Ätstörningar kastar skugga över idrottsvärlden
Då kroppen är arbetsredskapet och styr såväl karriär som inkomst ökar risken att insjukna i ätstörningar. I vissa grenar uppskattas upp till fyrtio procent lida av ätstörningar. Ändå talar få öppet om det.
För stor för att vara balettdansare. Det fick Lilli Dahlberg, 20 år, höra ofta. Men som en normalviktig, sportig och hälsosam ung kvinna, dessutom med en pappa som läkare, ville hon inte anpassa sig efter kraven. Efter att i tretton år ha satsat på baletten och medverkat i stora uppsättningar som Törnrosa, Snödrottningen och Skönheten och odjuret klev hon av scenen för gott.
– Det började redan då jag hade audition. Min blivande chef undrade om det ens fanns en dräkt som var tillräckligt stor för mig. Jag har alltid vetat att jag inte har den kroppsform som de vill ha.
Den här typen av kommentarer känns absurda då man ser den smala, vältränade unga kvinnan med en kropp många bara kan drömma om.
– Jag kände mig ofta stor då jag tränade med de andra dansarna. Jag slutade för jag vill inte att mitt arbete tar över hela mitt liv.
För de flesta som dansar balett professionellt är det en passion. Samtidigt är konkurrensen hård, och enligt Dahlberg kan det lätt bli så att de unga dansarna gör vad som helst för att få förnyat kontrakt eller för att få bättre roller. Hon har bekanta som lidit av anorexi och som velat bli friska och äta normalt, men då de sedan gått upp i vikt fått kommentarer om att de såg bättre ut innan.
– Själv tror jag att nästan varannan ung balettdansös lider av, om inte direkt anorexi eller någon annan ätstörning, så ett ångestladdat förhållande till ätande.
Under sin balettid mötte Dahlberg oroväckande attityder till mat. Både i Finland och i Hamburg, där hon dansade i tre år, har hon träffat många med ätstörningar eller hälsoproblem orsakade av ätstörningar.
– Många har benskörhet eller i värsta fall osteoporos och man vet ju att en 20-åring med det inte är helt normalt.
Det finns flera inhemska studier som pekar på ett samband mellan anorexi och balettvärlden. Men det betyder inte att alla som dansar balett får sjukdomen, eller att arbetsgivaren ens vill ha ohälsosamt smala dansare.
– Balett är en estetisk gren så klart att det finns vissa krav. Men trådsmala dansare är inte det vi söker. Samtidigt får man inte vara för tung, trots allt står ju balettdansaren på sina tår. Har man en bred höft eller större byst måste man vara extra noggrann med vikten och maten, säger Kenneth Greve, konstnärlig ledare för Nationalbaletten.
Alla är byggda på olika sätt och en del får kämpa hårdare för att hålla kroppen i balettform. Även om man är mån om att poängtera att det handlar om en livsstil, inte dieter, och har kostrådgivare för dansarna är Greve medveten om riskerna.
– Den stora faran är då någon är ute efter ett snabbfix eller är villiga att fuska sig fram till förändringar för att de känner sig pressade eller tvingade att se ut på ett visst sätt, säger Greve.
Enligt Greve är ätstörningar något man inom baletten är medveten om och försöker vara öppen med. Ändå visar forskning som gjorts att många dansare upplever att ämnet är tabubelagt. Balett är inget undantag. Ätstörningar i idrottsvärlden är vanligare än många tror. Fokus och press på extrem hälsa och fysisk form kan paradoxalt nog öka risken för att insjukna.
Estetiska grenar är mest utsatta, såsom konståkning, redskapsgymnastik eller simning. Enligt en norsk undersökning lider upp till fyrtio procent av de kvinnor som utövar den här typen av grenar av ätstörningar.
– Tyvärr gäller problemet också uthållighetsgrenar – och alla grenar där lätthet är till nytta. Hit hör till exempel tresteg, backhoppning och längdhopp, säger Harri Hakkarainen, överläkare i Finlands Olympiska kommitté.
Vägning och mätning av fettprocent framför publik kan till exempel skapa ångest hos en del idrottare. I en del gruppgrenar framförs kroppskritiken dessutom framför resten av laget. Nu reagerar både ätstörningskliniker och ansvariga för utbildningsprogram för tränare.
– Vi har till exempel diskuterat behovet av att sammanställa ett infopaket som ska delas ut till tränare. Ätstörningar inom idrottsvärldens estetiska grenar verkar vara ett växande problem, säger kommunikationsansvariga på ätstörningsförbundet Syömishäiriöliitto Tea Viljanen.
Kirsi Hämäläinen tränarutbildningsexpert vid Finlands Olympiska kommitté efterlyser en mer öppen diskussionskultur. Både mellan idrottare och tränare och idrottarkolleger emellan.
– Det är enormt viktigt. Många ätstörningar syns inte utåt och kan gå oupptäckta inom familjen. Om man är oroad över sin lagkamrat är det viktigt att tala om det, säger Hämäläinen.
Varje gren har inbyggda koder för hur idealidrottaren i den grenen ska se ut, vare sig det medges eller inte. Den egna grenens elitstjärnor fungerar som förebilder för unga aspirerande idrottare och det de gör och säger har stor betydelse.
– Också den egna tränaren kan vara någon man verkligen idoliserar och ser upp till. Därför är det extra viktigt vad tränaren säger och hur det görs. Små, tanklösa kommentarer kan få stora konsekvenser.
Även om det inte gallrar bort alla problem är rätt utbildning viktigt. Det här gäller särskilt för tränare som antingen arbetar med ungdomar, inom estetiska grenar eller grenar där vikten granskas noga.
I dag bor Dahlberg i Stockholm och studerar till flygvärdinna. Hon är övertygad om att hon fattade ett bra beslut.
– Det känns bra. Jag behövde komma bort från den världen. Och det att jag slutat dansa professionellt betyder ju inte att jag måste sluta dansa helt och hållet.