"Ingen kan tvingas till det här jobbet"
När Crista Hällfors vid årsskiftet tar över Storgårds i Lappträsk blir hon bonde på gården i elfte generationen. Gården drivs i dag av tre kvinnor.
Det doftar ladugård så fort vi stiger ur bilen efter att ha kört över stora sommargröna åkrar, där maskinerna är i full gång med att plasta in saftigt gräs i stora vita balar. Crista Hällfors i rosa keps, fleecejacka och snickarbyxor tar emot oss och lotsar oss in i den stora lösdriftsladugården där 65 mjölkande kor huserar.
Men först måste vi klä oss i vit skyddsdräkt och blå skoskydd.
- Ålder: 26.
- Bor: Harsböle, Lappträsk.
- Yrke: Agrolog, agronomstuderande, blivande bonde.
- Kor: Vackra djur med personlighet.
- Landsbygden: Skall hållas levande. Bästa platsen att bo och leva på, men förstå att resa bort emellanåt.
- Hobby: God mat i goda vänners lag, jakt, snowboarding.
- Jag med några ord: En evig drömmare.
– Man har hittat ehec-bakterien i avföringen från våra kor, så därför är det viktigt med de här skyddsåtgärderna. Förut sålde vi ganska mycket obehandlad mjölk till kunder, men det kan vi inte göra längre, trots att den här bakterien inte hittats i mjölken, säger Hällfors.
Korna som får röra sig fritt slukar i sig ensilage från foderbordet. Det kör Hällfors in med en liten traktor. Allt som odlas på gården, 60 hektar korn och 70 hektar vall går åt till korna.
Kalvarna och kvigorna är ute på bete, liksom gårdens 25 får och lamm, medan de mjölkande korna får hålla sig inomhus i den stora ladugården med genomskinligt tak som släpper in mycket ljus.
Roboten mjölkar
Numera är lantbruket i hög grad teknologiserat. Mjölkningen sköts av en robot sedan 2008.
– Det är den bästa maskinen på gården efter kaffekokaren, säger Crista Hällfors mamma Henrika Husberg, som tills vidare har huvudansvaret här.
Tack vare roboten har mjölkmängderna ökat. Korna mjölkas i medeltal 2,7 gånger per dygn nu, mot två tidigare. De kan gå till roboten dygnet runt.
Mjölkningen går till så att när kon känner sig mjölkstinn, eller tycker att det skulle smaka med lite rybskross, går hon in genom porten till mjölkningsroboten och ställer sig bredbent över en våg. Robotarmen kommer fram, söker med hjälp av laser upp kons juver, tvättar det med små borstar och suger fast mjölkningsapparaten vid de fyra spenarna. Samtidigt häller den i lite godis framför kon som förnöjt mumsar i sig krosset. När mjölkningen är klar, tas sugkopparna bort och porten öppnas. Ofta står korna i kö för att komma till roboten. Roboten märker om en ko kommer till maskinen för ofta. Då öppnas porten direkt och kon får vänta tills mjölken har runnit till lite mer.
Hela proceduren registreras av en dator, som skickar ett meddelande till en mobiltelefon om något går snett.
– Det här betyder inte längre sovmorgnar. Klockan ringer fortfarande halv sex. Men arbetets karaktär har förändrats. Det är inte så fysiskt krävande som när vi hade en mjölkstation, men vi måste fortfarande mocka ut all skit och köra in maten. På grund av att det blivit så tekniskt måste någon av oss hela tiden vara i närheten av ladugården, säger Hällfors.
Självklart val
Crista Hällfors har alltid vetat att hon vill jobba på gården. Först läste hon sig till agrolog och nu studerar hon lantbruksekonomi på agroforstvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet.
– Jag har lärt mig mycket nytt då jag varit på praktik både utomlands och i hemlandet. Det är alltid bra att se att det finns olika sätt man kan göra saker på. Också den teoretiska delen har jag nytta av. Folk har undrat varför jag inte studerat husdjurslära, men det kan jag redan. Däremot är det bra att kunna ekonomi, eftersom det är fråga om stora investeringar då man köper nya maskiner och man måste räkna ut om det faktiskt lönar sig på sikt eller inte.
Samarbete lönar sig också.
– Vår granne har tjuruppfödning och vi säljer våra tjurkalvar till honom, vi har också maskiner gemensamt.
Hon känner ingen press hemifrån på att ta över gården.
– Absolut inte. Den här livsstilen är så speciell att ingen kan tvingas att välja den. Det är inget nio till fem-jobb. Här finns alltid något att göra, men det är fritt och jag kan göra det i min egen ordning. Dessutom trivs jag med djur och kan handskas med dem.
Ny namnskylt
Att Henrika Husberg varit en god förebild står klart.
– Jag vill tro att det numera inte är någon skillnad om det är sonen eller dottern som tar över gården. En stor del av lantbruksstuderandena är i dag kvinnor, men alla har ju inte en hemgård. Men när min mamma tog över gården 1985 var det många som höjde på ögonbrynen och undrade hur det skulle gå, säger Hällfors.
Själv har hon inga problem med att byta ett traktorhjul. Om det blir problem med motorerna kallar hon på utomstående hjälp. Hela gården sköts av tre kvinnor. Henrika Husberg och Crista Hällfors har en anställd som hjälper till på gården – det är Sonja Lustig. Skogen på 300 hektar tas om hand av skogsreviret. Crista Hällfors bror Christoffer bor i Vasa, men han kände inte för att ta över.
– Min mamma har utvecklat den här gården mycket. Om hon inte hade gjort det så skulle jag i dag stå inför valet att eventuellt sluta helt och hållet. Själv funderar jag nu på att utöka fårhållningen och när EU-stöden minskar, vilket de kommer att göra, kan det bli aktuellt att öka antalet kor. Men då får jag lov att bygga ut ladugården.
Hällfors har inte tänkt gå över till att bli ekobonde.
– Nej, för att lyckas måste man tro på eko och verkligen vilja det. Det gör man inte bara för imagens skull.
Stängda dörrar
Förr var Storgårds en öppen gård dit turister fick komma och titta. Men på grund av ehec-bakterien går det inte längre.
– Men jag hoppas att det blir möjligt igen. Det skulle vara så viktigt för folk och i synnerhet barn, att veta hur mjölk och kött produceras, säger Crista Hällfors.
Själv slaktar hon några får på hösten.
– Inte för att jag tycker att det är roligt, men jag tycker att det är etiskt viktigt att jag själv kan ta hand om slakten på djur jag äter.
Även om största delen av Hällfors tid går åt till arbete hinner 26-årigen också vara ordförande för Harsböle-Labby ungdomsförening.
– Det finns omkring 80 hushåll i bygden och vi är relativt aktiva. I brist på ungdomar försöker vi hitta på aktiviteter för alla åldrar.
Vid årsskiftet byts skylten på ladugården. Då kommer det att stå Kickans i stället för Henrikas.
– Vi har diskuterat det. Det är viktigt att det är en som bestämmer, så det inte blir någon maktkamp, inte för att vi har haft några problem med det. Då blir jag företagaren och mamma blir anställd, säger Crista Hällfors.