Vårnatten är mörk i Ramadi, i den ökända sunnitriangeln. Året är 2006 och infanterisergeant Andrew Padilla är på sin första kommendering i Irak. Den tidiga amerikanska euforin över en lyckad militäroperation har för länge sedan bytts ut mot terror, vägbomber och mi­sär. Den 21-årige Andrew tillhör en specialstyrka vars uppgift är att hitta, fånga eller döda högt uppsatta al-Qaida-medlemmar. I flera månader har Padilla sparkat in dörrar i nattliga räder, ofta med klent resultat. Den här gången blir det annorlunda. Tillsammans med en liten grupp kommandosoldater har Andrew följt en bil med misstänkta al-Qaidakrigare. Bilen har kommit till sitt sista stopp norr om staden, vid ett hus i utkanten av en åker. I huset finns bland annat syriska och egyptiska krigare.

– De bestämde sig för att storma ut ur huset med vapnen i högsta hugg, berättar Padillla när HBL träffar honom i Washington DC.

– Det är ett tveeggat svärd. Dels betyder det att vi kan skjuta dem och slipper släpa någon till fängelset, men å andra sida är de ute för att döda oss.

Padillas grupp har övertaget och mejar ner alla utom en krigare som gömmer sig bakom en rad av bilar bara några meter från Padilla. De amerikanska soldaterna har ingen aning om honom. En drönare spanar över huvuden på Padilla, men dess sensorer kan inte urskilja krigarens kroppsvärme från bilarnas motorer som fortfarande också utstrålar värme. Inte förrän en stridshund släpps loss för att snoka runt avslöjas den sista krigaren. Hunden attackerar och biter honom i armen innan han hinner använda sitt vapen och snabbt övermannas han av resten av soldaterna.

– al-Qaidakrigaren hade ett stormgevär med fulla magasin. Hade han stigit upp och börjat skjuta hade jag varit den första att stryka med.

– När jag insåg hur nära jag var att bli dödad, kändes det som om magen vände sig upp och ner.

Men när chocken avtog var Padilla exalterad.

– Det där var orsaken till att vi var i Irak. De sköt på oss, vi sköt tillbaka och överlevde, och det fanns en betydelse med det hela. Vi hittade vapen, självmordsvästar och dokumentering av lokala al-Qaidaceller. Det var rena rama guldgruvan.

Tacksamhetsskuld till USA
I dag är Andrew Padilla 30 år gammal, bosatt i Washington DC där han jobbar som militäranalytiker. Padillas familj kommer ursprungligen från Mexiko.

– Jag bär på en tacksamhetsskuld för de ekonomiska möjligheter vi fått i USA. I Mexiko hade vi inte haft dem. Irak var mitt sätt att återbetala skulden.

Sammanlagt kommenderades Padilla till Irak tre gånger. Varje kommendering varade sex månader. Den första i Ramadi var den tyngsta och farligaste.

– Oavsett när du begav dig ut på gatorna i Ramadi öppnade någon eld mot dig. Den ena dagen kom kulorna från en riktning, följande från en annan. Vi var på fiendemark.

Under sina sex månader i Ramadi deltog Padilla i ett åttiotal nattliga räder mot hus där man misstänkte att al-Qaidamedlemmar höll till. Det var ett farligt uppdrag men vid den tidpunkten tyckte Padilla att det fanns en mening med riskerna.

– Vi ansåg att al-Qaida måste bekämpas här och nu, annars flyttas striden någon annanstans.

När det var dags att åka hem från Padillas sista kommendering höll dåvarande Irakkommendören, general David Petraeus, ett tal till soldaterna. Padilla minns klart hur Petraeus berömde dem för att ha skapat förutsättningar för irakierna att komma samman och komma överens. För Padilla kändes orden bra att höra.

– Vi hade en känsla av att vi rott i land uppdraget. Vi, militären! Vi antog att alla nu skulle förena sig.

Stabilitet en avlägsen dröm
Men verkligheten blev inte som Padilla föreställde sig vid sin hemförlovning. Under de senaste veckorna har den väpnade islamistgrupperingen Isis (Islamiska staten i Irak och Syrien) genomfört en framgångsrik offensiv och intagit stora områden i norra och västra Irak. Städer som Mosul och Tikrit har fallit i islamisternas händer och Ramadi, där Padilla själv stred, är också i farozonen. Den enighet som Padilla och Petraeus hoppades på är obefintlig och senast nu har landets president Nuri al-Maliki blottats som en sekteristisk ledare med shiamuslimernas intressen för ögonen. Efter nästan 4 500 amerikanska dödsoffer, miljarder spenderade dollar och en våg av självmord bland veteraner med krigstrauma, är fred och stabilitet fortfarande en dröm i Irak. Många befarar till och med att landet faller sönder i olika delar.

– Det har varit bittert att svälja. Helst skulle jag bara skicka in stridsflyg och bomba skiten ur Isis. Gör vi inget så känns det som om våra uppoffringar inte var värda någonting alls, säger Padilla.

Men samtidigt inser han att det knappast skulle leda till önskat resultat och han vill inte heller offra mer pengar eller blod på Irak. Mot bakgrunden av det som hänt ångrar han hela kriget.

– Nej det var inte värt det. Inte alls. Jag skulle byta ut invasionen och de politiska förändringarna som följde när som helst mot de förlorade amerikanska liven. Speciellt mot bakgrunden av arabvåren, då alla i regionen själva började göra sig av med sina diktatorer. Vi kunde ha fått detta gratis. Irakierna kunde ha offrat sitt eget blod.