En av de tre blir boss i Finland
Det är ingen stor skillnad mellan Paula Risikko, Alexander Stubb och Jan Vapaavuori, de tre kandidaterna för ordförandeposten i Samlingspartiet. Kampen mellan dem är hård , vem som avgår med segern klarnar på lördag.
Mindre buller om Nato och mer liv om människornas vardag. Så skulle Samlingspartiet styras med Paula Risikko vid rodret.
Samlingspartiet marknadsför sig som partiet som lyssnar, men nu har det mest handlat om att berätta om obehagliga beslut som regeringen har fattat. Paula Risikko tror att partiet med henne vid rodret åter skulle bli bättre på att lyssna på vad vanligt folk i allmänhet och partiets gräsrötter i synnerhet anser.
– Det låter som en kliché, men politiken måste ha vanliga människors liv som utgångspunkt. Vi måste lyssna på sakkunskapen ute på fältet. Våra medlemmar måste få vara med och bedöma vad besluten innebär i människors vardag.
Medtävlarna i ordföranderacet är män från huvudstadsregionen och Risikko betonar gärna att hennes bakgrund är helt annorlunda.
– När man kommer från bygden har man en annan synvinkel på politiken. Och för oss kvinnor är det typiskt att vi ser på saker utifrån den enskilda människans vardag.
Risikko har betecknats som den mest värdekonservativa av de tre. Det syns bland annat i inställningen till den jämlika äktenskapslagen
– För mig handlar adoption inte om föräldrars rätt att få ett barn utan ett barns rätt att få föräldrar. Jag stöder adoptionsrätt inom parförhållandet men inte yttre adoption. Det kan påverka våra internationella adoptionsköer.
Risikko ser ingen orsak att avskaffa den obligatoriska skolsvenskan men är öppen för experiment med tvåspråkiga skolor.
– Om båda parter i en region vill samarbeta kunde de till exempel komma överens om att vara under samma tak och samsas om vissa resurser, som redskap och utrymmen. Klasserna ska inte blandas ihop men i vissa ämnen, typ konstämnen, kunde man ha gemensamma element.
Med Risikko som statsminister skulle regeringens spar- och strukturpaket inte öppnas. Om de ekonomiska experterna ger grönt ljus skulle hon ändå tillåta små justeringar i fördelningen av pengar som fås in när statsegendom säljs ut så att satsningarna på tillväxt skulle öka.
– Dessutom har vi nu en så allvarlig situation att vi behöver ett nytt tillväxtprogram. Vi bör skriva in i regeringsprogrammet att ett nytt tillväxtprogram ska beredas i budgetförhandlingarna i augusti.
Risikko är en försiktig general i sin inställning till Nato.
– Jag motsätter mig inte Nato men innan vi ansöker om medlemskap bör det finnas politisk konsensus och ett brett stöd bland medborgarna. Vi bör också göra en bedömning av nyttan av ett medlemskap.
Hon konstaterar att man inte ens vet om Finland skulle duga för Nato.
– Också det måste utredas. Vi har inte analyserat det här tillräckligt. Klart är ändå att EU-samarbetet inte räcker. Om det blir krig vet man inte vilket land som erbjuder vad.
Alexander Stubb ser samlingspartiets ordförandeval som ett personval snarare än som ett linjeval. Sig själv betecknar han som den mest internationella i trion.
Europa- och utrikeshandelsminister Alexander Stubb vill införa ett nytt sätt att leda om han väljs till Samlingspartiets ordförande – och därmed statsminister.
– I politiken finns för många som skäller på varandra, inte söker lösningar, går till personligheter och som politiserar enkla frågor. Jag hoppas att jag skulle kunna leda genom att visa exempel, ta ansvar och genom att vara positiv.
Om Stubb blir ordförande är ett av målen att lyfta partiet till en seger i valet 2015, och därefter köra en mer "samlingspartistisk politik". Som statsminister skulle han sätta fokus på tillväxt och sysselsättning, men säger att det inte är staten och regeringen som är nyckeln här.
– Tillväxten kommer från arbetare, företagare och företag. Men det borde vara lättare att sysselsätta folk. Därför borde vi minska beskattningen på arbete och sänka den allmänna skattenivån. Men vår ekonomi är naturligtvis mycket beroende av den internationella marknaden.
