"Terrorist, skaffa dig ett riktigt jobb"
Dagliga glåpord är avigsidan av Lukas Rusks och Vilja Collianders arbete som medlemsvärvare för Greenpeace. Men det finns fördelar som väger upp: vässad argumentationsförmåga och bättre människokännedom.
– Greenpeace? Det är nu bara tjafs! hojtar en äldre kvinna i förbifarten när hon passerar Lukas Rusk och Vilja Colliander.
De står vid hörnet av Järnvägstorget och Brunnsgatan och försöker värva nya donatorer till organisationen.
– Det är sådant där man bara måste låta rinna av sig, annars kan man inte hålla på med det här jobbet, säger Rusk och besvarar kvinnans utbrott med ett leende.
Under sitt fem timmar långa arbetspass hälsar Rusk och Colliander på mellan 200 och 300 okända, slumpmässigt utvalda människor. Av dem stannar ett tiotal upp för en pratstund, som en eller två gånger per dag utmynnar i att personen skriver på för att stödja Greenpeace ekonomiskt.
– Greenpeace är mer krävande att marknadsföra än många andra organisationer. Många reagerar starkt på de direkta aktionerna, både för och emot. Den här sommaren har jag fört många diskussioner på gatan om Sini Saarela och kampanjen mot oljeborrningen i Arktis, säger Rusk.
Leverera eller få sparken
Medlemsvärvarna får en timlön som inte är beroende av hur många donationer de lyckas samla in. Men målet är att varje enskild värvare ska få två personer per dag att skriva på. Klarar man inte av den takten dröjer det inte länge innan man får se sig om efter ett nytt jobb.
– Men det är oftast så att folk själva väljer att sluta om det inte fungerar. Jag minns till exempel en flicka som sade upp sig redan efter en halv timme, säger Rusk.
Orsaken till att en del inte trivs länge på jobbet är att det är socialt krävande att gång på gång försöka nå ut till främlingar som skyndar förbi.
– Om man själv har en dålig dag är det ingen som stannar. Det känns tungt att bli ignorerad av hundratals människor en hel dag. De flesta är ganska artiga och säger att de inte hinner eller inte har råd, men man får också höra att man är en terrorist och att man borde skaffa sig ett riktigt jobb, säger Colliander.
– En gång var det en typ som spottade mig i ryggen. Det händer också att man får direkta våldshot. I sådana situationer måste man påminna sig om att det också finns många som tycker att Greenpeace gör ett verkligt bra jobb. Själv måste man också ha en ideologisk glöd för att tycka att det är värt ansträngningen, säger Rusk.
Medlemsvärvningen som kom i gång i Helsingfors i början av 2000-talet har också väckt irritation eftersom många ogillar att bli störda på gatan. Det här är en orsak till att organisationerna som samlar medel genom medlemsvärvning har delat upp staden sinsemellan och rör sig i olika områden enligt ett roterande schema, för att inte koncentrera alla värvare till samma kvarter.
"Alla borde pröva"
Just den här dagen har varken Colliander eller Rusk ännu fått napp i form av nya donationer. Men de vill ändå framhålla att jobbet har många positiva sidor.
– Alla borde jobba som medlemsvärvare åtminstone en gång. Man lär sig debattera, argumentera, läsa olika slags människor och kanalisera sin positiva energi, säger Colliander.
Kan ni uppleva att ni besvärar folk?
– Den tanken måste man utesluta, annars går det helt enkelt inte att göra det här jobbet. Om man tror att man är besvärlig börjar andra också uppleva en som besvärlig, säger Colliander.
– Jag trodde kanske först att man måste göra en cirkus av värvandet, men så är det inte alls. Folk vill inte ha en pajas, de vill höra om själva saken, fortsätter hon.
Hur väljer ni vem ni tar kontakt med?
– Det lönar sig inte att gå efter utseendet. Det fungerar bättre att söka ögonkontakt på långt håll och försöka nå ut till människor med själva sakfrågan.
– Jag brukar börja med att ställa en direkt fråga, till exempel: vad tycker du om oljeborrningen i Arktis? Också om det inte leder till en donation kan det bli en intressant diskussion där man också måste vara redo att ifrågasätta sina egna tankegångar, säger Rusk.