procent.
– Tack vare det arbete som gjorts för att reducera näringsutsläppen är den allmänna inställningen till fiskodling mer positiv än för tio år sedan. Fiskodlingen är inte längre samhällets spottkopp, säger Johan Åberg, ordförande för Finlands fiskodlarförbund.
Samtidigt har produktionsmängderna minskat betydligt. Utvecklingen i Finland går tvärt emot den globala trenden, som pekar på en explosionsartad ökning i de odlade fiskvolymerna. Det hänger i sin tur dels ihop med en ökad efterfrågan på fiskprodukter, dels med att de flesta ekonomiskt betydelsefulla vilda fiskbestånden är grovt överfiskade. I en ny rapport uppskattar Världsbanken att två tredjedelar av all matfisk som konsumeras år 2030 kommer att vara odlad.
"Skriande behov av mer fisk"
I Finland märks den växande aptiten på fisk som en ökad import. Av den fisk som konsumeras i dag är bara omkring 20 procent inhemsk. Handelsbalansen med fiskprodukter visar därför ett årligt minus på 350 miljoner euro.
– Det finns ett skriande behov av inhemsk fisk som den nuvarande odlingen inte klarar av att fylla. I och för sig är förhållandena i skärgår-den ypperliga – det skulle finnas förutsättningar för att odla 3–4 gånger så mycket fisk som vi gör i dag, säger Åberg.
När hållbara utvidgningsmöjligheter för den inhemska fiskodlingen diskuteras riktas blickarna mot den yttre skärgården. Nyligen godkände miljöminister Ville Niinistö (Gröna) och tidigare jord- och skogsbruksminister Jari Koskinen (Saml) en nationell plan med syftet att styra och centralisera framtida fiskodlingar till sådana öppna havsområden där det finns utrymme för tillväxt samtidigt som miljöbelastningen ska vara lättare att kontrollera.
– Många företag har flera små odlingar i inner- och mellanskärgår-den som skulle vinna på att flyttas längre ut och koncentreras till vissa utvalda områden. Det skulle minska körandet mellan de olika enheterna och späda ut näringsbelastningen över en större vattenmassa. Lokalt kan fiskodlingarna fortfarande vara en betydande källa till övergödning, säger Jari Setälä vid Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet som varit med om att utarbeta planen.
Storskaligare odling ute på öppna havet ställer helt andra krav på bassängernas tekniska duglighet.
– Vi har vinteris, stormar och sjögång som fordrar investeringar i till exempel betydligt starkare nät, mer robusta stommar och tyngre förankringssystem än dem som används i dag, säger Setälä.
Johan Åberg anser att odlingstillstånden i dag är för utspridda och välkomnar därför planen på mer koncentrerade enheter. I skärgårdshavet, där merparten av fiskodlingarna finns, ligger medelstorleken på 60 ton fisk per odling. I Sverige är motsvarande siffra 600 ton och i Norge talar man redan om miljontals kilo.
– Med mer centraliserade odlingar skulle man kunna införa ett datoriserat matningssystem med satellitkontakt till en server som kontrollerar fiskarnas tillväxt och den matmängd som behövs, och på det sättet minimera miljöbelastningen. Tekniken finns redan, men det är ofta en kostnadsfråga, säger Åberg.
Två riktningar
Det är framför allt vidareodlingen av matfisk, i praktiken större regnbågar, som enligt planen skulle koncentreras till större enheter längre ut. Uppfödningen av fiskyngel och mer udda arter går däremot i en helt annan riktning. Här ställs förhoppningarna till vattencirkulationsanläggningar uppe på torra land med egna syre- och reningssystem.
– Man kan säga att branschens långsiktiga investeringstrender har två huvudspår: det kommer att bli vanligare med större odlingar ute till havs, medan mindre fisk och vissa värdefulla arter, som röding, gös och stör odlas på land. I de landbaserade odlingarna kommer vi också att få en mångsidigare odling med fler arter, bedömer Åberg.
De landbaserade odlingarna har stora miljöfördelar, men kräver mycket energi. Man har därför experimenterat med modeller där industrins överloppsvärme tas till vara för att driva vattencirkulationen.
– Cirkulationsodlingarna ger bättre möjligheter att kontrollera vattenkvaliteten och utsläppen. Men i nuläget är tekniken för dyr för storskaligare produktion. Det kommer aldrig att gå att fylla befolkningens fiskbehov enbart med hjälp av landbaserade odlingar, menar Åberg.
– Det är i hög grad den norska laxen som bestämmer priset på vår odlade fisk, och då kan vi inte odla med en teknik som är dyrare än den som används i Norge. Att odla regnbåge på land är därför inte lönsamt, åtminstone inte i dagens läge, fortsätter han.
Storsatsning på Åland
Ändå är det just det man försöker sig på på Åland, där den första landbaserade kommersiella fiskodlingen, Fiskfabriken, ska invigas nästa år. Det är meningen att man ska odla regnbåge och också leverera yngel till den åländska fiskodlingsmarknaden. Projektet, som väntas kosta mellan 20 och 30 miljoner euro, finansieras av privata företag och av landskapet Åland.
– Fördelarna finns, men riskerna och kostnaderna är stora. Om det till exempel inträffar ett strömavbrott som stoppar vattencirkulationen för en längre tid kan hela fiskmängden stryka med, säger Setälä.
Johan Åberg skulle helst se fler odlingar i Finska viken.
– Det skulle finnas förutsättningar för närproduktion med ett bra konsumentunderlag i södra Finland. Dessutom skulle odlingarna kunna ge jobb i områden där industrin försvunnit, säger Åberg.