Urbana flyktingar de mest utsatta
Fyra av fem syriska flyktingar i Jordanien bor inte i läger utan försöker klara sig själva. Men de har inte tillstånd att arbeta. Uppehället är en omöjlig ekvation som de försöker lösa varje dag.
Alla måste bo och äta, men de mer än en halv miljon syriska flyktingarna i Jordanien har inte tillstånd att arbeta och förtjäna sitt uppehälle. För den minoritet som bor i flyktingläger är de grundläggande behoven tryggade, men för den majoritet som bor självständigt i huvudstaden Amman och på andra håll är situationen svår.
– Risken för att flyktingarna utnyttjas är uppenbar. Särskilt sårbara är familjer där mannen saknas. Prostitution förekommer och vi kan se ett klart mönster där barn används som arbetskraft, säger Volker Schimmel, chef för UNHCR:s fältenhet i Jordanien.
För att bistå flyktingarna med livets nödtorft delar UNHCR och några andra internationella hjälporganisationer ut små bidrag som ska hjälpa flyktingarna betala hyran, och FN:s matprogram delar ut matkrediter. Men då det finns många som vill hyra stiger hyrorna.
– Det är otroligt hur duktiga syrierna är på att överleva på vad man trott vara ingenting. Men de har nätverk, en del får hjälp från utlandet och många flyttar in tillsammans med andra familjer för att dela på hyreskostnaderna, säger Schimmel.
Till exempel Amna Khalaf Abu Zaid som flytt till Amman med sin son, sina fyra svärdöttrar och sina barnbarn. De är tjugo personer som delar på fyra rum.
– Alla männen är kvar i Syrien, förutom min son som har svår diabetes. Jag vet inte om de kan ta sig därifrån. Ingen får titta på någonting annat på tv för jag måste se nyheterna från Syrien, säger Abu Zaid med en gest mot tv:n.
Förutom den gamla tv:n består inredningen av en matta och några madrasser längs väggarna i rummet som Abu Zaid delar med sin son.
Eftersom sonen är sjuk och familjens överhuvud kvinna hör storfamiljen till dem som får bidrag av UNHCR. Sammanlagt får 19000 familjer ett litet månatligt bidrag, och meningen är att få upp antalet med några tusen. Behovet är betydligt större än tillgångarna. Ändå är läget tills vidare förhållandevis bra.
– Då krisen fortgår kommer finansieringen att sjunka då finansiärerna tröttnar, samtidigt som behovet ökar. I år går det någorlunda, men vi kommer att bli tvungna att göra väldigt tuffa val i framtiden, säger Schimmel.
Det gör man redan nu. Finns det en far eller en vuxen son i familjen blir det inget månatligt stöd – trots att flyktingarna alltså inte har tillstånd att arbeta. Den som polisen får fast för att arbeta utan tillstånd måste skriva under ett papper där han eller hon lovar att inte arbeta mer. Blir man fast en gång till väntar deportering tillbaka till Syrien.
Trots det jobbar uppskattningsvis en av fyra flyktingar med till exempel byggande, service eller småskalig försäljning. Dagslönen för den illegala arbetskraften ligger på ungefär 4–5 jordanska dinarer (en dinar = en dryg euro), betydligt mindre än för den jordanska arbetskraften.
För den jordanska ledningen gäller det att balansera nationell politik mot internationella förpliktelser. Att ge syrierna arbetstillstånd är inget lätt beslut.
– Jordanierna är rädda för att de rätt välutbildade syrierna ska ta deras jobb, även om statistiken visar att det väl kunde finnas jobb för den växande invånarmängden. Jordanien har också generöst öppnat sin hälsovård och utbildning för syrierna. Men Jordanien är inget rikt samhälle, inte ens sophanteringen fungerar. Då väcker det ont blod bland en del att man satsar på flyktingarna, säger Schimmel.
Amna Khalaf Abu Zaids svärdöttrar vill helst bli kvar nära hemlandet, tills läget i Syrien lugnar sig. Men sonen, som känner ansvaret för storfamiljen vila tungt på sina axlar, önskar att familjen kunde få åka som kvotflyktingar till ett annat land.
– Han ansvarar för tjugo personer. Det är tungt, säger Abu Zaid.
Läs mer om Amna Khalaf Abu Zaids och andra syriska flyktingars kamp för tillvaron på söndag om en vecka.