”Lär skolbarnen kompromissa”
Crisis Management Initiatives verksamhetsledare Tuija Talvitie vill införa förhandlingskunskap i skolorna, och också på arbetsplatser.
– Man talade om det i arabländerna efter den arabiska våren, men det här är ett globalt fenomen.
År 2000 grundade president Martti Ahtisaari Crisis Management Initiative, byrån som är specialiserat på konfliktlösning och fredsförhandlingar. I dag sysselsätter byrån runt 80 personer, hälften av dem i Finland, och är aktiv bland annat i krisen i Ukraina.
– CMI har varit i Ukraina i tre år, som en del av ett program för Svarta havsregionen. Så när konflikten eskalerade, hade vi kontakter på ort och ställe. För ett folk som ukrainarna, som plötsligt lever mitt i ett krig, är det svårt att veta hur man ska börja lösa konflikten, berättar Tuija Talvitie, som har varit verksamhetsledare för CMI sedan 2009.
Krisen i Ukraina har enligt Talvitie öppnat finländarnas ögon för att en konflikt kan blossa upp också nära oss.
– För första gången på länge har Finland en konflikt inpå huden. Efter Sovjetunionens fall ville många tro att hotet är röjt, men nu har vi ett grannland som är part i en eskalerande konflikt.
Förhandlingskunskap viktigt
På sistone har det varit mycket tal om brist på analys om konfliktzonerna, i synnerhet efter att utrikesminister Erkki Tuomioja gick ut i Helsingin Sanomat och kritiserade bland annat Utrikespolitiska institutet och Alexanderinstitutet.
– Det är viktigt att satsa på analysen. Ekonomin dikterar våra beslut för mycket.
Ingen kan lösa en konflikt ensam när spelets regler hela tiden ändras. Därför tycker Talvitie att förhandlingskunskap borde vara en grundkunskap hos alla.
– Det är lika viktigt som att kunna läsa. Att man lär sig kompromissa för det gemensamma bästa och får fram vinn-vinnsituationer.
Talvitie vill att man börjar lära ut förhandlingskunskap i skolorna, men det räcker inte att satsa bara på unga skolelever.
– Förhandlingskunskap borde införas som ett obligatoriskt läroämne. Men det borde inte läras ut bara i skolorna, utan också på arbetsplatserna.
Inofficiella förhandlingar
Oberoende aktörer, som just CMI, har en fördel i att de inte har politiska eller ekonomiska intressen, och är därför lättare för parterna i en konflikt att närma sig.
– När man sätter sig vid förhandlingsbordet förhandlar man inte längre. Det är de inofficiella samtalen som är de viktigaste. Bara där kan man prata om svåra saker.
Just för att ingen part ska tro att organisationen har några andra intressen än en fredlig lösning på konflikten, går man inte ut med några detaljer om pågående arbete. Men en grundprincip kan Talvitie berätta om: att det ofta hjälper om parterna får träffa människor från andra konfliktområden.
– Alla konflikter är olika, men det finns vissa grundprinciper som det är viktigt att diskutera kring.
Talvitie tror att situationen i Ukraina har öppnat våra ögon för att det finns krigs- och konfliktzoner nära oss.
– Också situationen i Norge, nu senast med terrorhotet över landet, är ett bra exempel på hur absurda situationer som kan uppstå var som helst.
Samtidigt hoppas hon att det här inte ska leda till att människor blir misstänksamma eller till exempel stämplar enskilda folkgrupper.
Mediernas ansvar
I dag kan en vanlig medborgare ta del av detaljerat material från konfliktzoner på ett helt annat sätt en tidigare, bland annat från konflikten mellan Israel och Palestina.
Även om sociala medier i princip är en positiv sak liksom det faktum att folk får en helt annan inblick i krigs- och konflikthärdar än tidigare, finns det också avigsidor med det hela.
– Det blir lätt så att folk drar förhastade slutsatser om läget och tar väldigt starkt ställning för eller emot en viss part. Här har medierna en väldigt viktig roll i att ge folk analys och en mer objektiv bild av läget i de olika konfliktzonerna. Men också användaren själv har ett stort ansvar i att inte förenkla eller banalisera händelser.
Inte bara medierna har ett stort ansvar, utan förstås också beslutsfattarna. Talvitie önskar att de skulle bli bättre på att förutse och förebygga konflikter.
– Det malaysiska passagerarplanets krasch i Ukraina borde ha fungerat som ett slags uppvaknande om att någonting måte göras och att vi måste ändra på strukturerna. Vi väntar ännu på att se vilka effekterna blir.