Minnesdagen präglas av konflikt
Tre år efter massakern på Utøya lider många överlevande fortfarande av psykisk ohälsa. Årets minnesdag färgas också av allt hårdare konflikter om hur nationen ska minnas.
Tiden direkt efter massakern på Utøya minns 22-åriga Ine Lindalen väldigt lite av. Många dagar är helt borta. Efter chocken kom rädslan. Och den sitter i: Hon blir fortfarande rädd varje gång det åskar.
– Nästan hela det första året var fullt av ångest. Jag bodde hemma hos mina föräldrar och när jag kom hem på kvällen vågade jag inte gå in i huset, för jag hade en idé om att det satt en man därinne som skulle döda mig. Men jag har fått väldigt bra hjälp av en psykiatrisjuksköterska. Jag kan tacka henne för att jag har det så bra i dag, säger Ine, som snart börjar sitt tredje år på högskolan i Oslo, där hon själv läser till sjuksköterska.
En dryg månad efter massakern uppvisade hälften av ungdomarna symtom på posttraumatisk stress och 70 procent led av ångest eller depression. Ett år senare var siffrorna 20 respektive 40 procent, berättar psykologen Tine Jensen som, tillsammans med sina forskarkollegor på Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumatisk stress, intervjuat 285 av ungdomarna.
– Det man kan säga är att det tar tid, lång tid, säger hon.
Splittrade stödgrupper
Händelsen – ett nationellt trauma – knöt samman offren, de anhöriga och hela Norge. De lokala stödgrupper som bildades efter 22 juli-händelserna blev en livboj för många. Men i dag är flera av dem splittrade.
Konflikten gäller om Arbeiderpartiets ungdomsförbund, AUF, ska få bygga upp sommarlägret på Utøya igen, vilket en del överlevande – däribland Ine – vill. Många anhöriga vill i stället att platsen ska förbli ett fredat område. Ine säger att stämningen i hennes stödgrupp är infekterad och att det tär på henne.
– På Facebook skriver de att det är respektlöst att använda ön igen. Men jag tror inte att det finns bättre sätt att hedra dem som dog än att komma tillbaka dit och fortsätta prata politik.
Att en människas värsta minnen är en nationell angelägenhet som många vill bearbeta med ceremonier, minnesmärken och debatter på ledarsidor kan vara tungt för de drabbade som påminns, men också vara hjälpsamt, säger Jensen.
– Erfarenheten tyder på att en kollektiv förståelse av vad som har hänt är hjälpsamt och att landet bryr sig och delar sorgen.