Han tror inte på några radikala förändringar i de förestående omförhandlingarna av regeringsprogrammet. Över huvud taget, säger han, handlar tiden fram till nästa val mer om implementering än om visioner. Någon risk för att strukturpaketet rivs upp ser han inte.
– Vi måste ha en stabil makroekonomi och kan inte börja ändra beslut som gjorts för några månader sedan och som alla regeringspartier godkänt.
Stubbs inställning till tvåspråkiga skolor torde vara känd; det var han som härom veckan pekade ut den Taxellska paradoxen som förlegad.
– Vi borde ha fler tvåspråkiga skolor, men jag är mycket liberal vad gäller hur de ska se ut. Språkundervisningen borde inledas redan i första klassen, och valbarheten kunde komma vid sjätte klassen. Får vi en naturlig tvåspråkighet i detta land så tror jag inte att vi har några språkproblem, och jag tror att det är dit vi är på väg.
Han anser att nästa regering ska söka medlemskap i Nato.
– För att det ska ske måste regeringen och presidenten, och helst de stora partierna stå bakom ett medlemskap. Så också en majoritet av befolkningen. Om politikerna är för ett medlemskap får vi i gång en ordentlig debatt och då är det många som ändrar åsikt.
Stubb var den första riksdagsledamoten och ministern som undertecknade lagförslaget om jämlik äktenskapslag.
– För mig är det en symbolisk och juridisk fråga, samt en fråga om mänskliga rättigheter och därtill en signal om att vi är ett modernt nordiskt land.
Jan Vapaavuori. Han säger sig vara realist. Realismen gäller för statsfinanserna, för politiska förhandlingar och för möjligheten att driva ett medlemskap i militäralliansen Nato.
Det finns inga stora skillnader mellan kandidaterna till Samlingspartiets ordförandepost, anser Jan Vapaavuori.
– Det är främst betoningar som skiljer oss åt, men det är viktigt vad man betonar, säger Vapaavuori.
Hans prioritet är den ekonomiska politiken, sunda statsfinanser och strukturella åtgärder.
Den som blir ordförande för Samlingspartiet får försmak av regeringsförhandlingar i höst, när de ska föras i miniformat. Men Jan Vapaavuori ser inga möjligheter att riva upp vare sig rambeslut eller sparåtgärder.
– Vi lever i en svår ekonomisk situation, där det är svårt att få i gång tillväxten. Det går inte att introducera något väldigt nytt. På sikt är den enda möjliga strategin att satsa på utbildning, forskning, utveckling och innovationer.
Det innebär att de stora linjerna ska hålla, även om regeringen nyss bytt finansminister och snart byter statsminister.
– Den nya regeringen sitter inte länge, den viktigaste uppgiften är att köra de beslut om ramar och strukturer som redan har fattats i hamn.
Samtidigt är han ändå villig att diskutera åtgärder för att förbättra sysselsättning och få fart på tillväxten. Vid förhandlingar är det en realitet att alla måste få någonting, speciellt en ny finansminister med en stark vilja.
– Men det är farligt att riva upp sparbesluten. River man upp ett blir det snabbt två, tre och fyra upprivna beslut. Det är också att minnas att det här knappast är våra sista sparbeslut.
Ja, svarar Vapaavuori då ett medlemskap i Nato kommer på tal. Men i det här internationella säkerhetspolitiska läget ser han inte att det är realistiskt att driva frågan.
Frågan kommer in i nästa regeringsprogram bara om något annat stort parti byter åsikt, tror Vapaavuori.
Obligatorisk skolsvenska är något Jan Vapaavuori, med svenskspråkig mor, säger sig alltid ha förespråkat. Men han funderar på om den inte håller på att mista sin legitimitet.
– I stället för en diskussion där man säger ja eller nej kanske man borde försöka påverka attityderna hos unga.
Vapaavuori säger sig vara öppen för olika försök med tvåspråkiga skolor. Undervisningen ska självklart ske i olika grupper på vars och ens modersmål, men en del ämnen kunde man ha tillsammans och de unga kunde umgås på rasterna. När det gäller hurudana skolorna kunde vara är det bara kreativiteten som sätter gräns.
En jämlik äktenskapslag är Vapaavuori också positivt inställd till. Det har med vars och ens rättigheter att göra, tycker han.
– Men det är ingen fråga jag brinner för.