Mamma pendlar mellan hopp och förtvivlan
Sorgen och oron blir inte mindre av att problemet är gammalt. Här är en mammas berättelse om den spelberoende sonen.
Hon har gett sitt allt, gjort allt som en mamma rimligtvis kan göra för sin son. Hon lever sedan många år på en blygsam pension och sonen har fyllt 45 och borde reda sig själv. Ändå är det hon som ställer upp och skaffar bostad, betalar hyran, ordnar med skuldsanering och sköter avbetalningarna och letar fram alternativ till vårdmöjligheter.
– Men när ingenting hjälper. Sjukdomen är lömsk, för ett begär och beroende som ingen tycks rå på är ingenting annat än en sjukdom. På samma sätt som folk är beroende av alkohol eller droger, säger hon.
Hon är bosatt i Sverige och den här gången i slutet av maj har hon kommit för att ställa sonen mot väggen, få honom att acceptera att frivillig vård är det enda alternativet att bryta den onda cirkeln. I bagaget har hon köttbullar och aprikoser. Hon vill inte hälsa på utan någon förning, väl medveten om att sonen slarvar med maten för att precis alla pengar går till att spela. Hon vet inte riktigt vad han spelar, men han står inte vid en enarmad bandit i någon spelsal utan sitter ensam hemma vid datorn och lägger ut pengarna.
Skam, sorg och oro
Rösten stockar sig och förtvivlan speglar sig i de trötta ögonen. Sonens spelberoende är inte längre någonting nytt, men sorgen och oron blir inte mindre för det. Och skammen, som båda dras med. Hon för att hon inte kunde förutse problemen i tid, han för att han innerst inne vet att spelberoendet bara leder åt ett håll, käpprätt åt helvete med en accelererande skuldspiral och ännu hopplösare utsikter att reda upp privatekonomin.
– En drivkraft är den där tron på att kamma hem den stora megapotten som kvittar alla skulder. Men han har vunnit och ändå inte slutat. Jag tror mest att beroendet beror på den kick som spänningen ger.
Skammen svider och hon vill inte ställa upp med vare sig namn eller bild men berättelsen vill hon förmedla, kanske i hopp om att någon annan mamma ska känna igen symtomen och ta tag i problemet innan det är för sent. Fast efter det senaste besöket, med köttbullar och aprikoser i bagaget, lovar sonen bot och bättring. Han går med på att hans lön från jobbet som taxichaufför går direkt till mammans konto så att hon sköter om hyra och skuldsaneringsprogram. Det är ändå inte första gången hon har hört löften om bot och bättring.
– Jag vill så gärna tro, jag vill så gärna hoppas att den här gången är annorlunda. Den ständigt malande oron är oerhört tung, och min make med hjärtproblem lider med mig. Han har inte en aning om hur mycket pengar jag har lagt ut på att hjälpa pojken. Det handlar om tusentals euro som jag egentligen inte har råd med.
Maken är inte far till sonen, och själv ser hon skilsmässan för några decennier sedan som en bidragande orsak till sonens olycka. Den äldre sonen, brodern, har inte problem. Brodern är enligt modern rena rama motsatsen, sparsam och skötsam och till 110 procent ärlig.
– Den yngre var en glad spelevink som liten pojke, vi hade hus och jobb men vårt äktenskap höll inte och vi skildes. Jag flyttade till Sverige och pojkarna stannade med sin far. Så blev min nya man erbjuden jobb i USA och den yngre av mina pojkar följde med men återvände hem efter ett år. Så dog pojkarnas pappa oväntat.
De ärvde huset och bodde tillsammans billigt i ett skuldfritt hem i Finland, modern i Sverige. I något skede väcktes den yngres passion för it, datorer och spel, men några varningsklockor ringde inte, och kanske det inte ens fanns anledning att oroa sig då.
– Många år senare då pojkarna sålt huset och skaffat var sitt hem och jag hälsade på hos den yngre upptäckte jag en trave oöppnad post, inklusive räkningar. Jag frågade men fick bara vaga svar och så gick flera år då han körde taxi och av allt att döma spelade. Han hade flickvän men det ändrade inte någonting. Till slut brast allt, det visade sig att utmätningsmannen utmätte det mesta, och till råga på allt behövde sonen en bypassoperation.
Modern lyckades skaffa en bostadsrätt i sitt namn och med sonen som hyresgäst. På tre år har han betalat hyran på 500 euro i månaden två gånger, alla andra gånger har hans mamma lagt ut. I samma veva ordnade hon med skuldsanering, och sonen var med på noterna, jobbade och betalade av på skulden. Men speldjävulen hade inte släppt greppet.
Tidvis vill han inte svara på mammans samtal och försvinner, vilket gör henne galen av oro, tidvis lovar han bot och bättring.
– Han är en god människa och skulle aldrig göra någon illa. Det gemensamma rådet alla ger mig är att sluta betala. Men en morsa är alltid en morsa.