Konflikter drabbar kyrkans trovärdighet
– Det är klart att kyrkans image och trovärdighet lider på grund av konflikterna, säger biskop Björn Vikström.
Ensam på toppen. Det har blåst i Borgå stift på grund av tvister i församlingar som Johannes, Karleby och Esbo.
– För mycket tid går åt till att lösa konflikter, säger biskop Björn Vikström.
– Orättvist behandlade människor har rätt att förvänta sig att kyrkan skall vara en bra arbetsplats. Men liksom överallt finns också inom kyrkan mänsklig ofullkomlighet där mobbning och konflikter uppstår. Förväntningarna på att allt skall vara bra är kanske större i organisationer som kyrkan och ideella organisationer där de anställda arbetar för ett högre mål, men samtidigt är både livssyn och känslor inblandade. Man har kanske också svårt att förhålla sig sakligt till exempel till en förman som vill att man jobbar på ett visst sätt.
Börjar man ta itu med saker först när massmedierna lyfter fram problemen?
- Påsk firas första söndag efter fullmåne efter vårdagjämning. Alltså lite varierat mellan den 22 mars till den 25 april. Därför infaller påsken olika tider olika år.
- Kristi himmelsfärd, 40 dagar efter påsk och pingst, 50 dagar kommer följaktligen också att firas under olika datum år från år.
- Jesus födelse och 9 månaders havandeskap, Maria bebådelsedag (25 mars) firas samma tid år från år.
– Konflikter i arbetslaget är vanligen kända innan de kommer i media och åtgärder har vidtagits med större eller mindre framgång. Ibland blir vi ändå tagna på säng och det känns inte bra. Visst påverkas man av att massmedierna ringer och frågar. Men man måste också sätta gränser för vad som kan föras ut i offentligheten. Ändå finns det en större beredskap nu än tidigare att ta itu med svårigheter, även om det alltid finns en frestelse att sopa dem under mattan. Man vill inte utåt visa att man har problem.
Hur bra är du själv på att slå näven i bordet?
– Jag strävar efter att möta de berörda ansikte mot ansikte, som till exempel då jag tillsammans med stiftssekreteraren Margareta Puiras i december ordentligt utredde problemen i Johannes församling. Vi hade en bra lösning på gång, men nu kom ett bakslag då den enda sökanden till kyrkoherdetjänsten drog sig ur.
Björn Vikström säger att alltför mycket tid går åt till att reda ut konflikter.
– Det tar mycket tid och krafter. Jag planerade att gå en längre ledarskapsutbildning då jag tillträdde, men det har visat sig svårt att hitta tid för det i min kalender.
Beträffande sitt eget sätt att handskas med konflikter säger han säger att han har blivit bättre på det.
– Men jag har ett inre motstånd som jag måste övervinna. Det är klart att man gärna vill vara kompis med alla, men som ledare går det inte i alla situationer. För en biskop är det dubbelt knepigt, eftersom man både är själavårdare åt präster och å andra sidan någon gång måste ta till disciplinära åtgärder. Visst kan jag diskutera med mina kolleger och lär mig mera efter hand, men det här är ett ensamt jobb.
Borde kyrkan för att inte splittras avstå från vigselrätten?
– Jag tycker inte att kyrkan nödvändigtvis behöver ha kvar vigselrätten, men antagligen är jag en av de få biskopar som talar för denna lösning i kombination med att också samkönade par skall få kyrkans välsignelse, säger Björn Vikström väl medveten om att det är en mycket eldfängd fråga, trots att det rent teologiskt inte är ett så svårt problem. Redan Luther såg äktenskapet mera som ett samhällskontrakt.
I sitt nyutkomna herdabrev till prästerna, boken Mera än ord, är Björn Vikström väldigt tydlig med vad han anser om homosexualitet.
– Det är synd om man måste bekräfta sin egen kristna identitet och renlärighet genom att döma vissa grupper, som till exempel sexuella minoriteter.
Få läser Bibeln
Han är bekymrad över att allt färre, inklusive yngre präster, läser Bibeln i dag.
– Man borde läsa ännu noggrannare för att kunna sätta sig in i hur samhället såg ut då texterna skrevs och hur sammanhanget påverkade dem och oss. Homosexfrågan är ett bra exempel på trohet både mot Bibeln och oss. Homosexualitet som vi ser den i dag fanns kanske inte i de forntidas tankevärld och det som står om homosexualitet i Bibeln kan inte överföras till vår tid. Nu talar vi om ett troget parförhållande präglat av kärlek och frivillighet.
Björn Vikströms egen attityd till frågan har förändrats med åren i och med att hela samhället har förändrats.
– Varje tid har sin tolkning av bibeltexterna och vi tolkar dem i ljuset av samtidens frågor. Det är som en matta som vi fortsätter att väva nya mönster på. Kyrkan behöver alltid reformeras. Identiteten har bevarats, inte genom att allt fortfarande är likadant, utan genom att kyrkan, trots dessa förändringar och tack vare dem, har kunnat förbli densamma.
Också i fråga om kvinnopräster har domkapitlet nu satt ner foten. I Karleby där en ny kyrkoherde utses kräver domkapitlet ett undertecknat dokument om att den nya kyrkoherden skall kunna samarbeta med kvinnliga präster.
– År 2006 tog biskoparna ett gemensamt beslut om att ta den här linjen. Vi prästviger inte personer som inte kan samarbeta med båda könen och det tycker jag är bra, säger Björn Vikström.
Inget företag
Eftersom också kyrkan går mot allt bistrare ekonomiska tider, vilket leder till färre anställda, ser Björn Vikström det som en ödesfråga att också församlingsborna får en allt aktivare roll i kyrkans verksamhet.
– Församlingarna skall inte vara som företag där de anställda levererar och medlemmarna tar emot. Genom att aktivera medlemmarna stärks gemenskapen och man känner sig delaktig.
Björn Vikström tycker att det är viktigt att församlingarna inte blir inåtvärmande.
– Det finns ett intresse för att leva ut det kristna kärleksbudskapet så att det blir mer än ord. Diakonin skall inte bara skötas på mottagningarna, utan församlingsmedlemmarna kan i vardagen gärna gå ut bland folk och visa sitt sociala ansvar.
Många säger att de tror på Gud, men inte som kyrkan lär. Är det ett problem?
– Det är viktigt att bejaka individens längtan och jag förstår att man inte vill ha en paketlösning. Samtidigt vill jag betona att människor behöver varandra. Ingen kan vara privatreligiös. Vi får stöd genom att diskutera, korrigera missuppfattningar och samtala om vår tro med varandra. Många är rädda att våga prata om sin tro, men vi förtränger något viktigt om vi inte vågar samtala om de stora livsfrågorna. Vi får inte ge avkall på solidaritetstänkandet, på att vi finns till för varandra.