När varje vanlig vardag är det finaste som finns
Hon lyser av livslust, av glädjen att få njuta av den vanliga vardagen. Magcancern har gett ett nytt perspektiv på livet, och Maarit Feldt-Ranta säger med genuin uppriktighet att hon tror att sjukdomen gjorde henne till en bättre människa.
De senaste tio åren har varit turbulenta för 46-åriga Maarit Feldt-Ranta, inte bara för att hon fostrat tre barn, fungerat som SDP:s partisekreterare, ministermedarbetare och ledamot i riksdagen utan också för att hon har skilt sig, mött en ny kärlek och som socker på bottnen, fått uppleva lyckan att bli mormor. Lilla Melissa, ett och ett halvt år, är mormors ögonsten, och ringer ofta upp för att säga mommo, mommo, mommo. Många fler ord kan hon ännu inte.
Men fram för allt rubbade cancern allting, en elak magcancer som nästan däckade henne redan första gången 2009 och som slog till på nytt i november 2013. I november med sådan kraft att hon opererades på en fredag, bara tre dagar efter beskedet om återfall.
Och ändå sitter hon där och utstrålar lugn och harmoni, och sådan innerlig livsglädje som bara en människa som kämpat mot döden alstrar.
– Fast mamma sade alltid: Inser du hur lycklig du är när du alltid är på gott humör.
”Karisbo i själ och hjärta”
Vi träffas på Johan & Nyström, ett urbant kafé med lagom rörigt stuk, raffigt ruffig inredning och smakrikt kaffe som bryggs med omsorg och inte i all hast. Det ligger i det gamla rödtegelmagasinet vid Kanalkajen på Skatudden i Helsingfors.
Det är här på Skatudden som hennes älskade särbo har sin bostad och det är här som Maarit Feldt-Ranta har vilat upp efter operationen i november och den långa, nästan outhärdliga cytostatikabehandlingen. Strålbehandling var i den här omgången av cancervård inget alternativ. Hon fick redan sitt livs stråldoser föregående gång.
– Ingen ska tro att jag har lämnat Karis. Jag är Karisbo och västnylänning i själ och hjärta, och mitt hem finns där. Min minsting Kalle bor hemma, han är tillräckligt gammal för att reda sig själv, och håller dessutom lite ordning på huset. Men tack vare det korta avståndet mellan Skatudden och sjukhuset har jag sparat på krafterna.
Feldt-Ranta sticker inte under stol att beskedet om att den lömska sjukdomen har upprepat sig kändes grymt, och att cytostatikabehandlingen har varit synnerligen tärande.
– Jag fick behandling var tredje vecka. Efter de första gångerna repade jag mig relativt snabbt men sedan tynade orken. I något skede klarade jag bokstavligen ingenting alls, bara låg i sängen. Men sedan den sista behandlingen, som jag fick inför första maj, har jag mått bättre och blivit starkare.
Visserligen en dag i sänder. Det är inte ens två veckor sedan jag åkte första gången ensam i spårvagnen från Skatudden till sjukhuset i Mejlans.
Har lärt sig lyssna
Effekten och sviterna av behandlingen sitter kvar, hon har tappat håret och döljer det med en snyggt lindad svart duk, ögonen är aningen svullna och i synnerhet ljuskänsliga. På händerna bär hon vita bomullshandskar.
– Jag håller på att tappa naglarna och det gör ont.
Maarit Feldt-Ranta har förmågan att berätta utan att dramatisera, att tala rakt på sak utan att fika efter medömkan. Och så kan hon skratta åt sig själv.
– Sjukdomen har lärt mig att lyssna. Jag ska erkänna att förr lyssnade jag inte, jag bara pratade på. I dag är jag lyhörd och lyssnar, och tänker till och med att: jaha, man kan naturligtvis också resonera på det viset. Det är som om sjukdomen breddar och fördjupar insikten om betydelsen av att respektera andra människor.
När Maarit Feldt-Ranta drabbades första gången 2009 var det oron för tonårsbarnen som präglade sorgen. Hur ska de klara ruljangsen i vardagen utan sin mamma? I dag är de vuxna, och har varit den bästa stöttepelare en mamma kan ha.
– Inte en gång har barnen klagat att de har det kämpigt utan de har orkat stödja mig på alla sätt. Det är tufft för en mamma att inse att barnen har gått genom ”huisigt” hemska perioder.
Feldt-Ranta skattar högt sin lycka att ha ett nätverk av familj och vänner omkring sig när marken rämnar och man faller som i ett svart hål. Hon är väl medveten om att alla inte har det, att det finns ensamma som blir mer eller mindre lämnade vind för våg efter den medicinska insatsen i kampen mot cancern. Till framtidsplanen hör att engagera sig inom frivilligarbetet och börja fungera som stödperson.
– Ur egen synvinkel är jag dels otroligt tacksam för det kollektiva stöd jag har fått av totalt okända personer, dels innerligt glad över Facebook och andra sociala medier, fastän många skäller på dem. Men när jag inte har orkat upp ur sängen har jag ändå haft möjlighet att åtminstone följa med vad mina vänner gör och vad som sker i världen.
Hon är fortfarande överväldigad av allt stöd som folk har gett.
– Det stärker min tro på mänskligheten, och vissheten om att människan är god.
Planerar inte på sikt
Även om Feldt-Ranta aldrig någonsin skulle önska sig eller någon annan samma sjukdom har hon styrkan att se det positiva i eländet.
– Sjukdomen ändrar din syn på allting, och det blir så mycket lättare att se det fina i livet, också i alla små ting som förr var betydelselösa. Det här verkar kanske lite banalt men solen blir på riktigt grannare, himlen blåare och människor trevligare. Hur underligt det än låter var jag rädd att förlora förmågan att se och känna, en förmåga som sjukdomen gav mig. Men det har jag inte.
Hon menar att hon har genomgått en utveckling som människa, från att ha varit nitisk och rigorös till en starkt känslosam människa med stor empati.
– Det är en härlig känsla av att vara nöjd med sin viktigaste egenskap och uppgift, att vara människa.
Hon oroar sig inte för framtiden, och gör det.
– Som alla som lever med en oberäknelig cancer finns hotbilden men jag har lärt mig att ta vara på stunden och dagen som den kommer. Jag planerar inte längre på sikt och drömmer inte om att resa världen runt eller träffa FN:s generalsekreterare. I dag är drömmen att få fortsätta njuta av den vanliga tråkiga vardagen, säger hon och tillägger:
– Många människor väntar på att något ska ändra tristessen i deras vardag. Min dröm är att ingenting händer.
Men i augusti går hon i alla vidare i sitt liv och återupptar jobbet i riksdagen.
– Det ska bli häftigt. Och jag har för avsikt att ställa upp i riksdagsvalet 2015. Mitt engagemang för att motarbeta orättvisor har inte minskat. Jag tror att jag har mycket att ge, och efter allt jag har upplevt ska jag ha ännu tydligare fokus på livets väsentligheter.