Skeptiker och radikala dundrade in i EU
Brittiska UKIP kräver att hela Europa lämnar EU. Det tyska nynazistpartiet har ett vitt Europa på sin kravlista. Europas högerpopulister är en brokig skara och oklart är hur parlamentets arbete påverkas.
Det blev jordskredsseger i många länder, mindre framsteg i andra och på sina håll gick det inte så bra. Bilden av högerpopulisters och extremisters valframgång i Europaparlamentsvalet är inte entydig.
En enstaka parlamentariker gör ingen vår, så parlamentets arbete påverkas mest av hur populister och extremister klarade sig i de största medlemsländerna.
Franska Front National med 25 mandat och brittiska Självständighetspartiet UKIP med 24 lämnade konservativa och socialdemokrater bakom sig och blev störst i respektive land.
I det största medlemslandet Tyskland, däremot, lyckades Alternative für Deutschland som väntat ta sig in i parlamentet, men sju mandat är småpotatis jämfört med kristdemokraternas och socialdemokraternas mandatskörd.
– Vi ser väldigt olika resultat. I de flesta medlemsländer blev det ingen högerpopulistisk skräll. De gjorde väldigt bra ifrån sig till exempel i Frankrike, Storbritannien, Danmark och Sverige, men på andra håll är resultatet ganska "normalt", menar Pekka Nurminen, chef för Europaparlamentets informationsbyrå i Helsingfors.
Mestadels sansat
Extrema partier finns också på vänsterkanten, men Nurminen påpekar att en stor majoritet av parlamentarikerna representerar mer sansade åsikter.
– Över 550 kan räknas som mainstream, så parlamentets arbete kommer inte att paralyseras. De andra tvingas ändå stärka samarbetet sinsemellan för att kunna främja en konstruktiv EU-politik. De måste också justera sin politik så att den blir mindre inriktad på fördjupad integration. Det blir mindre snack för federalism nu.
Nurminen bedömer att valresultatet varierar kraftigt från land till land för att nationella omständigheter spelade en avgörande roll för hur folk röstade. Nation eller omständigheter gör också att populistpartierna är synnerligen olika.
Partier som UKIP fokuserar på allmän EU-kritik.
– Jag vill inte bara att Storbritannien ska lämna Europeiska unionen, jag vill att Europa lämnar Europeiska unionen har UKIP-ledaren Nigel Farage sagt.
Ren rasism representerar till exempel det tyska nynazistpartiets Udo Voigt.
– Europa är kontinenten för vita människor och så skall det vara, har han sagt.
– Höger om den största gruppen, konservativa EPP, har vi andra konservativa partier organiserade i gruppen ECR, som de brittiska konservativa. De är antifederalistiska men inte hårda EU-motståndare. Så har vi partierna i euroskeptiska EFD, där UKIP och Sannfinländarna nu finns, så har vi ytterhögern med Front National och nu också många andra som vi inte vet vart de tänker höra, räknar Nurminen upp.
Olikheter finns också inom Norden. Dansk Folkeparti, som gjorde ett fenomenalt val, och Sannfinländarna, som fördubblade mandaten, kommer synnerligen bra överens. Sverigedemokraterna, som nu gjorde entré i parlamentet, skulle gärna samarbeta med de två men kärleken är obesvarad.
Det blir ingen lätt match för partierna att organisera sig.
– Det kommer att uppstå minst tre, möjligen fyra grupper höger om EPP, tror Nurminen.
Omöjligt samarbeta?
Teija Tiilikainen, chef för Utrikespolitiska institutet, menar att oerhört mycket beror på vilka parlamentsgrupper som bildas.
– Kan de över huvud taget samarbeta? Front Nationals Marine Le Pen försökte inför valet bädda för samarbete med likasinnade i Holland och Österrike, men osäkert är hur det blir.
Också UKIP:s samarbetspartners är i vågskålen när Italienska Lega Nord väntas lämna EFD. Ingen vet heller vad Beppe Grillos parti tänker ta sig till. Tiilikainen påpekar att UKIP har friat till David Camerons konservativa, vilket var otänkbart för inte länge sedan. Att Cameron förhåller sig avogt är ett faktum bara just nu. I det här läget försöker Sannfinländarna hålla tungan rätt i mun för att maximera sina två parlamentarikers inflytande.
Tiilikainen konstaterar att Europaparlamentsvalet bara är en etapp på högerpopulisternas väg.
– De vill främst påverka politiken i det egna landet. Men av betydelse är förstås också att man påverkar attitydklimatet i Europa.